Fast tävlar man verkligen i elände? Tävlingen handlar främst om nyhetsbilder och bilder som skildrar samtiden. Jordbävningen i Haiti var en stor katastrof och en världshändelse, precis som jordbävningen i Japan med tsunami och kärnkraftsverkshaveri. Att skildra dessa händelser kan knappast vara oviktigt, inte heller oljeutsläppet i Mexikanska golfen eller dammen som brast i Ungern. Otäcka händelser som åtminstone jag vill veta mer om, både i text och bild. Bilderna säger många gånger mer än tusen ord.
Ska det obehagliga gömmas undan? Får man bara tävla med trevliga/vackra bilder?
Paul Hansens bild sammanfattar verkligen katastrofen i Haiti i en enda bild. Bildmässigt är det en mycket stark bild. Innehållet är oerhört tragiskt och sorgligt. Det hade det varit även om bilden inte tagits.
Citat 1:"Hansen har byggt sin karriär på tragedier."
Ja vad tävlar man i då och hur tänker fotografen? Ta bilden som redan kommenterats på
http://jennymaria.com/?p=1645
Vi börjar med Carter
Citat 2: "I tjugo minuter dröjer Carter vid scenen och väntar på att gamen ska slå ut med vingarna – en ännu bättre bild. Det gör den aldrig och flickan reser sig och går vidare..................................................................Carter utnyttjade och hjälpte inte ett svältande barn."
(slut citat 2)
Citat 3: "Fotografen har mycket att tjäna och de avbildade, särskilt i mina exempel, har inget kvar att förlora. Människor tas i anspråk och blir utnyttjade men det är något kåren ogärna vill diskutera."(slut citat 3)
http://thebelist.files.wordpress.com/2010/05/kevin-carter-vulture.jpg
Citatet ur den texten är ju skoningslöst och visar väl hur det i värsta fall faktiskt kan förhålla sig alternativt kan uppfattas på helt annat sätt:
Citat 4: "Den 27 juli 1994 tar Kevin Carter sitt liv. Han är då 33 år gammal och vid tillfället en av världens mest kända pressfotografer. I självmordsbrevet förklarar han att pregnanta minnen av mord, lik, ilska, smärta, skjutglada galningar, mördarbödlar, svältande och sårade barn ständigt söker honom.
Ett av de svältande barnen var säkert den lilla flicka som Carter fotograferar i Sudan ett knappt år innan självmordet. Hon är bara skinn och ben och kämpar sig mot en hjälpstation. En gam landar bredvid henne när hon stannar för att vila och Carter tar en bild med gammaltestamentlig tyngd. Aldrig tidigare har ett fotografi så symboliskt och hjärtknipande skildrat svält.
I tjugo minuter dröjer Carter vid scenen och väntar på att gamen ska slå ut med vingarna – en ännu bättre bild. Det gör den aldrig och flickan reser sig och går vidare. Trots efterforskningar vet ingen vad som sedan händer henne. Han tilldelas Pulitzerpriset för bilden men kritiseras hårt. ”Bara ännu ett rovdjur”, skriver en journalist. Carter utnyttjade och hjälpte inte ett svältande barn.
Kritiken är rättfärdig. Man kan försöka ursäkta honom med att han sannolikt var hög vilket han ständigt var för att stå ut med sitt arbete, eller att han tror att hjälparbetarna ska hjälpa henne. Men förmodligen är han avtrubbad och ser inte världen i lidande utan i bilder."
(slut citat 4)
Citat 5 gäller Paul Hansen: "Paul Hansen är en vit man och hans bild av den döda femtonåriga flickan Fabienne Cherisma i Haiti som han vann första pris i Årets Bilds kategori ”Nyhetsbild utland” är tagen med en vit mans avsikter. Hur skulle det kunna vara på något annat vis?
En moraldiskussion om pressfoto och Årets bild har uppstått sedan det kommit till kännedom att det fanns en hop vita män som vid samma tillfälle fotade Fabienne. Den amerikanske fotografen Nathan Weber tog en metabild vid platsen; han vände kameran mot gruppen fotografer och nu känner många sig lurade.
Till exempel journalisten Andreas Ekström som i Sydsvenskan den 24 mars skriver ”Jag menar att den [Hansens bild] sprider en vilseledande berättelse till tidningsläsaren”. Verkligen? Fanns endast en historia på platsen? Weber valde metaberättelsen, Hansen en annan. Ekström kallar bilden beskuren, det är fel ord. Hansen ljuger inte, inte heller berättar han hela sanningen, det vore omöjligt – för bråkdelen av en sekund är inte nyanserad.
”Vad fan tror de? Att en ängel svävar ner och tar bilden” sa en fotografkollega som ringde och var upprörd över Hansen-bashingen. Ja, ungefär så. Läsare tycks tro på myten om ”fotografängeln”, en ensam etiskt oantastlig gestalt som respektfullt fotar och lär känna de lidande, vilka ber fotografen föra ut deras berättelse som om han eller hon verkade på uppdrag av dem.
Och det är en myt somliga fotografer vill upprätthålla. Kanske fungerar det undantagsvis så men mer ofta är det en huggsexa och lidandet en industri, det finns alltid en bild med ”rovdjursfotografer” vid oroshärdar. Carter fick pris, Haeberle sålde sina bilder för 20 000 dollar år 1968 och Hansen har byggt sin karriär på tragedier. Det utesluter inte att Hansen också känner medkänsla för Fabienne och vill fotografera av alla de rätta orsakerna.
Fotografiet är direkt och gör människor långt mer sårbara än text. Pressfotot är en verksamhet med ojämna maktförhållanden. Fotografen har mycket att tjäna och de avbildade, särskilt i mina exempel, har inget kvar att förlora. Människor tas i anspråk och blir utnyttjade men det är något kåren ogärna vill diskutera.
(slut citat 5 samma källa som föregående klipp)´
Detta handlar ytterst inte om man bara ska tillåtas tävla med vackra bilder utan om etik och moral och fotogreafering i stort. Det handlar inte bara om Hansen eller Carter utan om principer.