Alagazam sa:

Jag tror inte på kopplingen mellan bildformat och vilken inställning man har till fotojournalistik. Som RAW-fotograf är jag tveksam till att efterarbeta journalistiska bilder på ett sätt som tar dem från verklighet till fiction.

Över helgen har jag funderat en del över min frågeställning också. Jag har insett att fotojournalism är ett brett begrepp och att jag ställde min fråga utifrån en mer verklighetsrapporterande utgångspunkt. Därför blir det inte heller särskilt lätt att diskutera kring det eftersom själva definitionen av fotojournalism inte finns.

I featurereportage kan jag känna att jag har en helt annan tolerans mot förstärkta bilder. Däremot känns det alltid fel att se bilder från olyckor där man tagit till rejält i efterarbetet för att skapa ännu mer dramatik och känsla än vad motivet redan ger.

Klicka för att se resterande...

Tror jag förstår vad du menar. Fotografen har förstås ett ansvar att sätta tonen på en vettig nivå, precis som skribenten inte alltid kan använda pukor och trumpeter vid en vardagshändelse.

MattiasL sa:

Tror jag förstår vad du menar. Fotografen har förstås ett ansvar att sätta tonen på en vettig nivå, precis som skribenten inte alltid kan använda pukor och trumpeter vid en vardagshändelse.

Klicka för att se resterande...

Jag håller helt med dig. Den skrivande journalisten kan också ta till ett efterarbete som skapar en bild som inte är en beskrivning av vad som faktiskt skedde.

fotojournalistik.blogspot.com

Alagazam sa:

Så det är alltså lathet att inte förstärka en bild? Jag är inte med på ditt resonemang här.

Jag startade den här diskussionen därför att jag funderar kring fotojournalism. Det är möjligt att den nya konventionen är att förvränga/förstärka/förändra bilder när de ska förekomma i journalistiska sammanhang.

Klicka för att se resterande...

Hej, vilken intressant diskussionstråd. Du har nog rätt att konventionen har rört sig mot mer photoshopade bilder i journalistiska kontexter. Efterarbetet av en bild behöver i sig inte vara ett problem, men om det leder till att förtroendet för bilden minskar, så är det i högsta grad ett problem. Tyvärr har vi alla olika tankar om vad som är en "lagom" bearbetning av en bild. Dagstidningar i Sverige har något förlegade policies, de utgår som regel från att inget får läggas till eller tas bort i en bild, däremot är de lite otydliga med vad som gäller vid andra sätt att förändra bilden, tex genom förändring av färgmättnad och kontrast.
Många anser att förtroendet måste ligga hos enskilda fotografer, vilket jag kan förstå, däremot kan ju inte alla läsare ha personliga relationer och förtroenden till alla fotografer på alla tidningar. Riktlinjer är därför ett måste och hur dessa ska se ut borde diskuteras mycket mer än vad som görs idag.
Ni som har kommenterat här är alla välkomna till min blogg som behandlar just fotografi i journalistiska sammanhang. Åsikter välkomnas. fotojournalistik.blogspot.com

Alagazam sa:

Så det är alltså lathet att inte förstärka en bild? Jag är inte med på ditt resonemang här.

Jag startade den här diskussionen därför att jag funderar kring fotojournalism. Det är möjligt att den nya konventionen är att förvränga/förstärka/förändra bilder när de ska förekomma i journalistiska sammanhang.

Klicka för att se resterande...

Det handlar inte om lathet och framförallt är det inte en ny konvention att förändra/manipulera bilden, snarare tvärtom, en återgång.

När jag hittade den här tråden gick jag till bokhyllan och tog fram en gammal bok där alla Allers som utgavs år 1900 finns inbundna. Huvudsakligen utgörs bilderna av teckningar och stick, men ett och annat tidigt fotografi finns med. Boer-kriget finns i många av numren och med den historiska kunskap som finns idag är det lätt att se att många av bilderna är skapade och retuscherade för att passa in i i det budskap utgivarna ville förmedla, som sanningsbevis fungerar de inte.

Det var väl först under det sena 60- och tidiga 70-talet som konventionen att fotografiet som oförfalskat och oförändrat ska förmedla ögonblicket och sanningen växte fram inom journalistiken. Tidigare var huvudsyftet bara att förstärka texternas innehåll och de flesta situationer som visades i bild hårt regisserade och fotografierna starkt retuscherade.

Personligen väljer jag att förändra och redigera mina bilder så lite som möjligt, jag är trots allt uppväxt med det sena 60 och 70-talsperspektivet att en bild ska återspegla verkligheten så mycket som möjligt, men samtidigt inser jag att tanken om det oförfalskade fotografiet i journalistiska sammanhang ofta handlar mer om en önskan än en realitet, i verkligheten skapas oftast fotografiet för att förmedla och förstärka ett budskap.

//Johan

Johan_G sa:

<...>

När jag hittade den här tråden gick jag till bokhyllan och tog fram en gammal bok där alla Allers som utgavs år 1900 finns inbundna. Huvudsakligen utgörs bilderna av teckningar och stick, men ett och annat tidigt fotografi finns med. Boer-kriget finns i många av numren och med den historiska kunskap som finns idag är det lätt att se att många av bilderna är skapade och retuscherade för att passa in i i det budskap utgivarna ville förmedla, som sanningsbevis fungerar de inte.

<...>


//Johan

Klicka för att se resterande...

Det där var jättefestligt. Jag kände en gång en man som samlade på Allers Familjournal (som jag tror den hette) från tiden runt förra sekelskiftet. Han hade ett antal bundna årgångar. Det var fantastiskt intressant att från ett kulturhistoriskt perspektiv titta på de där gamla tidskrifterna. De förmedlade en helt annan känsla för den tidens värderingar, synsätt och möjligheter än historiska böcker och analyser och korta citat gör.

Visst är det så att gamla tider redigerade historien mycket mer hämningslöst än vi gör i dag. Man kan säga att det var inte något slags ovana de hade, i alla fall inte i deras egna ögon. Tvärt om, det var en dygd! Historien skulle hela tiden skrivas och skrivas om så att den bekräftade samtidens ambitioner och fördomar. Det var inte bara lovligt, det var önskvärt. Och det är klart att detta starkt påverkade också illustrationerna.

Själv önskar jag sannerligen ingen återgång till denna systematiska historieförfalskning. Så jag tycker det är bra när förljugen journalistik kritiseras och ifrågasätts. Jag tror inte heller att vi kommer att återvända till den tidens syn. Nuförtiden försöker i alla fall journalistiken låtsas att den förmedlar en någorlunda sann bild av världen. Och många övertramp upptäcks och påtalas. Men som mottagare av detta informationsflöde måste man förstås vara på alerten och inte gå på saker som sägs och visas hur som helst, utan hålla lite distans till det man får se och höra.