Liisa tycks inte få så mycket stöd för sin uppfattning i den här diskussionen. Kanske är det för att hon uppfattas som domare över vad som ska vara tillåtet och inte tillåtet. Man kan förnimma den irriterade tonen hos dem som protesterar mot tanken att bli censurerade av Liisa när det är något de vill avbilda och visa fram. Men samtidigt är det tydligt att Liisa agerar utifrån omsorg om medmänniskan, utifrån en önskan att ingen ska överraskas av att hängas ut offentlig i en situation där man inte är stolt över sig själv.

Som jag sagt förut, så tror jag att en ny lagstiftning är på gång, som avser att skydda människors integritet när de rör sig i det offentliga rummet. Och då får vi så småningom se hur samhället i stort ställer sig till avbildningar av privatpersoner. Något slags skala lär det bli, där olika personer gör olika bedömningar av vad som är kränkande.

En intressant tanke i sammanhanget är det att människor i framskjuten position, höga chefer och ledande politiker t ex, måste finna sig i sämre skydd av sin privatsfär. När pressdrevet går mot någon som anses ha misskött sitt uppdrag finns plötsligt inga hänsyn alls, inte heller till vederbörandes familj och barn. Själv har jag svårt att förstå det. Tarvlig behandling av en medmänniska är tarvlig behandling, även om man åkt dit på att ha använt fel kreditkort för att betala en Toblerone.

Jag är ganska säker på att den här diskussionen kommer att föras i samhället under lång tid framöver, men just här, i denna diskussionstråd, börjar det bli rundgång. Tänk om ni som vill fortsätta den här diskussionen skulle tänka över om ni tillför något nytt? Jag tror inte att vår förståelse av frågan vinner på att allt som redan är sagt tuggas om.

"sensurlagen" har genomförts i frankrike. Tanken var att skydda folk. Lagen är katastrofal. Vet några fotografer som blev arresterade i södra frankrike för att de tog en bild på två cykeltjuvar. Cykeltjuvarna gick fria och polisen förde iväg fotograferna. Själv har jag nästan förorsakat en mindre kravall då jag plåtade en allvarlig mopedolycka som skedde framför mina ögon. berättelserna är otaliga om hur den, på tankenivå, humana lagen spårat ur och övergått till en sensurlag för att en sån lag går inte att stifta utan att det blir helt fel.

Jag har varit med om en hel del obehagliga saker i mitt liv. Båda fysiska och psykiska sådan. Och för mej har inte det ena varit lättare än det andra. Tex som tonåring var det en vuxen man som höll fast mej och tafsade på mej jag skrek och försökte slå men han hade ett gräpp om mej som gjordet det omöjligt. Jag viste inte vad han tänkte göra med mej. Nu nöjde han sej med att bara tafsa, men som sakt jag viste inte det. Ett expempel på verbala saker, en man (som var drogpåverka) han frågade mej något, jag hörde inte och det gjorde honom så förbannad att han sa att han ska så in skallen på mej och viftade med en flaska och var allmänt väldigt hotfull. (sen hände inget mer) Har även varit med om psyiskt lidande genom foton. Det var också som tonåring, en klasskompis tog en bild på mej under en klassresa. Den var tagen snett nerifrån som gjorde att mitt huvud såg litet ut och kroppen enorm. Sen hade jag även kläder som förstärkte bilden, så det såg verkligen vidrigt ut. Jag blev jätteledsen över att se den bilden, bad henne vara snäll och ta bort den. Istället gick hon runt och visade _just den bilden_ till alla. Nja där var några exempel som för mej skapat ungefär lika mycket smärta även fast de gått till på väldigt olika sätt.

Men att jag bryr mej om det här ämnet, handlar inte om dessa upplevelser jag haft. Det handlar inte om att jag mår dåligt av att vara med på bild, tror jag skulle idag klara av en nedsättade bild på mej själv ganska neutralt, skulle nog inte bry mej så värst mycket. Det handlar mer om att jag ogillar människor som smuttsar ner mitt största intresse. Nämligen bild.

Jag är väldigt bildintresserad, allmänt av alla sätt att framställa bilder. Fast teckning och målning ligger närmast hjärtat. Har haft det här intresset ända sen jag var liten, alltid lagt märke till bilder, så genom åren har jag sett en del. Nu är jag småbarnsförälder sen ett bra tag tillbaka, och under den tiden har ju kostintresset fått stå tillbbaka en hel del. men när jag får tid så läser jag vad som står i de mer seriösa tidningarna (blockerar aftonbladet sen ett tag tillbaka för jag mår bara illa över hur lågt de kan gå) läser böcker och går på utställningar om jag får tid.

Jag kan störa mej rejält på en kultur där allt ska upp på facebook direkt, utan minste tanke kring hur det kan påverka andra. Ser tyvärr ofta negativa bilder av andra som inte har något annan orsak än att bara vara taskig. Men det jag mest stör mej på är ändå inte vanliga människor. Utan det som kommer uppifrån, från kostfack, från författare till böcker, från framstående personer som borde vara en förebild. Det stör mej riktigt illa när sådana människor, bara pratar om sina rättigheter, när de på alla vis visar att de har noll respekt för andra människor, eller ens vill beröra tanken på att de någon gång skulle fundera över hur deras handlingar kan påverka andra människors liv på ett negativt sätt, och/eller samhället ihelhet.

Jag har aldrig pratat om lagförslag. De tre kränkningar jag berättade om här över som var mot mej, jag har inte anmält någon av dem. Det jag önskar mej är att människor skulle tänka till lite före de gör saker, respektera sådana enkla saker som om någon säger nej, så är det ett nej. Det jag önskar mej mest är att människor i högre befattningar, gärna inom alla områden, men nu då mest tänkt inom områden som har med bilder att göra, skulle framstå som förebilder när det gäller att visa respekt för andra människor.

Jag avslutar nu, skriver inget mer i den här diskussionen. För jag tror inte det leder till något positivt.

Omvänt

Själv har jag aldrig blivit utsatt för kränkande fotografering.
Däremot har jag blivit kränkt när jag fotat människor.

Om några år är jag antagligen beväpnad,
när självbevarelsedriften tar över över motviljan mot vapen.
Var tidigare inne på att sluta fota människor, men det håller inte.

Dom pratar just nu på radion om skottlossningen i Norge.
Antagligen ogillade han ungdomarnas åsikter. Det verkar vara
en trend nu, du ska inte plåta min unge, så jag slår ner dig,
vargarna äter upp min mat i skogen, så jag skjuter dom,
Bush sa; är du inte med mej, är du emot mej, osv....

EGW sa:

Som jag sagt förut, så tror jag att en ny lagstiftning är på gång, som avser att skydda människors integritet när de rör sig i det offentliga rummet.

Klicka för att se resterande...

Tror du tänker på det lagförslag som förbjuder fotografering när man befinner sig i en sökt privat situation, i ett omklädningsrum eller liknande. Det skulle inte jag kalla för det offentliga rummet som exempelvis ett torg. Men tyvärr lär väl många få uppfattningen att fotografering på en allmän plats som ett torg är lika kränkande som att fotografera i en provhytt.

En intressant tanke i sammanhanget är det att människor i framskjuten position, höga chefer och ledande politiker t ex, måste finna sig i sämre skydd av sin privatsfär. När pressdrevet går mot någon som anses ha misskött sitt uppdrag finns plötsligt inga hänsyn alls, inte heller till vederbörandes familj och barn. Själv har jag svårt att förstå det.

Klicka för att se resterande...

Nog kan jag hålla med om att anhöriga till "huvudpersonen" i ett drev kan få oförtjänt mycket uppmärksamhet. Men personer i offentliga positioner behöver inte alls (normalt) finna sig i sämre skydd av sin privatsfär. Massmedierna ska rapportera sådant som är sant och relevant. Däremot kan ju förstås granskningen av en person gå ett steg närmare när någon potentat har gjort bort sig.

Tänk om ni som vill fortsätta den här diskussionen skulle tänka över om ni tillför något nytt? Jag tror inte att vår förståelse av frågan vinner på att allt som redan är sagt tuggas om.

Klicka för att se resterande...

Har du tänkt över om du tillför något nytt? Eller var det bara ett sätt att säga åt oss andra att hålla käften när dina argument tagit slut?