Och det är den intressanta frågan: varför är svartvitt vedertaget?
Jag gissar att det är så att eftersom svartvitt var den enda möjligheten en gång i tiden, och fotografiet var laddat med uppfattningen att det har med verkligheten att göra (som jag nämnde tidigare), så har det behållit den laddningen, trots att färgen tagit oss närmare verklighetsåtergivningen. Det har alltså inte ett dugg med mediets förhållande till verkligheten att göra, utan om konventioner inom mediet. Nödvändigheten har så att säga blivit dygd.
Att efterbehandlade bilder inte skulle ha med fotojournalistik att göra finner jag mycket märkligt. Bildelement har olika laddning, och fotografen har möjligheten att styra den laddningen med olika verktyg - det kan röra sig om ljussättning, perspektiv, färgmättnad och vilka delar av bilden som ska betonas. Det är för mig det som är berättande. Jämför med text: skulle den skrivande journalisten begränsas till ord som inte har någon som helst värdeladdning, om det nu skulle vara möjligt, och det tror jag knappast - man väljer ju sina ord för att skapa en viss rytm, annars skulle texterna bli helt olidliga.
Jag har väldigt svårt att förstå att en bild skulle ha högre journalistiskt värde för att fotografen varit för lat för att ge bilden största möjliga kommunikationsvärde.
