Annons

Analogfotografi var piss

Produkter
(logga in för att koppla)

Colonel Bogey

Aktiv medlem
Tråden ”Digitalfotografi är piss” fick mig att fundera – var det så mycket bättre förr? Det är lätt att se dåtiden i ett rosa skimmer. Teknikutvecklingen gick långsammare, man bytte inte prylar så ofta, allt höll länge eller kunde repareras, man fokuserade på bildskapande och inte på teknik och prylar.

Fast, så var det ju inte? Det var ju inte många av oss som hade råd med en outslitlig Leica M3 och kunde strosa omkring med basker och göra djupt samhällskritiska fotoreportage :)

Jag kommer mest ihåg att allt var rätt dyrt, både i inköp o service och inte funkade så himla bra alla gånger. Jag var ändå en väldigt privilegierad tonåring jämfört med de flesta i fotoklubben, tog först över pappas G17QL och fick sedan den sprillans nya Canon AE-1 i 15-årspresent. En ranglig Durst B30 fick stå i tvättstugan. Nån som hade en Leica kände vi inte, när en av kompisarna hade sommarjobbat ihop till en färgfelsplågad Tamron 300/5,6 var man eld o lågor.

Vad vet jag, kan 50- o 60-talet var så underbart som några säger, mina minnen från 70-talet o framåt handlar mycket om dyrt fotopapper, lossnade skruvar, förstoringsapparater som inte lyser ut jämnt, bucklig film, gräsligt korniga bilder så fort ljuset svek, förbrukad fix, filmmagasin och filmkassetter som läckte in ljus, dåliga ljusmätare, konstiga batterier som plötsligt inte gick att få tag på osv.
Även när jag började tjäna ihop egna pengar och lägga orimligt mycket av dom på fotohobbyn blev det så mycket bättre.

Nya produkter släpptes i en strid ström, inkompatibla objektivfattningar och annat som inte passade ihop med det man redan hade och långtifrån allt nytt var bra. För varje lyckad produkt släppte även de välrenommerade tillverkarna 10 andra saker med diverse struligheter, svaga punkter och rena konstruktionsfel.

Nostalgi my ass. Det mesta analoga som passerat revy har jag sålt. Men jag roade mig igår med att släpa ner den stora svarta läderväskan ”Reporter” från vinden. Hus, tre magasin, tre gluggar, variabelt motljusskydd (”kompendium” tror jag det kallades och såg himla flådigt ut), ljusmätarna Lunasix 3 och Pentax digital spotmeter precis som Ansel Adams. Det bästa man kunde köpa för pengar tidigt 90-tal. I sidfickan låg biljetterna till Island kvar… Hur sjutton orkade jag släpa runt på allt det där? Och hur bra funkade allt egentligen? Varför var minsta tillbehör så orimligt dyrt? Och vad skulle man kunna köpa idag motsvarande priset av bara en av ljusmätarna?

Att flytta sig fototekniskt säg 50 år bakåt i tiden vore en fullständig mardröm, tänk er bröddisken på Konsum 1973… När farbröder i min ålder berättar om hur mycket bättre allt var förr förstår jag oftast inte vad dom pratar om.
 

fotobollfoto

Aktiv medlem
Ha ha ha - underbart!


Själv minns jag sjuttio- och åttiotalets fotograferande som roligt.
Tog över pappas Minolta SrT 101 när han köpte Nikon F2.
Några kompisar på gården drog runt och fotograferade, jämförde prylar, och hade kul.
Någon med farsans Pentax, någon med en sprillans Konica och jag med min Minolta.

I mörkrummet gjorde jag bara svartvitt. Många av kopiorna ligger fortfarande kvar i en kartong hemma, några sitter i album. Alla negativen och diorna finns i pärmar och magasin.

Senast i helgen som gick tittade letade jag efter en tom diaram och fann mig upptäcka bilder som jag glömt att jag tagit. Väckte minnen till liv.
 

Ventures

Aktiv medlem
Men då var inte "alla" fotografer som nu. Det gick att försörja sig på yrket och du kunde känna dig lite stolt i din basker för att du lyckades bemästra tekniken.
Ett tillräckligt stort objektiv fungerade som inträdesbiljett lite var stans.

Idag finns så många Ansel Adams och Irvin Penn att de inte märks.
 

apersson850

Aktiv medlem
Hehe, när jag skaffade mig min första vettiga kamera, en Canon EF, nådens år 1975 (den står fortfarande och pryder sin plats i en bokhylla, med FD 300 mm f/5,6 monterat och FD 135 mm f/2,5 i givakt bredvid), då kände jag i alla fall två personer som hade varsin Leicaflex. Här är en av dem, med kameran i händerna, på 5-dagarsorienteringen 1987. Då var det i Norrköping, precis som i år.
Den andre Leicaflexägaren var hans bror. Här är han i farten med sin Leicaflex. Denna bild tagen 1978. De hade köpt sina kameror samtidigt.

Jag grunnade naturligtvis på om min FD 35 mm f/2 S.S.C. var bättre, lika bra eller sämre än deras Summicron 35 mm f/2. Deras hade i alla fall ett häftigare namn.

Men det tog ett bra tag innan jag uppgraderade. Den ursprungliga utrustningen, hus och fyra objektiv, utökades bara med en zoom (70-210), tills jag 1986 köpte en riktig teknikvärsting för sin tid, Canon T90.

De senaste tio åren har jag köpt fler kameror än de första 30...
 

henpe

Aktiv medlem
Nostalgi my ass. Det mesta analoga som passerat revy har jag sålt. Men jag roade mig igår med att släpa ner den stora svarta läderväskan ”Reporter” från vinden. Hus, tre magasin, tre gluggar, variabelt motljusskydd (”kompendium” tror jag det kallades och såg himla flådigt ut), ljusmätarna Lunasix 3 och Pentax digital spotmeter precis som Ansel Adams. Det bästa man kunde köpa för pengar tidigt 90-tal. I sidfickan låg biljetterna till Island kvar… Hur sjutton orkade jag släpa runt på allt det där? Och hur bra funkade allt egentligen? Varför var minsta tillbehör så orimligt dyrt? Och vad skulle man kunna köpa idag motsvarande priset av bara en av ljusmätarna.

Skicka skräpet till mig vetja; jag kommer använda det flitigt och du får mer plats på vinden...;)
 

Calle S

Aktiv medlem
Skribent
Känner ingen nostalgi över hur det var förr, däremot är det väl trevligt att pilla på en gammal F2 eller F3 ibland.

Men det jag saknar med i digitalt är lukten. Fix är ju det bästa som finns! Därför tycker jag nu, till skillnad från analog-tiden, att det är rätt kul att framkalla film. Men nu gör jag det för att jag vill, då var man ju tvungen.
 

fotobollfoto

Aktiv medlem
Känner ingen nostalgi över hur det var förr, däremot är det väl trevligt att pilla på en gammal F2 eller F3 ibland.

Men det jag saknar med i digitalt är lukten. Fix är ju det bästa som finns! Därför tycker jag nu, till skillnad från analog-tiden, att det är rätt kul att framkalla film. Men nu gör jag det för att jag vill, då var man ju tvungen.
Jag var lika lite tvungen då som jag är nu. Jag fotograferar för att det är kul. Jag efterbehandlar så gott som inget alls nuförtiden, för jag tycker inte att det är kul.

Det analoga mörkrummet tyckte jag dock var kul. Attvälja hårdhetsgrad på papper och att klippa till små pjattar som monterades på ståltråd för att kunna skugga vissa delar av bilden och sedan se resultatet växa fram i framkallningsbadet. Väldigt väldigt roligt.

Men visst var det eländigt omständigt. Hade man inte vätskor hemma blev det inget. Och hade man tillblandade vätskor hade man kanske lite dåligt samvete för att de inte kom till användning fullt ut.

Eländen bleknar dock i minnet med åren. Det är de roliga sakerna jag minns.
 

cardazio

Aktiv medlem
Möjligheten till stor sensoryta finns inte på digitala sidan för vanliga dödliga, men det är oerhört bekvämt att köra digitalt i övriga avseenden.
 

martinot

Aktiv medlem
Ha ha ha - underbart!


Själv minns jag sjuttio- och åttiotalets fotograferande som roligt.
Tog över pappas Minolta SrT 101 när han köpte Nikon F2.
Några kompisar på gården drog runt och fotograferade, jämförde prylar, och hade kul.
Någon med farsans Pentax, någon med en sprillans Konica och jag med min Minolta.

I mörkrummet gjorde jag bara svartvitt. Många av kopiorna ligger fortfarande kvar i en kartong hemma, några sitter i album. Alla negativen och diorna finns i pärmar och magasin.

Senast i helgen som gick tittade letade jag efter en tom diaram och fann mig upptäcka bilder som jag glömt att jag tagit. Väckte minnen till liv.
Första kameran jag testade att fota med var min pappas Minolta SR-T 101. Han har den fortfarande kvar (även om också han gick över till digitalt/sensorbaserat i början av 00-talet). Såg den som så sent som i julas! :)

Ärvde först pappas fasters mellanformatare (Rolleiflex) som jag fotade en hel del, men så småningom så fick jag råd att spara ihop till min egen SLR. För att kunna byta objektiv med varandra så blev det också en Minolta i form av en XG-1(n) - samma kamera som XG-1, men med den nyss lanserade nya, mitt tycke riktigt snygga Minolta-logtypen med den japanska solen/linselementen (skapad av den kända Saul Bass, som även gjort den ikoniska logon för AT&T, mflr.).

Skänkte sedemera bort XG-1:an till syrran när jag gick över till sensorer/digitalt alldeles i början på 00-talet (i början endast kompakter, för att jag då tröttnat på stora systemkameror).

Innan dess så fotade jag mycket på skolan (Fria Aktiviteter) och tog porträtt i svartvitt på tjejerna med skolans Nikonkamera, och framkallade och förstorade sedan porträtten i skolans framkallningsrum. Var riktigt roligt att experimentera med olika förstoringar och var riktigt nöjd med vissa bilder som ställdes ut.

Annars så blev det mycket färgdia när jag fick min egna Minolta och fotade allt från semester, språkresor till tågluffning och konserter.

Men var det bättre än nu? Nej, knappast!

Kul nostalgi, men idag så skulle jag inte orka med att skicka iväg och vänta på bilder som skall komma tillbaka från framkallning. Alldeles för lat och otålig för det. Det enda filmbaserade formatet jag sysslar med idag är olika Instaxkameror där de framkallas av sig själva direkt efter tagning.

Har tidigare varit inne på manuella Leica, men nu har jag beställt "budget"-huset M-E 240, så nu kommer även mina M-objektiv och mitt mätsökarfotande att ha endast ett digitalt arbetsflöde tillsammans med mina andra kamerasystem.

Summa; saknar inte alls slabbet med kemikalier, eller omständigheten att skicka iväg och vänta på någon annan skall framkalla.

Nostalgin, i just detta fallet med framkallning, gör sig för mig personligen bäst i att vara just enbart kul nostalgi! 😏
 

Erik X

Aktiv medlem
Hmm hur mycket betalade man egentligen för film och framkallning, var det inte typ 150 kr för 24 bilder? Det händer att jag tar 5000 bilder på en dag när det är flygshow t.ex. Det hade ju kostat 30000 kr med kem-film, ouch :-D
 

PMD

Aktiv medlem
Det roligaste jag hade i mörkrummet var att göra Cibachrome-bilder. Det var dock minst ett snäpp svårare och jobbigare än svart/vita bilder och mer tidsödande eftersom man måste jobba en del för att få till "korrekta" färger. Dyrt var det också, så det blev ingen massproduktion av bilder för en tonåring utan regelbunden inkomst.

Allt, precis allt, är enklare nu.
 

fotobollfoto

Aktiv medlem
Hmm hur mycket betalade man egentligen för film och framkallning, var det inte typ 150 kr för 24 bilder? Det händer att jag tar 5000 bilder på en dag när det är flygshow t.ex. Det hade ju kostat 30000 kr med kem-film, ouch :-D
Det fanns alternativ där man inte betalade för misslyckade bilder.
När man hämtade ut bilderna i fotoaffären bläddrade man igenom högen och lämnade de man inte ville ha.

Film fick man gratis. Ibland två nya för varje inlämnad !!

Det fanns snabblabb som framkallade och kopierade på en timme.

De allra flesta av mina gamla analoga färgkort ligger kvar i sina kuvert som i sin tur ligger i kartonger. Precis som de allra flesta av mina digitala bilder ligger i mappar på en server.

Mina fotbollsbilder lägger jag automatiserat upp i mappar på Flickr som minsta jpg direkt ur kameran. Dessa har en liten men ganska trogen skara tittare som har någon sorts glädje av min hobby.

Ja, det är enklare nu. Enklare att dela sin glädje med andra.
 

Ventures

Aktiv medlem
Hmm hur mycket betalade man egentligen för film och framkallning, var det inte typ 150 kr för 24 bilder? Det händer att jag tar 5000 bilder på en dag när det är flygshow t.ex. Det hade ju kostat 30000 kr med kem-film, ouch :-D
Det var papperskopiorna som kostade. Filmen fick man "gratis" (Extrafilm).
 

VargenW

Aktiv medlem
Väldigt roligt inlägg, och jag håller med om nästan allt. Min analoga historia är en lådkamera (6x9) som jag tog över när jag var 13, en billig 6x6-kamera som jag använde fram till runt 1970. 1975 köpte jag min första riktiga systemkamera och sen fotade jag analogt fram till 2002. Jag var ordentligt aktiv i mörkrummet 1976-1997 och ledde kurser på gymnasiet i "Foto mörkrum" så sent som på 00-talet.

Jag håller som sagt med inläggsförfattaren om nästan allt. Jag vill bara visa på tre grejer som inte var så dumma med analogt:

1) Det var inte så himla dyrt!! Mitt andra systemkameraköp ägde rum i maj 1977, en Canon Ftb med 50/1.8, 28/2.8 och 135/3.5. Ett riktigt bra paket, och det kostade 2509 kr. Enligt SCB:s Prisomräknaren motsvarar det 11249 kr idag. Otroligt billigt för vad man fick.

2) Någon påpekade att då körde ju alla "fullformat". Idag är fullformat dyrt och tungt. Och är det något jag saknar så är det sökaren i mina analoga kameror, så mycket bättre än i APS-C-kamera, i alla fall de med icke elektronisk sökare.

3) Jag använde under 80- och delar av 90-talet ett öststatspapper av märket Tura. Det var ett extremt svårjobbat papper, jättelånga exponeringstider och svårhanterligt på en massa sätt. Men som det tecknade ut!! Moderna printrar är ju otroligt bra, men jag har ännu inte sett något som påminner om vad det papperet kunde.

Men som helhet, analogt var ganska pissigt...
 

Colonel Bogey

Aktiv medlem
Jo, du har säkert rätt att det inte behövde vara så dyrt. Några av kamerorna var lyckade och hållbara konstruktioner t ex FTb'n eller den tidigare nämnda Minolta SR-T 101 som var rätt billiga begagnat. Jag hade lite otur där, knäckte t ex elektroniken i bottenplattan på min AE-1 genom att skruva fast den för hårt i stativet.

Sen var "fullformat" hur kompakt som helst, Rollei 35S eller Minox t ex.
 

martinot

Aktiv medlem
1) Det var inte så himla dyrt!! Mitt andra systemkameraköp ägde rum i maj 1977, en Canon Ftb med 50/1.8, 28/2.8 och 135/3.5. Ett riktigt bra paket, och det kostade 2509 kr. Enligt SCB:s Prisomräknaren motsvarar det 11249 kr idag. Otroligt billigt för vad man fick.
Trevligt system!

För att jämföra lite i modern tid så tror jag man kan få något liknande:

Mitt första spegellösa system gick på ca 9 000. En beg. Fuji X-E1, ett nytt (till rea/specialpris) Fujinon XF 18-55/2.8-4 R LM OIS, ett beg. Fujinon XF 23mm f/1,4 R samt till sist även ett beg.Fujinon XF 35mm f/1,4 R.

Så jag skulle säga att man även idag kan få ett bildkvalitetsmässigt mycket välpresterande system om gör avkall på det senaste/nytt (ofta är det AF och elektroniska sökaren man gör avkall på gällande äldre spegellösa hus).

2) Någon påpekade att då körde ju alla "fullformat". Idag är fullformat dyrt och tungt. Och är det något jag saknar så är det sökaren i mina analoga kameror, så mycket bättre än i APS-C-kamera, i alla fall de med icke elektronisk sökare.
Jo, för DSLR så tycker jag att småbild/FF är helt klart att föredra, av bla. just den anledningen med sökaren.

(Gällande spegellöst så har det ingen betydelse, och man kan ur den aspekten välja vilket format man vill).

Men som helhet, analogt var ganska pissigt...
Jo, för det mesta var det klart så tycker även jag.

Personligen så vill jag inte tillbaka dit (även om jag kan förstå och respektera de som väljer att göra så, och som tycker det är kul).
 

Nils-Erik Eriksson

Aktiv medlem
Nej, Jag tyckte occh tycker att analogt foto spännande, lörorikt och utmanande






Tråden ”Digitalfotografi är piss” fick mig att fundera – var det så mycket bättre förr? Det är lätt att se dåtiden i ett rosa skimmer. Teknikutvecklingen gick långsammare, man bytte inte prylar så ofta, allt höll länge eller kunde repareras, man fokuserade på bildskapande och inte på teknik och prylar.

Fast, så var det ju inte? Det var ju inte många av oss som hade råd med en outslitlig Leica M3 och kunde strosa omkring med basker och göra djupt samhällskritiska fotoreportage :)

Jag kommer mest ihåg att allt var rätt dyrt, både i inköp o service och inte funkade så himla bra alla gånger. Jag var ändå en väldigt privilegierad tonåring jämfört med de flesta i fotoklubben, tog först över pappas G17QL och fick sedan den sprillans nya Canon AE-1 i 15-årspresent. En ranglig Durst B30 fick stå i tvättstugan. Nån som hade en Leica kände vi inte, när en av kompisarna hade sommarjobbat ihop till en färgfelsplågad Tamron 300/5,6 var man eld o lågor.

Vad vet jag, kan 50- o 60-talet var så underbart som några säger, mina minnen från 70-talet o framåt handlar mycket om dyrt fotopapper, lossnade skruvar, förstoringsapparater som inte lyser ut jämnt, bucklig film, gräsligt korniga bilder så fort ljuset svek, förbrukad fix, filmmagasin och filmkassetter som läckte in ljus, dåliga ljusmätare, konstiga batterier som plötsligt inte gick att få tag på osv.
Även när jag började tjäna ihop egna pengar och lägga orimligt mycket av dom på fotohobbyn blev det så mycket bättre.

Nya produkter släpptes i en strid ström, inkompatibla objektivfattningar och annat som inte passade ihop med det man redan hade och långtifrån allt nytt var bra. För varje lyckad produkt släppte även de välrenommerade tillverkarna 10 andra saker med diverse struligheter, svaga punkter och rena konstruktionsfel.

Nostalgi my ass. Det mesta analoga som passerat revy har jag sålt. Men jag roade mig igår med att släpa ner den stora svarta läderväskan ”Reporter” från vinden. Hus, tre magasin, tre gluggar, variabelt motljusskydd (”kompendium” tror jag det kallades och såg himla flådigt ut), ljusmätarna Lunasix 3 och Pentax digital spotmeter precis som Ansel Adams. Det bästa man kunde köpa för pengar tidigt 90-tal. I sidfickan låg biljetterna till Island kvar… Hur sjutton orkade jag släpa runt på allt det där? Och hur bra funkade allt egentligen? Varför var minsta tillbehör så orimligt dyrt? Och vad skulle man kunna köpa idag motsvarande priset av bara en av ljusmätarna?

Att flytta sig fototekniskt säg 50 år bakåt i tiden vore en fullständig mardröm, tänk er bröddisken på Konsum 1973… När farbröder i min ålder berättar om hur mycket bättre allt var förr förstår jag oftast inte vad dom pratar om.
 
ANNONS