trax
Aktiv medlem
Vad menar du med närvaro? Har en M6 men att veta vad man får vid exponering tycker jag verkligen inte stämmer iom att men inte ser bilden genom linsen.
Vad är det som gör en Leica så dyr?
- Trådstartare Kent Helgesson
- Start datum
Alf-Magnus
Aktiv medlem
Närvaro
När du ser igenom en spegelreflex så blir det svart i exponeringsögonblicket medan i mätsökaren är du närvarande och ser de småförändringarna und exponeringen, du är alltså närvarande på ett helt anat sått medan du arbetar med motivet. Det handlar om känsla och inte om fysiska mekaniska lagar det är därför du ser ex Jill Freedman fortfarande glida runt med en M leica på New Yorks gator en av mina absoluta favoriter och har svårt att tro att hon skulle få samma närvaro i bilderna i fall hon använt en spegelreflex när hon dokumenterad street cops. http://www.jillfreedman.com/new-york-city
trax
Aktiv medlem
Jo, vet mycket väl vem hon är.
Personligen är det just att inte kunna se bilden genom linsen i land en nackdel med mätsökare och känner inte att det är ett stort problem med typ 1/125 dels sekund mörker i spegelreflex. Men Leican är fräck!
Sten-Åke Sändh
Aktiv medlem
Det där är allt en sanning med modifikation. Det byggdes många fina välkonstruerade och mycket mekaniskt slitstarka instegshus på 70-talet exv. för betydligt billigare pengar än det Leica-husen betingade både då och nu. Jag har fortfarande kvar min gamla Pentax ME som jag haft på många långa och krävande resor både i Mellan Östern, bortre Asien, Afrika och Syd-Amerika. Jag använde samma kamera hela 70-talet fram till de först åren på 2000-talet. Trettio år i praktisk användning, vilket väl är mer än de flesta Leicorna tvingats utstå.
Jag har tappat den i marken minst två gånger utan att vare sig objektiv (40mm/2,8 pannkaka eller 100mm/2,8) eller kamerahus gått sönder. Kamerahuset som inte är av koppar som Fröderberg säger Leicor är gjorda av utan av mässing har tappat det påklistrade konstmaterialet på baksidan och en hel av sin svarta färg men den fungerar fortfarande att ta bilder med. Det enda som slutat funka är räkneverket, så den sista tiden den var i bruk rev jag av en del av filmkartongen och satte i det speciella lilla fack som fanns på bakre luckan för just det. Där markerade jag med penna det antal bilder jag tagit.
Vi pratar alltså inte alls om en dyr kamera här utan om en ren massproducerad konsumtionsmodell men skillnaden var att man på denna tid även hade råd att göra dessa riktigt mekaniskt stabila och jämför man dessa objektiv med dagens så undrar jag om ens de dyraste och mest påkostade idag kan matcha den makalösa precision dessa objektiv från 70-talet har och hade. På den tiden klarade man alltså ändå av att med säkert betydligt mindre produktiva produktionsmetoder producera och sälja dessa kamerahus och objektiv till priser jag som då halvfattig student och fabriksarbetare hade råd med.
Om ni undrar hur man hade råd med resandet och framförallt med filmen så gick det ihop genom att man åkte på absolut billigaste sätt genom att lifta där det gick och sedan mest åka tåg och lokalbussar. Bodde gjorde man på hotell som max kostade en dollar per natt. Jag vet att jag exv. betalade motsvarande 60 svenska öre för att sova på Patong Beach som på den tiden inte var bebyggt annat än med ett par mindre palmbladshus direkt på stranden, där man kunde köpa te, fried rice och dela golvet och sin bastmatta med råttorna som letade matrester på golvet under natten. Vi fick i alla fall skydd för tjuvar/rånare, vind och regn.
På Ceylon/Sri Lanka kostade en plats i "dormitory" på vinden bland sju åtta andra sovande ungefär motsvarande summa på hotellet Sun Sea Sand i Hikkaduwa. Detta "small middle class hotel" som ägaren uttryckte det (fast det redan då var långt från den standarden) klarade smällen från Tsunamin som drabbade Hikkaduwa hårt och bl.a. dränkte hundratals personer i det tåg som just då stod inne vid perrongen på byns tågstation.
Det som framförallt var betungande ekonomiskt och skrymmande att släpa på var all film man behövde under de långa resor man gjorde som varade mellan några månader till ca ett halvår. 1976 kunde man bo på det gamla GI-hotellet Malaysia Hotel i Bankok för en dollar per natt efter att alla amerikaner just lämnat Bankok. Snart kom dock priserna att stiga när sexturisterna upptäckte att Bankoks alla horor var undersysselsatta och att billiga hotell bara väntade på dem. FibAktuellt och Lektyr (den s.k. herrpressen) skapade den marknaden i Sverige. Sedan steg priserna igen.
Jag hade heller inte någon vadderad kameraväska under alla dessa år. Så min Pentax reste för det mesta helt oskyddad och fick bara av det skälet betydligt fler smällar än mina grejor får idag.
Alf-Magnus
Aktiv medlem
Ventures
Aktiv medlem
Var och en får tro på vad de vill men jag tror inte att jag är frånvarande varje gång jag blinkar, eller för den delen, den bråkdels sekund spegeln är uppe och vänder i kameran. Dessutom tittar jag vanligen med båda ögon när jag fotar.
Det handlar nog mest om vad man är van att jobba med. För ett fåtal (troligen främst bland oss icke etablerade) har själva kameran en imagefaktor mer av betydelse för personens självbild. Mindre för bildresultatet.
MarkusFjellsson
Aktiv medlem
Tack för svar! Känslor är svåra att beskriva, men de finns där likaväl.
Alf-Magnus
Aktiv medlem
Oenighet
Här tror jag att det råder oenighet om begreppen närvaro och fråntar betyder i kontexten
PMD
Aktiv medlem
Det går alltid att ta en konstnärligt suddig och felexponerad bild med en kamera som är i teknisk toppklass, men det är i stort sett omöjligt att ta en knivskarp och korrekt exponerad bild med undermålig utrustning.
Det är väl då rätt självklart vilken kamera som är mest flexibel för den skapande fotokonstnären?
PMD
Aktiv medlem
Tja... det är väl upp till var och en om det blir någon skillnad i arbetssätt.Vad är det för skillnad i arbetssätt med mätsökare? Vill inte knycka tråden, så ett kort svar räcker.
De tekniska skillnaderna gör att det i en del lägen är lättare att fokusera och ha överblick över motivsituationen med en mätsökare än med en spegelreflexsökare, men å andra sidan har man bättre kontroll över vad som hamnar på bilden med en spegelreflexsökare. Ibland är det också lättare att fokusera med spegelreflexen.
I dagens moderna kameravärld är väl ovanstående inte så viktigt längre eftersom autofokus dominerar, men för nostalgiker kan det vara kul att använda en riktig mätsökare ibland.
Dessutom har elektroniska sökare tillkommit som komplicerar saken ytterligare.
Alf-Magnus
Aktiv medlem
Men trots allt rör den sig
Jo fast und väljer många enklare redskap. Många utav de mest legendariska bilderna är tagna med enkla redskap tag bar Stephen Shore, William Christenberry eller Jacques Henri Lartigue. Sen handlar det om ljus och ögonblick plus efterarbete och ett gott öga kan fånga ljus med en skokartong.
PMD
Aktiv medlem
Enkla behöver inte vara undermåliga. Jag känner inte till vilka slags kameror de uppräknade fotograferna har använt (och Christenberry vet jag inte ens vem det är), men nog är det väl troligt att de har lärt sig fotografera med tekniskt väl fungerande utrustning? Om man sen väljer bort de dyraste tekniska underverken, som t.ex. Leica, senare så har man gjort ett informerat val och är antagligen kapabel att skapa stor konst med enkla medel.
Sten-Åke Sändh
Aktiv medlem
Har det blivit svårare att skapa "stor konst" i den rådande enhetskulturen?
Kommentar till Alf:s och Per:s diskussion om utrustningens betydelse för att kunna skapa "stor konst" (vad nu det är för något). Jag har en annan vinkel också.
Vi sägs ju leva i en multikultur idag i Sverige och i världen men för mig som var ung alldeles efter kriget så ser världen inte alls ut så. Efter senaste världskriget var de ideologiska skillnaderna och uppdelningen av världen efter dessa gränser väldigt påtaglig men idag pratar ingen om ideologierna längre.
Efter att den klassiska kolonialismen gick i graven så kunde man ju tro att världen skulle återgå i någon mer lokalt präglad mosaik men istället har vi fått en enhetskultur som i mycket ser likadan ut över hela världen på gott och ont. Från 1956 har vi haft TV i Sverige och det har de fått både förr och senare i hela världen och överallt idag finns Nike, Adidas, Coca Cola och alla världens "multisars" produkter" (Ja Coca Cola fanns på plats där i Afghanistan redan 1972). Pygmeerna i Uganda vid Ruwenzoris fot hade T-tröjor med västerländsk reklam de med redan då, för de som nu kanske att Fantomen och Guran kanske skulle dyka upp just där.
När jag kollar på alla de bilder jag nu håller på att digitalisera som många är tagna på 70- och 80-talen, så ser jag en värld jag knappt känner igen mig i. Många av de ställen jag besökte då är nu helt sönderslitna av våldsamma krig som helt förändrat det som en gång var. Jag tänker på Afghanistan som jag besökte 1972 och 1978. Uganda som jag hamnade i precis någon månad efter att Youweri Museweni och National Resistance Army tagit över. Laos och norra Thailand efter Viet-Nam -kriget 1976. ... eller det en gång så fantastiska Syrien med alla sina historiska arkitekturskatter som jag kom till första gången bara någon månad innan Yom Kippur-kriget bröt ut 1973. Kashmir som ännu 1978 var en underbar plats man som idag nog gör bäst i att undvika då det blivit ett näste för radikal islamism. På den tiden kunde man resa hela vägen från Istanbul till gränsen av det då stängda Burma över the "Great Asean Trunk Road". Idag går inte det längre. Det är tyvärr så mycket man inte kan göra och se där längre.
Jag vet inte hur andra ser på detta men för mig är en värld med färre olikheter en fattigare värld och en värld som faktiskt blivit mycket mindre inspirerande för mig som fotograf. Så oavsett vilka fantastiska kameror och objektiv vi fått idag, så känner jag mig personligen som en mycket motivfattigare fotograf idag än jag gjorde då.
Jag kommer även ihåg mina föräldrars diskussioner om deras barn- och ungdom och deras upplevelser av krigsåren och då tyckte jag det var märkligt att de ändå såg dessa som sina bästa och mest intressanta år fast de hade det knapert. Deras mening var att de var intensivt närvarande i den tiden och såg mest den tiden de fick efter som lite småtråkig och väl förutsägbar. Ett annat ord kunde vara mer "oinspirerande".
Möjligen är det så att dina fotoidoler Alf helt enkelt växte upp under en betydligt intressantare tidsepok än den vadderade trygghets- och enhetskultur vi idag lever i (även det på ont och gott). De miljöer Christer Strömholm förevigade i Göteborg och Stockholm eller bere på kontinenten finns inte heller mer och de sista spillrorna av de miljöerna i exv. Stockholm gick i graven med rivningen av Klara-kvarteren på 60-talet och de sista ölfiken på Söder på 70- och 80-talen som blev något annat istället. Sedan fick vi pundarförnedringen på Mariatorget och Plattan istället, när droghandeln blev internationell storbusiness. En del dokumenterade det också även om det säkert inte betraktades som stor konst vare sig då eller nu. Få vill ju se det på sina väggar heller vare sig då eller nu, så det finns ingen försörjning i det ens för den mest kallhamrade nutidsskildraren och det blir aldrig några glossiga skrytböcker heller av sånt och heller ingen bestående berömmelse.
I den IS-islamiserade världen fortsätter bildstormandet fortfarande och man spränger monument i Nineve, Tadmor/Palmyra och Mosul och möjligen hämtade man sin inspiration från talibanerna i Afghanistan som sköt sönder de gamla Buddha-statyerna i Bamyan med liknande entusiasm. Mycket av den gamla sumeriska kulturens lämningar är idag bara grus och grus är i sig inte särskilt inspirerande.
Kommentar till Alf:s och Per:s diskussion om utrustningens betydelse för att kunna skapa "stor konst" (vad nu det är för något). Jag har en annan vinkel också.
Vi sägs ju leva i en multikultur idag i Sverige och i världen men för mig som var ung alldeles efter kriget så ser världen inte alls ut så. Efter senaste världskriget var de ideologiska skillnaderna och uppdelningen av världen efter dessa gränser väldigt påtaglig men idag pratar ingen om ideologierna längre.
Efter att den klassiska kolonialismen gick i graven så kunde man ju tro att världen skulle återgå i någon mer lokalt präglad mosaik men istället har vi fått en enhetskultur som i mycket ser likadan ut över hela världen på gott och ont. Från 1956 har vi haft TV i Sverige och det har de fått både förr och senare i hela världen och överallt idag finns Nike, Adidas, Coca Cola och alla världens "multisars" produkter" (Ja Coca Cola fanns på plats där i Afghanistan redan 1972). Pygmeerna i Uganda vid Ruwenzoris fot hade T-tröjor med västerländsk reklam de med redan då, för de som nu kanske att Fantomen och Guran kanske skulle dyka upp just där.
När jag kollar på alla de bilder jag nu håller på att digitalisera som många är tagna på 70- och 80-talen, så ser jag en värld jag knappt känner igen mig i. Många av de ställen jag besökte då är nu helt sönderslitna av våldsamma krig som helt förändrat det som en gång var. Jag tänker på Afghanistan som jag besökte 1972 och 1978. Uganda som jag hamnade i precis någon månad efter att Youweri Museweni och National Resistance Army tagit över. Laos och norra Thailand efter Viet-Nam -kriget 1976. ... eller det en gång så fantastiska Syrien med alla sina historiska arkitekturskatter som jag kom till första gången bara någon månad innan Yom Kippur-kriget bröt ut 1973. Kashmir som ännu 1978 var en underbar plats man som idag nog gör bäst i att undvika då det blivit ett näste för radikal islamism. På den tiden kunde man resa hela vägen från Istanbul till gränsen av det då stängda Burma över the "Great Asean Trunk Road". Idag går inte det längre. Det är tyvärr så mycket man inte kan göra och se där längre.
Jag vet inte hur andra ser på detta men för mig är en värld med färre olikheter en fattigare värld och en värld som faktiskt blivit mycket mindre inspirerande för mig som fotograf. Så oavsett vilka fantastiska kameror och objektiv vi fått idag, så känner jag mig personligen som en mycket motivfattigare fotograf idag än jag gjorde då.
Jag kommer även ihåg mina föräldrars diskussioner om deras barn- och ungdom och deras upplevelser av krigsåren och då tyckte jag det var märkligt att de ändå såg dessa som sina bästa och mest intressanta år fast de hade det knapert. Deras mening var att de var intensivt närvarande i den tiden och såg mest den tiden de fick efter som lite småtråkig och väl förutsägbar. Ett annat ord kunde vara mer "oinspirerande".
Möjligen är det så att dina fotoidoler Alf helt enkelt växte upp under en betydligt intressantare tidsepok än den vadderade trygghets- och enhetskultur vi idag lever i (även det på ont och gott). De miljöer Christer Strömholm förevigade i Göteborg och Stockholm eller bere på kontinenten finns inte heller mer och de sista spillrorna av de miljöerna i exv. Stockholm gick i graven med rivningen av Klara-kvarteren på 60-talet och de sista ölfiken på Söder på 70- och 80-talen som blev något annat istället. Sedan fick vi pundarförnedringen på Mariatorget och Plattan istället, när droghandeln blev internationell storbusiness. En del dokumenterade det också även om det säkert inte betraktades som stor konst vare sig då eller nu. Få vill ju se det på sina väggar heller vare sig då eller nu, så det finns ingen försörjning i det ens för den mest kallhamrade nutidsskildraren och det blir aldrig några glossiga skrytböcker heller av sånt och heller ingen bestående berömmelse.
I den IS-islamiserade världen fortsätter bildstormandet fortfarande och man spränger monument i Nineve, Tadmor/Palmyra och Mosul och möjligen hämtade man sin inspiration från talibanerna i Afghanistan som sköt sönder de gamla Buddha-statyerna i Bamyan med liknande entusiasm. Mycket av den gamla sumeriska kulturens lämningar är idag bara grus och grus är i sig inte särskilt inspirerande.
Senast ändrad:
Alf-Magnus
Aktiv medlem
Inte alls
Ja vad skall jag säga, vist det exotiska är intressant men att skylla en påstod förfalskning på IS nä det går int då det inte fins en förflackning utan från världens alla hör strömmar det intressant fotografi och konst, till och med från Aleppo tack Issa Touma och Gävle kommun som upplät ett tungt hörn för denna duktiga konstnären och curatorn. Bild och kultur storm har vi haft på närmare håll så det är inget nytt, utan kampen mot fundamentalism och intolerans är en ständigt på gående kamp.
Ja vad skall jag säga, vist det exotiska är intressant men att skylla en påstod förfalskning på IS nä det går int då det inte fins en förflackning utan från världens alla hör strömmar det intressant fotografi och konst, till och med från Aleppo tack Issa Touma och Gävle kommun som upplät ett tungt hörn för denna duktiga konstnären och curatorn. Bild och kultur storm har vi haft på närmare håll så det är inget nytt, utan kampen mot fundamentalism och intolerans är en ständigt på gående kamp.
Ventures
Aktiv medlem
Det är väl lite av det som är grejen. Man upplever inte sin samtida miljö som särskilt spännande eller intressant eftersom den finns där hela tiden. Om 20 år kommer mycket av det alldagliga från idag att vara försvunnet och de som lyckats fånga det bäst att hyllas.
Fansen kommer att anse att Nikon D3 var en förutsättning för att bilderna blev så ärliga och närvarande (sorry, det där var ett försök till skämt).
martinot
Aktiv medlem
Jag tar det inte skillnaderna tekniskt (är inte så duktig på det), utan rent upplevelse/användarmässigt och kortfattat:Vad är det för skillnad i arbetssätt med mätsökare? Vill inte knycka tråden, så ett kort svar räcker.
Det är enormt enkelt och snabbarbetat att ställa in fokusen. Nu föredrar jag själv alltid att ha tillgång och normalt även använda AF, men om jag skall köra manuella gluggar så skall det helst vara mätsökare. Är enklare och snabbare tom. än de elektroniska hjälpmedel (som är rätt så bra) som finns i spegellösa kameror.
martinator
Aktiv medlem
Så den tekniska kvalitén har enligt dig inget med bildens kvalité att göra. Då har du heller inget problem med att uteslutande använda en en IXUS 1 idag eftersom just den biten inte spelar någon roll... Själv tycker jag att den tekniska kvalitén faktist utgör en del av bildens totala kvalité. Kromatisk aberration stör dig inte alls? Plastotiker för 150 kronor är precis lika bra som L-optiker eftersom det uteslutande är motivet som räknas? Dåliga ISO-egenskaper är egala då de inte påverkar bildens kvalité? Inte ens om motivet totalt försvinner i brus?
För mig är det en fråga om både och men vi är alla olika.
Alf-Magnus
Aktiv medlem
Så riktigt så
Du har så rätt, det du räknade upp kan bara en ingenjör reta sig på inte en konstälskare. Som sagt var det är resultatet som räknas, det har ett antal intränat internationella tidskrifter och webbsidor förståt. Med andra ord inte ett ord om teknik bara om innehåll
MisterMustard
Aktiv medlem
Det finns en Youtubekanal vid namn DigitalRev TV som ibland brukar köra en utmaning, "Pro Photographer, Cheap Camera Challenge".
Det är imponerande vilka bra bilder fotograferna brukar lyckas med och jag tror att det finns mycket att lära sig där. Exempelvis hus sport och actionfotografer lyckas med fantastiska kompositioner med en leksakskamera med sekunder i fördrökning mellan avtryck och exponering.
Självklart är kameran och tekniken viktig men fotografen är långt mycket viktigare. Jag som hobbyfotograf tycker dessutom att det är viktigt att kameran dessutom är rolig att fota med.
Det är imponerande vilka bra bilder fotograferna brukar lyckas med och jag tror att det finns mycket att lära sig där. Exempelvis hus sport och actionfotografer lyckas med fantastiska kompositioner med en leksakskamera med sekunder i fördrökning mellan avtryck och exponering.
Självklart är kameran och tekniken viktig men fotografen är långt mycket viktigare. Jag som hobbyfotograf tycker dessutom att det är viktigt att kameran dessutom är rolig att fota med.
