Nikon => Canon här.
Bruset var den avgörande faktorn för mig som arbetar väldigt mycket med efterbehandling. Jag inväntade D200an i förhoppning om att de fått ordning på det hela, men efter ett par timmars ägande så åkte annonsen ut där jag sålde varenda liten Nikonpryl.
Sålde i princip allt inom 24 timmar och kastade mig vind för våg in i Canon-träsket. Det blev en 5D med en 70-200/2.8 ett par dagar senare. Möjligheten att kunna köra ISO 1250 med IS kändes som ett hopp på några ljusår från min D2X. Plötsligt kunde jag plåta i mörker på riktigt. Och de grymt fina objektiven sen då. Härreminskapare. 135an, 85/1.2an, 35/1.4an... Fullformatet var inget crusial för mig, men jag måste säga att den sköna känslan i det korta skärpedjupet på mindre millimetrar gav det hela ytterligare en kick av nöjdhet (35/1.4 på full glugg - helt fantastiskt).
Huset va ju ingen höjdare jämfört med D2Xen, men bilderna övervägde så fatalt att jag aldrig han irritera mig innan jag vande mig och vi kom inom ett par dagar väldigt väl överens - för att efter ett par veckor få insikten hur de tänkt. Och nu myser jag med stora hjulet därbak och dess lås.
Det som tog längst tid att vänja sig "av" med var just skärpedjupet från åren med 1.5x-sensor. Har fortfarande inte fått in det i ryggmärgen på samma sätt, men det kommer.
Ett rent irritationsmoment är 5Dns tajta AF-punkter som gör det väldigt svårt (omöjligt) att plåta med extremt kort skärpedjup med AF eftersom man måste komponera om bilden med resultat att avståndet ändras några millimeter och där försvann den extremt känsliga skärpan... Och att ställa skärpan manuellt är inte 100% säkert när det handlar om en millimeter hit eller dit.
Men jag hörde mig för lite här och där och fick tipset att testa en EE-S-fokuseringsskiva istället som ska ge en betydligt tydligare bild av skärpan.
