fotobollfoto sa:

Aha, du har rätt.

Klicka för att se resterande...

Han har helt rätt. Jag har faktiskt tyckt länge att den utrustning jag har räcker långt.
Det innebär inte att jag aldrig kommer köpa fler prylar eller uppdatera kameror eller objektiv.

Fast jag vet redan att mina bilder inte kommer bli så mycket annorlunda den vägen.
Bättre bilder kommer det bli när jag lägger pengar på att ta mig till intressantare motiv, lär mig bildbehandling ändå bättre eller bra kurser som lär mig mer.

Jag är medlem i On1 Plus som producerar mängder av utblidningsmaterial varje månad och håller högre nivå än moderskeppet. Det har jag haft under 2 år och det är verkligen utvecklande både vad gäller bildbehandling i ON1 fast också när det gäller allmänna frågor som komposition, hur man fotar bäbisar eller ett bröllop mm.

För tillfället tvingar jag mig till att använda enbart fasta objektiv och lämna zoomobjektiven hemma. Jag har länge haft en drös fasta objektiv som kompleterat mina zoomar. När jag bara har fast objektiv med mig måste jag ofta tänka om hur jag skall fota ett visst motiv. Det gör att jag ofta inte kan angripa motivet som jag brukar göra. Tvingar mig att tänka om.

Det är lätt att hamna i slentrian fotande vilket inte är särskilt utvecklande.

fotobollfoto sa:

Aha, du har rätt.

Klicka för att se resterande...

Ja det äger sin riktighet förstås, men den andra problematiken ligger kvar, oerhört få använder gamla kameror typ 15 år tillbaka, man har trots allt köpt på sig relativt moderna grejer, mins en gammal bild från OS 1960 där en gymnast i fristående ligger raklång CA. 1decimeter över golvet, den fotografen var duktig,( antalet missade bilder framgår dock inte )- mins någon sportfotograf vid en ishockey match som tog en 7-8 36 bilders rullar och valde ut en eller två bilder för tidningen.

Om man inte vill bli bättre utan fotar för nöjes skull/terapi/teknik-/prylintresse så må det vara så. Vill man bli bättre, varför inte lyssna på de som lyckats?
De ovan länkade B&H-föreläsningarna, som förstås varierar i kvalitet, innehåller en hel del tips till framgång. Inte minst från Sal Cincotta. T.ex. att hitta din egen stil. Kopiera inte andra fotografer. Fråga dig alltid vad som är fel i bilden du just tagit. Berätta med bilden. Osv. Många har man förstås hört förut, men det skadar inte att höra dem igen och igen.

Själv har jag för närvarande inga yrkesmässiga ambitioner med min fotohobby men det skulle vara sporrande att kunna lyfta sig till en annan nivå.

Om man nu ligger halvt sömnlös om nätterna av habegär efter kommande EOS R5, finns det någonting man kan göra för att få absolution om man ändå faller för frestelsen och gynnar konsumtionssamhället?

Man kanske kan klimatkompensera på något sätt för de koldioxidutsläpp som EOS R5 genererar vid tillverkningen och på så sätt ändå betraktas som en god människa (fotograf)? Vad säger ni, har ni några förslag?

Flash Gordon sa:

Han har helt rätt. Jag har faktiskt tyckt länge att den [...].

Klicka för att se resterande...

Det jag avsåg med ”Aha, du har rätt” var avseende trådens ämne.
Det är fel att - som jag i denna tråd - ifrågasätta lusten/behovet att bli bättre som drivkraft bakom fotograferande. Tråden handlar om hur man blir bättre som fotograf, inte varför!

Vi andra kan ha vilka själ vi vill att fotografera. Men det pratar vi om i andra trådar.

fotobollfoto sa:

Finns det någon definition - någon skala - att jämföra sig mot?
Vad betyder bra jämfört med riktigt bra?
Hur bra vill jag bli?

Jag fotograferar för att det är roligt och för att det är givande att dela med sig av bilder. Jag fotograferar inte för att bli en bra (eller riktigt bra) fotograf. Men jag blir nog lite bättre efterhand ändå. Framförallt har resultaten börjat bli mer stabila. Om de få riktigt bra bilderna förut var en slump, så är det lite oftare som slumpen inträffar numera (för att parafrasera en känd skidåkare).

Klicka för att se resterande...

Skalan är den egna. Bilder jag tyckte var bra tidigare, håller inte måttet efter ett tag. Det finns alltid ett steg till, och ett till, och ett till...

Utvecklingskurvan tycks vara oändlig. Dessutom ser man kanske inte alltid den egna utvecklingen. Kanske när man summerar efter ett år, tio år, tjugo år, trettio år. Naiviteten minskar med åren, men nyfikenheten kan bestå och även utvecklas.

Mvh Terje