Var finns den nya fotokonsten?
- Trådstartare Buse
- Start datum
esbtse
Aktiv medlem
Jag har seriöst försökt lära mig fotografera sedan 97. Så i år är det 10 år. Jag har inte lyckas producera mer än 3 bilder som jag kan stå för, Så enligt Strand skall jag ge upp. Tuvärr är jag envis och fortsätter gå kurser och försöka hitta ett eget bildspråk. Det som har slöat ner min utveckling är att jag inte har tagit så många bilder kontinueligt och att det har saknas en kontinuelig återkoppling och utan denna har man svårt att gå vidare. Återkopplingen har jag fått på kurserna. Skall saker hända måste man även ha en kanal så bilderna uppmärksamas av andra.
Senast ändrad:
Graal
Avslutat medlemskap
OT men lite kuligt det här när det blir klasskamp i debatten
Vet inte om Svenska Handelshögskolan i Helsingfors, Hanken, räknas dit? I alla fall läser min dotter där sedan 2 år tillbaka och vad jag kommer ihåg frågade de inte vad jag och min fru har för yrken när hon sökte in där? Funkade tydligen bra med en maskinsnickare på en pallfabrik som far och en barnskötare (numera förskolärare) som mor...Erik Schalin
Aktiv medlem
Aj aj det måste betyda att när hon kommer ut så kommer hon inte att kunna kännas vid er arbetare????Graal skrev:
OT men lite kuligt det här när det blir klasskamp i debatten
Det blir inte alls kuligt utan mer kusligt...
Graal
Avslutat medlemskap
För att återgå till allvaret så tror jag utbildning har betydelse. Ingen som är talanglös kommer in på Konstakademien eller Konsthögskolan (inte heller Handelshögskolan hoppas jag). Därför har det betydelse att ha gått dessa utbildningar. Det tror jag ses som garanti för en viss kvalité när det gäller utställningsmöjligheter och arbete osv. Men det behöver inte vara det, lika lite som det behöver betyda dålig kvalitét utan utbildning. För osäkra gallerister, eller om man helt enkelt inte förstår sig på saken, kan det ändå vara en bra vägledning att se på meritförteckningen/utbildningen. Men det behöver inte vara det som sagt. Dock är nog chansen betydligt högre att man satsar rätt när man väljer konstnärer med hög utbildning.
Vad innebär då "satsar rätt"? Jo att man får sälja och tjäna pengar, för det måste även gallerister göra. Betyder detta "satsar rätt" då att man alltid satsar på bra konst när man väljer de med god utbildning och sånt som säljer bra? Nej. inte som jag ser det. Det har med pengar att göra som allt annat och investering. De som egentligen gillar konsten har sällan råd att köpa den utan främst de som mera ser det som investeringar och status. Pengar och god smak går inte alltid hand i hand och då kan skit ibland värderas högt och betalas med fantasibelopp. Även samlarvärde kan spela in. Man kanske vill ha bilder av en viss fotokonstnär eller en viss ovanlig bild, oavsett vad det är man köper. Så kan det vara med all konst.
Finns t.ex signering med Bertil Vallien eller Ulrika Hydman-Vallien på en glasbit så nog betalar man bra för den på auktioner, hur den än ser ut. Namnen ska ju borga för bra kvalitét. men inte alltid.
Ett annat exempel när det gäller värdet av konst och vad som räknas som stor konst idag: I november 2005 såldes en stor, grynig/kornig bild av den sk Marlboro-mannen på en galloperande vit häst på Christie´s i New York för 1 248 000 dollar (8 579 376,00 SEK i dagens penningvärde). Många menade då att konstvärlden började bli galen. Speciellt när det visade sig att Richard Prince´s 50x70 tums Ektacolor-print inte var ett originalfotografi, utan ett "refotografi", alltså ett fotografi av en tryckt reproduktion av originalfotografiet. Man skiljer alltså inte ens på original och en avfotograferad reproduktion av originalet, när det gäller eftertraktade bilder?
Om ett fotografi av en tryckt reproduktion av Marlboromannen är den främsta konsten idag, ja då kan vad som helst vara konst. Gör som Dan Volgers: Stjäl en soffa och ställ ut den på ett galleri...det är en konst i sig att få männsikor att titta på det och tro det är konst...vilket det kanske är...?
Vad innebär då "satsar rätt"? Jo att man får sälja och tjäna pengar, för det måste även gallerister göra. Betyder detta "satsar rätt" då att man alltid satsar på bra konst när man väljer de med god utbildning och sånt som säljer bra? Nej. inte som jag ser det. Det har med pengar att göra som allt annat och investering. De som egentligen gillar konsten har sällan råd att köpa den utan främst de som mera ser det som investeringar och status. Pengar och god smak går inte alltid hand i hand och då kan skit ibland värderas högt och betalas med fantasibelopp. Även samlarvärde kan spela in. Man kanske vill ha bilder av en viss fotokonstnär eller en viss ovanlig bild, oavsett vad det är man köper. Så kan det vara med all konst.
Finns t.ex signering med Bertil Vallien eller Ulrika Hydman-Vallien på en glasbit så nog betalar man bra för den på auktioner, hur den än ser ut. Namnen ska ju borga för bra kvalitét. men inte alltid.
Ett annat exempel när det gäller värdet av konst och vad som räknas som stor konst idag: I november 2005 såldes en stor, grynig/kornig bild av den sk Marlboro-mannen på en galloperande vit häst på Christie´s i New York för 1 248 000 dollar (8 579 376,00 SEK i dagens penningvärde). Många menade då att konstvärlden började bli galen. Speciellt när det visade sig att Richard Prince´s 50x70 tums Ektacolor-print inte var ett originalfotografi, utan ett "refotografi", alltså ett fotografi av en tryckt reproduktion av originalfotografiet. Man skiljer alltså inte ens på original och en avfotograferad reproduktion av originalet, när det gäller eftertraktade bilder?
Om ett fotografi av en tryckt reproduktion av Marlboromannen är den främsta konsten idag, ja då kan vad som helst vara konst. Gör som Dan Volgers: Stjäl en soffa och ställ ut den på ett galleri...det är en konst i sig att få männsikor att titta på det och tro det är konst...vilket det kanske är...?
k-oskarina
Aktiv medlem
Detta låter minsann tufft, Thomas. Har du inte alltför stora krav...som skymmer din ev. lust. Skall du inte göra ett litet uppehåll i kursandet? Ta med dig kameran...uppleva olika miljöer, natur, industrimiljöer eller vad du för tillfället känner för. Utnyttja de olika tiderna på dygnet, för ljusets skull och skuggorna...i regn o rusk för speglingarna och lätt oskärpa i samband med regn.
- Du har inte tagit så många bilder kontinuerligt - detta tror jag inte är så bra.
Om du vill uppmärksammas av andra...okej, gör som Ulf tipsade dig om, gör en utställning.
Ingår du i någon fotoförening?
Har själv arbetat i snart 10 år med andras bilder genom en utställningsgrupp i en fotoförening. Vi har ett eget Galleri, men jag har även planerat utställningar i andra lokaler i Uppsala.
De som ställt ut har väl i huvudsak varit amatörer (en del mycket skickliga sådana) även etablerade fotografer har förekommit och sedan dessa däremellan som har ett annat jobb men försöker pga lust o intresse hinna med fotografering så mycket de bara hinner. Försäljning av bilder har naturligtvis förekommit emellanåt.
Vi har väl haft ca 8 utställningar om året varav en medlemsutställning. All sorts teknik har förekommit och mycket stor variation gällande bilder.
Den som har sin första egna utställning behöver extra stöd. Men alla erkänner i efterhand att det ger en otroligt stor känsla-kick. Men det är verkligen lite spänning och dramatik dagarna före.
Ett litet tillägg, för egen del har jag nästan fotat dagligen sedan -92. Ett måste, mår bra utav detta, har inget val. ;-)
Kan inte säga att jag kan fotografera...även blivit tekniskt sämre sedan en digitalkamera (pga den låga vikten) ständigt följer mig nuförtiden. Fått lite konkurrens av en Holga kamera.
maskinsnickare på en pallfabrik
... oj vilken lust jag får att fota detta ditt yrke, Nils.
/Ulla
k-oskarina
Aktiv medlem
Oj, oj, oj...jag som tyckte det lät så mysigt hantverksmässigt. Men robotar kanske har fått en egen personlighet nuförtiden. Namn och egen röst osv...får kanske hålla mig till industrier gamla som nya...men utifrån, byggnadsmässigt.
Om jag får brist på motiv skall jag faktiskt ta mig till ABB och fråga. Tack för tipset, Nils.
Kan redan tänka mig deras svar. ;-)
(brr industrihemligheter....)
Graal
Avslutat medlemskap
Nog var det mysigt hantverksmässigt på den tid det begav sig. På vårt kontor finns några originalbilder, från mitt arbete på 50-60-talet, tecknade av konstnären Björn Gidstam (känd för sina böcker med akvareller från svensk landsbygd) där gubbarna står och spikar pallar/lådor för hand med hammare och spik. Jag kan tänka mig hur ledbrutna dessa farbröder kan ha varit på sin ålders höst efter det monotona bankandet med hammare, kanske 10 timmar om dagen 6 dar i veckan, år ut och år in... Visserligen har vi spikpistoler kvar än som arbetsredskap men den största produktionen är maskinell med datorstyrda maskiner/robotar. Visst är det enformiogt att plocka i brädor i maskinen/magasinen (en av maskinerna har inte robotfunktion där) men ingenting mot förr då man slog i varenda spik med hammare. Idag kan man lätt spika 5 000 spik med en manuell pistol på en dag och maskinerna gör nog det femdubbla i maxkapacitét. Lite ot men ändå...
Senast ändrad:
Buse
Aktiv medlem
Teknik söker sin form?
Min ursprungliga efterlysning om tips på nyare konstfoto, handlade också om fotografins framtida identitet. Mer precist: den digitala fotokonstens själ/identitet/form/karaktäristik, estetik.. Jag insåg inte detta från början, utan gjorde då en avgränsning mellan mina egna behov som kulturkonsument, och mer allmänna idéer om vart fotokonsten kan vara på väg. Men det hänger ju samman. Det har den här diskussionen tydliggjort för mig.
Den analoga tekniken upplever jag iofs inte alls som ointressant eller förbrukad. Men, när man om, låt säga, 30 år blickar tillbaka på vår tid för att ge en karaktäristik av det konstnärligt inriktade fotografiet som skulle komma att spela roll, sätta trender, bilda skola, är det säkerligen ett digitalt baserat fotografi som då kommer att vara i fokus. Och lika lätt som vi i vår tid tidsmässigt kan datera olika historiska konstinriktningar, kommer man då antagligen att kunna ge en välavgränsad beskrivning av vad som var typiskt för den nydanande fotokonsten runt år 2010.
Vad jag därför i första hand letar efter, och som jag alltså efterlyser, är fotokonstnärer som fungerar som symboler för vår tid. Alltså de som fångar tidsandan, som ger en föreställning om det tidiga 2000-talets atmosfär och känsla, på samma sätt som de flesta av oss antagligen har en mycket tydlig uppfattning om vad som konstnärligt utmärkte t ex 1980-, 70-, 60-, 50-, 40-, 30-, 20-talen.
Jag håller med åsikterna om att vi lever i en brytningstid, i en pågående digital revolution, och att den antagligen är den största påverkande faktorn för den framväxande (?) nya fotokonstens uttryck och former. Men hur ser dessa former ut? Jag vill möta en konst som kan ge mig uppslag om det. Vår tidsanda upplever jag ännu som mycket luddig i kanterna. Eller finns luddet bara hos mig? Kanske är det bara retrospektivt som man kan få en avklarnad förståelse för en epok?
Någon sa, minns inte vem, att 1900-talet och modernismen inte började förrän runt 1907, i och med Picassos "flickorna från Avignon". Har kanske konsten som kommer att definiera det tidiga 2000-talet ännu inte kommit till uttryck? Kanske har 2000-talet som man kommer att förstå det, ännu inte börjat.
Om man betraktar mycket av det som idag görs med fotografi i digital miljö, tycker jag att det finns en tydlig trend av prövande och osäkerhet. Och så kanske det måste vara i brytningstider. Den digitala tekniken är till sina estetiska uttryck möjligen ännu identitetslös.
Många verkar dessutom klamra sig fast vid estetiska uttryck som hör en förgången tid till, och som var en konsekvens av den tidens teknik och material. Ta till exempel programvarorna som simulerar olika filmtypers korn, färgtoner, kontrast mm. Eller ta maneret med att försöka få rent digitala bilder att likna gamla repiga oljemålningar. Eller naturfoton utskrivna på målarduk. Vare sig man tycker om allt detta eller ej, rör det sig om en ren maskeringsverksamhet: den digitala bilden försöker likna något den inte är, och lånar gamla uttryck för vad som traditionellt brukar tas som tecken på konst eller äkthet.
Jag tror att man här kan göra en direkt jämförelse med andra tiders teknikrevolutioner. Det tog till exempel en viss tid innan bilar och passagerartåg fick en mer självständig formgivning, i början lånades designen från bl a hästdroskor. Och det finns många exempel på maskiner (ända fram till funktionalismens genombrott) som är översållade med mycket ålderdomliga och ur funktionssynpunkt helt onödiga arkitektoniska element, som kolonner, menaderbårder mm.
Jag tillhör inte dom som fasar över den digitala teknikens alla möjligheter, tvärtom. Men jag har alltså svårt att i nuläget urskönja en tydlig digital estetik. När jag med mina begränsade kunskaper ändå försöker, kommer namn som Loretta Lux upp. Eller är det kanske snarare på det viset, att konstfotot sprunget ur den digitala tekniken, kommer att leva ett slags salamandertillvaro, stadd i ständig förändrig utan någon tydlig genomgående karaktär?
Min ursprungliga efterlysning om tips på nyare konstfoto, handlade också om fotografins framtida identitet. Mer precist: den digitala fotokonstens själ/identitet/form/karaktäristik, estetik.. Jag insåg inte detta från början, utan gjorde då en avgränsning mellan mina egna behov som kulturkonsument, och mer allmänna idéer om vart fotokonsten kan vara på väg. Men det hänger ju samman. Det har den här diskussionen tydliggjort för mig.
Den analoga tekniken upplever jag iofs inte alls som ointressant eller förbrukad. Men, när man om, låt säga, 30 år blickar tillbaka på vår tid för att ge en karaktäristik av det konstnärligt inriktade fotografiet som skulle komma att spela roll, sätta trender, bilda skola, är det säkerligen ett digitalt baserat fotografi som då kommer att vara i fokus. Och lika lätt som vi i vår tid tidsmässigt kan datera olika historiska konstinriktningar, kommer man då antagligen att kunna ge en välavgränsad beskrivning av vad som var typiskt för den nydanande fotokonsten runt år 2010.
Vad jag därför i första hand letar efter, och som jag alltså efterlyser, är fotokonstnärer som fungerar som symboler för vår tid. Alltså de som fångar tidsandan, som ger en föreställning om det tidiga 2000-talets atmosfär och känsla, på samma sätt som de flesta av oss antagligen har en mycket tydlig uppfattning om vad som konstnärligt utmärkte t ex 1980-, 70-, 60-, 50-, 40-, 30-, 20-talen.
Jag håller med åsikterna om att vi lever i en brytningstid, i en pågående digital revolution, och att den antagligen är den största påverkande faktorn för den framväxande (?) nya fotokonstens uttryck och former. Men hur ser dessa former ut? Jag vill möta en konst som kan ge mig uppslag om det. Vår tidsanda upplever jag ännu som mycket luddig i kanterna. Eller finns luddet bara hos mig? Kanske är det bara retrospektivt som man kan få en avklarnad förståelse för en epok?
Någon sa, minns inte vem, att 1900-talet och modernismen inte började förrän runt 1907, i och med Picassos "flickorna från Avignon". Har kanske konsten som kommer att definiera det tidiga 2000-talet ännu inte kommit till uttryck? Kanske har 2000-talet som man kommer att förstå det, ännu inte börjat.
Om man betraktar mycket av det som idag görs med fotografi i digital miljö, tycker jag att det finns en tydlig trend av prövande och osäkerhet. Och så kanske det måste vara i brytningstider. Den digitala tekniken är till sina estetiska uttryck möjligen ännu identitetslös.
Många verkar dessutom klamra sig fast vid estetiska uttryck som hör en förgången tid till, och som var en konsekvens av den tidens teknik och material. Ta till exempel programvarorna som simulerar olika filmtypers korn, färgtoner, kontrast mm. Eller ta maneret med att försöka få rent digitala bilder att likna gamla repiga oljemålningar. Eller naturfoton utskrivna på målarduk. Vare sig man tycker om allt detta eller ej, rör det sig om en ren maskeringsverksamhet: den digitala bilden försöker likna något den inte är, och lånar gamla uttryck för vad som traditionellt brukar tas som tecken på konst eller äkthet.
Jag tror att man här kan göra en direkt jämförelse med andra tiders teknikrevolutioner. Det tog till exempel en viss tid innan bilar och passagerartåg fick en mer självständig formgivning, i början lånades designen från bl a hästdroskor. Och det finns många exempel på maskiner (ända fram till funktionalismens genombrott) som är översållade med mycket ålderdomliga och ur funktionssynpunkt helt onödiga arkitektoniska element, som kolonner, menaderbårder mm.
Jag tillhör inte dom som fasar över den digitala teknikens alla möjligheter, tvärtom. Men jag har alltså svårt att i nuläget urskönja en tydlig digital estetik. När jag med mina begränsade kunskaper ändå försöker, kommer namn som Loretta Lux upp. Eller är det kanske snarare på det viset, att konstfotot sprunget ur den digitala tekniken, kommer att leva ett slags salamandertillvaro, stadd i ständig förändrig utan någon tydlig genomgående karaktär?
urbano
Aktiv medlem
Re: Teknik söker sin form?
Det blev slutet för nypictorialismen och
den stundom inåtvända och estetiserande fotografin. En annan inriktning tog
vid, personifierad av Paul Strand och senare
FSA fotograferna.
Tekniken är för mig underordnad. Det viktigaste är vad fotografen har att säga.
En som jag anser har något att säga om vår tid är
Diego Levy
Här
finns också bilder av Levy.
En intressant brytningstid var när första världskrigets fasor började uppenbara sig.
Det blev slutet för nypictorialismen och
den stundom inåtvända och estetiserande fotografin. En annan inriktning tog
vid, personifierad av Paul Strand och senare
FSA fotograferna.
Tekniken är för mig underordnad. Det viktigaste är vad fotografen har att säga.
En som jag anser har något att säga om vår tid är
Diego Levy
Här
finns också bilder av Levy.
Senast ändrad:
k-oskarina
Aktiv medlem
Re: Teknik söker sin form?
Vad fanns förut? Jo, det du berättar om...den äldre, tidsödande tekniken med vackert och intressant resultat.
Vad har vi nu?
1. Den äldre tekniken som en del fortfarande arbetar med...inte enbart mörkrumsarbete utan ex. gummitryck, gravyrer osv...
2. Vi kan göra mycket av detta digitalt på mycket kort tid. Detta för att vi ändå är fascinerade av det vackra resultatet man fick fram förut.
3. Vi kan vara enbart digitala och försöka skapa "moderna" fotografier.
Vi kanske kan jämföra med annat...
Möbler, trä, snickerier (hoppas på expertutlåtande av Nils B.) där man ibland lägger på en beläggning som skall vittna om en hög ålder...patina. Tycker vi att det är vackert, ser dyrare ut, eller?
Våra kläder, mestadels jeans förstås...får genomgå slitage inte av oss, men av moderna maskiner. Detta bidrar i regel till ett högre pris.
........
återkommer
Intressanta funderingar du lagt ut, Jan. Så mycket för oss andra att fundera över och kommentera. Jag lämnar en del (en bråkdel) av mina egna funderingar...men vill gärna återkomma till detta.
Vad fanns förut? Jo, det du berättar om...den äldre, tidsödande tekniken med vackert och intressant resultat.
Vad har vi nu?
1. Den äldre tekniken som en del fortfarande arbetar med...inte enbart mörkrumsarbete utan ex. gummitryck, gravyrer osv...
2. Vi kan göra mycket av detta digitalt på mycket kort tid. Detta för att vi ändå är fascinerade av det vackra resultatet man fick fram förut.
3. Vi kan vara enbart digitala och försöka skapa "moderna" fotografier.
Vi kanske kan jämföra med annat...
Möbler, trä, snickerier (hoppas på expertutlåtande av Nils B.) där man ibland lägger på en beläggning som skall vittna om en hög ålder...patina. Tycker vi att det är vackert, ser dyrare ut, eller?
Våra kläder, mestadels jeans förstås...får genomgå slitage inte av oss, men av moderna maskiner. Detta bidrar i regel till ett högre pris.
........
återkommer
Graal
Avslutat medlemskap
När vi dikuterar den nya fotokonsten tror jag inte vi ska fastna allt för mycket i tekniken, digitalt eller analogt. Visst erbjuder den digitala nya möjligheter vad gäller att arbeta med en bild i datorn och jag tror fortfarande att där kommer konstnärerna att komma in mer och mer. De möjligheter datorn erbjuder ligger inte på ett tekniskt plan utan på ett konstnärligt. Idag är konstnärerna underrepresenterade vad gäller detta och teknikerna överrepresenterade. Här finns mycket att göra för den med konstnärlig talang. Men för den skull finns ju precis samma möjligheter för den som fotar analogt. Många stora fotokonstnärer som använder datorn i bildarbetet använder analoga kameror och scanner. Idag finns också möjligheten att använda datorn för "negativ/tryckunderlag"framställning till olika ädelflörfaranden. Läste också om de nya digitala förstoringsapparaterna som möjliggjorde att man fotade analogt, bearbetade bilden i datorn och sedan via den digitala apparaten kopierde filen på vanligt fotopapper. Ja, med dagen teknik och den som kommer kan vi blanda friskt mellan gamla och nya tekniker på många olika sätt och med många olika kombinationer. Tror trots allt att bildresultatet är det som avgör. Och vill man arbeta enbart analogt med traditionell teknik så blir inte resultatet sämre för det. Konsten har helt andra dimensioner. Inom den målade konsten håller ju olja fortfarande ganska bra, trots att datorn finns till hands? Det är vad man åstadkommer med sina redskap som räknas.
k-oskarina
Aktiv medlem
Håller självklart helt med dig här, Nils.
Jag menade att nu har vi en mycket stor valfrihet mellan analogt och digitalt och sen kunna blanda efter behov som du beskriver.
Jan...efterlyser, är fotokonstnärer som ... fångar tidsandan, som ger en föreställning om det tidiga 2000-talets atmosfär och känsla...
Kom här att tänka på detta med "En dag i Sverige" där många fotograferade under samma dag?Vilken dag gjordes detta?
Äger boken "A day in the life of California" med 100 mycket kända fotojournalister som fotade 29 april 1988. Fotograferna Smolan and Cohen hade tidigare gjort andra likartade böcker.
I dessa eller denna typ av böcker bör man ju kunna känna av en atmosfär och känsla av just den tiden.
Men tror inte riktigt att det är detta du menar, Jan. Men...
Buse
Aktiv medlem
Vilken musik dyker upp i vårt medvetande när vi tänker på tidigt svensk 1950-tal? Antagligen jazz eller schlager. Och vad vore jazzen, och för den delen 50-talet, utan ljudet av en saxofon?
Saxofonen är en teknisk uppfinning, och de ljud man kan frambringa med den existerade naturligtvis inte innan dess tillkomst. Trots att instrumentet bara är en samling död materia, kan den i en duktig musikers händer förmedla stämningar, känslor, och kanske t o m ge oss en uppfattning om vad livet i stort handlar om.
Om en person har ett behov av att uttrycka sig, konstnärligt eller på annat vis, tror jag iofs att han eller hon hittar vägar att göra det på, nästan oavsett hur de materiella förhållandena ser ut. Det viktigaste är givetvis idéerna, om man har något att säga.
Men samtidigt går det för mig inte att förneka att tillgängligt material och teknik ibland spelar en oerhört stor roll även med avseende på VAD som kan uttryckas. Till exempel skulle säkerligen genier som Parker och Coltrane, förnyat musiken även om saxofonen inte fanns, men ljudet av det instrumentet (och allt som de kunde uttrycka med det) hade vi gått miste om.
Och vad vore Beatles "Strawberry fields" utan Mog synthesizerns mycket karaktäristiska ljud? Ja, det vore ju fortfarande en bra melodi. Men är det inte så att just det instrumentet i just den låten, ger en alldeles speciell dimension som blir låtens själva essens och "mening"? Vad vore Jimi Hendrix utan elgitarr, och vad vore förresten elgitarren utan Jimi Hendrix? Konstnärskap och konstnärens teknik och material flyter samman. De formar varandra.
Vad vore Al Jolson utan ljudfilmen? Tyst. Och vad vore Per Gessle utan gitarr och mikrofon? Vet inte, också tyst (förhoppningsvis).
Jag håller med om att tekniken och materialen allt som oftast hamnar i förgrunden när man pratar om bilder, särskilt här på Fs. Men jag vill alltså ändå argumentera för teknikens betydelse också med avseende på VAD som konstnärligt kan utryckas. Och därför är det så spännande nu när vi befinner oss i en digital revolution, eftersom den alltså inte bara förändrar arbetssättet utan även ger nya möjligheter för vad man göra, vad som faktiskt kan sägas. Och därav min fråga om "tidsandan", och hur den eventuellt uttrycks och formas med digital teknik.
Hittills har vi kanske inte sett så mycket av ett genuint nytt digitalt uttryck. Det som görs digitalt kan kanske även göras med analoga tekniker (eller blandtekniker). Men visst är det intressant att försöka skönja en självständig digital estetik, ett nytt instrument för begåvade konstnärer att utforska!
Slutligen vill jag passa på att tacka för alla de tips på fotografer och gallerier som kommit fram under diskussionen så långt. Mycket känner jag inte till sedan tidigare, skall studera dom vid tillfälle. Vad jag närmare bestämt letar efter kan jag tyvärr inte beskriva. Det handlar ju så mycket om subjektivitet och känslor, snarare än om intellektuell analys. Till exempel är jag överförtjust i det senaste bidraget på The F-blog (Saga Berlin).
Saxofonen är en teknisk uppfinning, och de ljud man kan frambringa med den existerade naturligtvis inte innan dess tillkomst. Trots att instrumentet bara är en samling död materia, kan den i en duktig musikers händer förmedla stämningar, känslor, och kanske t o m ge oss en uppfattning om vad livet i stort handlar om.
Om en person har ett behov av att uttrycka sig, konstnärligt eller på annat vis, tror jag iofs att han eller hon hittar vägar att göra det på, nästan oavsett hur de materiella förhållandena ser ut. Det viktigaste är givetvis idéerna, om man har något att säga.
Men samtidigt går det för mig inte att förneka att tillgängligt material och teknik ibland spelar en oerhört stor roll även med avseende på VAD som kan uttryckas. Till exempel skulle säkerligen genier som Parker och Coltrane, förnyat musiken även om saxofonen inte fanns, men ljudet av det instrumentet (och allt som de kunde uttrycka med det) hade vi gått miste om.
Och vad vore Beatles "Strawberry fields" utan Mog synthesizerns mycket karaktäristiska ljud? Ja, det vore ju fortfarande en bra melodi. Men är det inte så att just det instrumentet i just den låten, ger en alldeles speciell dimension som blir låtens själva essens och "mening"? Vad vore Jimi Hendrix utan elgitarr, och vad vore förresten elgitarren utan Jimi Hendrix? Konstnärskap och konstnärens teknik och material flyter samman. De formar varandra.
Vad vore Al Jolson utan ljudfilmen? Tyst. Och vad vore Per Gessle utan gitarr och mikrofon? Vet inte, också tyst (förhoppningsvis).
Jag håller med om att tekniken och materialen allt som oftast hamnar i förgrunden när man pratar om bilder, särskilt här på Fs. Men jag vill alltså ändå argumentera för teknikens betydelse också med avseende på VAD som konstnärligt kan utryckas. Och därför är det så spännande nu när vi befinner oss i en digital revolution, eftersom den alltså inte bara förändrar arbetssättet utan även ger nya möjligheter för vad man göra, vad som faktiskt kan sägas. Och därav min fråga om "tidsandan", och hur den eventuellt uttrycks och formas med digital teknik.
Hittills har vi kanske inte sett så mycket av ett genuint nytt digitalt uttryck. Det som görs digitalt kan kanske även göras med analoga tekniker (eller blandtekniker). Men visst är det intressant att försöka skönja en självständig digital estetik, ett nytt instrument för begåvade konstnärer att utforska!
Slutligen vill jag passa på att tacka för alla de tips på fotografer och gallerier som kommit fram under diskussionen så långt. Mycket känner jag inte till sedan tidigare, skall studera dom vid tillfälle. Vad jag närmare bestämt letar efter kan jag tyvärr inte beskriva. Det handlar ju så mycket om subjektivitet och känslor, snarare än om intellektuell analys. Till exempel är jag överförtjust i det senaste bidraget på The F-blog (Saga Berlin).
Graal
Avslutat medlemskap
Nya tekniker innebär nya möjligheter men det innebär inte att gamla tekniker försvinner helt. Det finns fortfarande stora musikkonstnärer som enbart använder väldigt gamla instrument. Deras musik betraktas lika mycket som konst idag för det. Men du har nog rätt i att den digitala datortekniken säkert har utrymme för många fler konstnärer. Som jag upplever det är det procentuellt väldigt få med solid konstnärlig talang som ser och på ett bra sätt använder den digital datorteknikens möjligheter idag. De flesta fotograferna är nog fullt upptagna med att utforska den rent tekniskt och ser inte riktigt de konstnärliga möjligheterna som ju all teknik ändå har.
Och jag tror att det här är ett "litet" problem idag. De som gör datorprogram och designar modern teknik idag är teknikgenierna, inte pedagogerna/konstnärsgenierna. Och de som designar/utvecklar kameror och program är de tekniska fotograferna, inte de praktiska/konstnärliga. Mycket knappar, menyer och inställninar och krångligt att hitta rätt. Har det varit svårare att hantera vardagliga hjälpmedel som telefoner, mediaspelare, tv-appareter och kameror än det är idag? Många gamla klarar knappt av att hantera ens en telefon. Jag vet för jag har en mor som ringer och ber om hjälp stup i kvarten med tv, telefon mm och jag är själv knappt kapabel att fixa till det, så min son som är datatekniker får ta hand om det istället.
Fotografin idag tenderar därför för gemene man att bli enbart en teknisk sysselsättning där själva bilden och det egentliga bildskapandet, dess betydelse mera djupgående kvalitéter, blir sekundärt. Fotograferna är fullt upptagna med att luska ut alla de eminenta finesser deras kameror, datorprogram, skrivare etc är utrustade med. Fotografi är (i gemene mans ögon) därför mera ytlig än någonsin. Dess konstnärliga möjligheter är tillbakatryckta och teknikslaveriet ett än större faktum än tidigare. Vi ser också detta i den aldrig sinande strömmen av diverse fototidningar som överskyler marknaden med innehåll som fjärmar sig allt längre från bilden och dess betydelse i ett djupare, konstnärligare perspektiv. Är det kanske också därför som förvånansvärt många idag verkar ha svårare än någonsin att förstå bilder med lite mera djupare kvalitéter än skärpa/upplösning/färgriktighet och max djupsvärta?
(Nu kanske jag var lite provokativ?)
Och jag tror att det här är ett "litet" problem idag. De som gör datorprogram och designar modern teknik idag är teknikgenierna, inte pedagogerna/konstnärsgenierna. Och de som designar/utvecklar kameror och program är de tekniska fotograferna, inte de praktiska/konstnärliga. Mycket knappar, menyer och inställninar och krångligt att hitta rätt. Har det varit svårare att hantera vardagliga hjälpmedel som telefoner, mediaspelare, tv-appareter och kameror än det är idag? Många gamla klarar knappt av att hantera ens en telefon. Jag vet för jag har en mor som ringer och ber om hjälp stup i kvarten med tv, telefon mm och jag är själv knappt kapabel att fixa till det, så min son som är datatekniker får ta hand om det istället.
Fotografin idag tenderar därför för gemene man att bli enbart en teknisk sysselsättning där själva bilden och det egentliga bildskapandet, dess betydelse mera djupgående kvalitéter, blir sekundärt. Fotograferna är fullt upptagna med att luska ut alla de eminenta finesser deras kameror, datorprogram, skrivare etc är utrustade med. Fotografi är (i gemene mans ögon) därför mera ytlig än någonsin. Dess konstnärliga möjligheter är tillbakatryckta och teknikslaveriet ett än större faktum än tidigare. Vi ser också detta i den aldrig sinande strömmen av diverse fototidningar som överskyler marknaden med innehåll som fjärmar sig allt längre från bilden och dess betydelse i ett djupare, konstnärligare perspektiv. Är det kanske också därför som förvånansvärt många idag verkar ha svårare än någonsin att förstå bilder med lite mera djupare kvalitéter än skärpa/upplösning/färgriktighet och max djupsvärta?
(Nu kanske jag var lite provokativ?)
