mombasa
Aktiv medlem
Jag har tidigare framfört en del tvivel och dubier runt gatufoto som genre och hur den uttolkas i den här gruppen, och för all del även i andra gatufotosammanhang. Jag har bland annat påstått att gf ligger väldigt nära folklorism. Det är nu inget fel i folklore, tvärtom, men det finns en tydlig skillnad mellan folklorekonst och konst. Utmärkande för folklore är att formen ställer upp regelverk om format, material, mönster, färger, komposition, sammanhang med mera. Konst, i den mening som den uttolkas i konstvetarsammanhang har som premiss att vara självständig. Visserligen kan man invända att visst har konsten sina ismer. Ismer uppstår när flera konstnärer arbetar utifrån en gemensam idé. Syftet är dock alltid att idén ska utvecklas. Gränsöverskridandet är nämligen mer eller mindre ett mantra i modernismen och postmodernismen.
GF relaterar ofta till de gamla mästarna och mästarinnorna. Hur de gick ut på New Yorks och Paris gator och fotograferade vad de såg. Men jag tror att GF gör en feltolkning av hur man på den tiden resonerade runt sina bilder och sitt fotograferande. Visst, det fanns en stor portion flanörfotografi och oplanerat gestaltande. Man gick ut med en kamera och kom kanske hem med väskan full av bilder. Men vad ville man ha sagt med sina bilder? De flesta var professionella som arbetade med reportage, mode, studiofotografi med mera. "Leican på magen" var en avkoppling men också en möjlighet att berätta något. Många uttryckte det som att som man sa "man ville fotografera livet". Staden, dynamiken, ibland kanske med ett socialt patos. Man bör ju komma ihåg att småbildstekniken, lätthanterligheten, är relativt ny och har nyhetens behag, och bjuder på oundersökta möjligheter. Man bör också komma ihåg att det också är i denna tid den moderna storstaden skapas. Det finns med andra ord mycket att berätta om. Samtidigt börjar fotografi växa fram som en kvalificerad hobby bland hängivna entusiaster. Foto är inte bara professionalism eller den tidens massfoto enligt receptet Kodak Eastman, "du fotar vi gör resten". Det är nu en tid där begreppet fritid börjar stiga upp över horisonten. Fotografiet är dock fortfarande ett relativt exklusivt medium.
GF har fått ett rejält batteri av regler och normer på sig. Och, det mesta är dessvärre sannolikt självorsakat. Är det inte komposition så är det normer om brännvidd, vad som bör finnas med i bild och så vidare. Det odlas gärna en myt om gatufotografen, påpassligt, ständig närvarande blick. Ofta manlig. En kliché som inte för inte odlas av olika tillverkare av fotoutrustning.
Många äro kallade, få äro utvalda. Mitt råd, om du vet att du har något att berätta, från djupet av ditt hjärta, utan att snegla på ära och berömmelse, gör det. Berätta. Och berätta om det som verkligen ligger där. Det behöver inte vara gatufoto. Du kanske fotograferar på gatorna i alla fall. Men hitta din historia.
Jag har en stark beundran för alla de fotografer som beskriver sin hembygd. "I dag snöade det på morgonen. Jag cyklade upp till Gammtjärn. Tog några bilder. Såg en svärm grönsiskor men de var för långt bort för att nå med dagens objektivval". Sånt är berättelser som med berättandets största upplösning beskriver något för fotografen angeläget. Vackert så.
Det finns några gf-fotografer i den här gruppen som i mitt tycke gör bra bilder, bilder som ofta avslöjar att det finns eller funnits en bakomliggande idé. Att det finns ett berättande syfte. Att det finns en kommunikativ ingrediens i deras arbeten. Det är förövrigt lite märkligt eftersom GF-normen inte premierar alltför mycket narrativt tänkande eller reportagefoto om man så vill. Det rör sig alltså om fotografer som gör som de vill och tänker utanför boxen.
Avslutningsvis, gör tankeexperimentet och lägg ut Anna Tärnhuvuds vinnande bild Årets nyhetsbild 2018 anonymt på Gatufotopoolen. Och se vad som händer.
Slutligen. Medlemmarna måste lära sig hur man ger konstruktiv kritik. Jag säger inte att jag är en mästare på det , de gånger jag levererat. Men jag försöker kritisera utifrån en modell som jag tror på. Om detta får jag återkomma en gång till.
Ha det gott alla.
GF relaterar ofta till de gamla mästarna och mästarinnorna. Hur de gick ut på New Yorks och Paris gator och fotograferade vad de såg. Men jag tror att GF gör en feltolkning av hur man på den tiden resonerade runt sina bilder och sitt fotograferande. Visst, det fanns en stor portion flanörfotografi och oplanerat gestaltande. Man gick ut med en kamera och kom kanske hem med väskan full av bilder. Men vad ville man ha sagt med sina bilder? De flesta var professionella som arbetade med reportage, mode, studiofotografi med mera. "Leican på magen" var en avkoppling men också en möjlighet att berätta något. Många uttryckte det som att som man sa "man ville fotografera livet". Staden, dynamiken, ibland kanske med ett socialt patos. Man bör ju komma ihåg att småbildstekniken, lätthanterligheten, är relativt ny och har nyhetens behag, och bjuder på oundersökta möjligheter. Man bör också komma ihåg att det också är i denna tid den moderna storstaden skapas. Det finns med andra ord mycket att berätta om. Samtidigt börjar fotografi växa fram som en kvalificerad hobby bland hängivna entusiaster. Foto är inte bara professionalism eller den tidens massfoto enligt receptet Kodak Eastman, "du fotar vi gör resten". Det är nu en tid där begreppet fritid börjar stiga upp över horisonten. Fotografiet är dock fortfarande ett relativt exklusivt medium.
GF har fått ett rejält batteri av regler och normer på sig. Och, det mesta är dessvärre sannolikt självorsakat. Är det inte komposition så är det normer om brännvidd, vad som bör finnas med i bild och så vidare. Det odlas gärna en myt om gatufotografen, påpassligt, ständig närvarande blick. Ofta manlig. En kliché som inte för inte odlas av olika tillverkare av fotoutrustning.
Många äro kallade, få äro utvalda. Mitt råd, om du vet att du har något att berätta, från djupet av ditt hjärta, utan att snegla på ära och berömmelse, gör det. Berätta. Och berätta om det som verkligen ligger där. Det behöver inte vara gatufoto. Du kanske fotograferar på gatorna i alla fall. Men hitta din historia.
Jag har en stark beundran för alla de fotografer som beskriver sin hembygd. "I dag snöade det på morgonen. Jag cyklade upp till Gammtjärn. Tog några bilder. Såg en svärm grönsiskor men de var för långt bort för att nå med dagens objektivval". Sånt är berättelser som med berättandets största upplösning beskriver något för fotografen angeläget. Vackert så.
Det finns några gf-fotografer i den här gruppen som i mitt tycke gör bra bilder, bilder som ofta avslöjar att det finns eller funnits en bakomliggande idé. Att det finns ett berättande syfte. Att det finns en kommunikativ ingrediens i deras arbeten. Det är förövrigt lite märkligt eftersom GF-normen inte premierar alltför mycket narrativt tänkande eller reportagefoto om man så vill. Det rör sig alltså om fotografer som gör som de vill och tänker utanför boxen.
Avslutningsvis, gör tankeexperimentet och lägg ut Anna Tärnhuvuds vinnande bild Årets nyhetsbild 2018 anonymt på Gatufotopoolen. Och se vad som händer.
Slutligen. Medlemmarna måste lära sig hur man ger konstruktiv kritik. Jag säger inte att jag är en mästare på det , de gånger jag levererat. Men jag försöker kritisera utifrån en modell som jag tror på. Om detta får jag återkomma en gång till.
Ha det gott alla.