Sten-Åke Sändh
Aktiv medlem
Är det inte lite som med andra typer av hantverk och hantverkare? Proffsen vet att de måste vara effektiva om de ska få ihop till limpan. De kan inte hålla på att fila i evighet på en och samma bild. De har säkert också lättare att ha en viss distans till sina bilder - en distans som en entusiast inte har eller behöver ha till en del bilder som han/hon älskar att fila på långt efter att det upphört att vara lönsamt för ett proffs.Tycker många gånger amatörer tar bättre bilder, amatörer har ofta mer tid att lägga ner på varje bild och dess efterbehandling.
Sen tycker jag faktiskt också det hänt något över tid med mitt eget foto som jag misstänker kan vara i viss mån generellt. Om jag tittar på hur jag fotograferade på 70-talet så tycker jag att jag tog både bättre och mer intressanta bilder då. Jag ser det tydligt när jag nu går igenom mängder av mina gamla resebilder från de 15 år då jag var backpacker (mellan 1971 och 1986). Det handlar inte om resandet för det har jag fortsatt med även om det nu blir ett par tre veckor i stöten istället för halvårsvisa långresor. Jag tycker fortfarande jag blir inspirerad av nya platser så det är inte det.
Mina nya digitalbilder är förstås rent tekniskt betydligt bättre än mina dian med ibland halvtaskig skärpa och jämförelsevis dålig DR och upplösning, då jag har bättre grejor nu men jag talar om hur jag fotar. Under 70-80-talen hade jag en och samma kamera hela tiden, en liten kompakt liten Pentax ME med tidsautomatik och en 40mm pannkaka och ett 100mm porträttobjektiv, det var allt. Min pannkaka satt på 95% av tiden.
Nyckeln till 70-talets bilder är dessa 40mm. Ingen zoom, ingen AF och ingen inbyggd blixt är också faktorer som tvingade mig att gå nära motiven på ett helt annat sätt än idag. Lägger man därtill att jag ofta använde dia med ett ISO/ASA motsvarande 50 eller 100 så tvingade det fram noggrannhet med exponeringen som jag behållit idag fast jag inte behöver egentligen. Annars i svartvitt max 400 ISO/ASA med Tri-X. Det har fått mig att alltmer vilja back to basic och bl.a. ifrågasätta användning av telezoomar. Men jag vill för allt i värden inte ha tillbaka det analoga, det är inte min poäng. Min huvudkamera är nu en allt annat än snabb Sony A7r med ett 35mm objektiv. Den tvingar på liknande sätt mig att gå närmare och jag kan t.o.m. skruva på mina gamla Pentax SMC-objektiv men nu med betydligt bättre fokusstöd än mikroraster och snittbild.
Jag tror att man kan förstöra sitt bildsinne om man inte ser upp med den nya tekniken precis som man kan förstöra t.ex. en handstil om man inte vårdar den. Vi lärde oss skrivstil i skolan på 50-talet och jag märker att man använder det allt mindre och därför blir allt mer okomfortabel med att använda den med.
Kanske har man för bråttom också idag när man tar bilder professionellt. Det ska gå fort och det tas mängder av digitala bilder som gör att den enskilda bildens värde deprecieras. Så var det inte förr då filmen var dyr och framställningsprocessen mer långsam och halvt magisk där i mörkrummen. Det kanske också gör att vi håller på att förstöra våra bildsinnen som hotar att dränkas i den enorma bildflod som ständigt rinner genom nätet. Därför blir jag glad när jag tittar på dessa fina bilder från 1X. Det finns oaser som 1X - ställen där bilder fortfarande får ta tid och där de fortfarande ofta är rent magiska. Det verkligt sorgliga i utvecklingen vore om proffsen känner att de tappar bort detta i den allt snabbare hetsen och prisdumpningen som styr mångas fotoliv idag, för det kommer göra det ännu svårare för denna yrkeskår att åldras med värdighet innan den till stor del kommer att gå i en för tidig grav. De flesta fotografer bör väl ändå från början ha valt sina yrken för att de älskade att skapa bilder och det är sorgligt om hetsen idag gör att man inte längre riktigt har tid till det.