Använda en digitalkamera som ljusmätare kan man inte direkt lite på. Pågrund av att iso 100 på en digitalkamera långtifrån alltid motsvarar asa100 i filmsammanhang.
Fördelen med extern ljusmätare är att man kan mäta infallande ljus, som jag tycker säger så mycket mer än att mäta reflekterande ljus med kameran.
Jag har under femtio års tid använt både spotmätare och mätare för infallande ljus, och de säger olika saker. Mätning av infallande ljus berättar visserligen vilket ljus som finns för att belysa motivet, men det säger ingenting om motivets dynamiska omfång, medan man med spotmätning kan analysera det dynamiska innehållet i det man ska fotografera.
Båda metoderna har sina starka och svaga sidor, och den viktigaste komponenten sitter som vid all fotografering innanför pannbenet snarare än framför.
Att ISO på en digitalkamera inte överensstämmer med ASA/DIN eller ISO för film är helt utan betydelse för om man ska kunna använda den som ljusmätare. Vilken ljusmätare man än använder, och vilken ljusmätningsmetod man än använder, måste man kalibrera till övriga faktorer. Exempelvis har Tri-X i regel en känslighet av 320 ASA, medan det står 400 på kartongen. Men exponeringsindex avgörs av det dynamiska omfånget som man avser att fånga. När man arbetar efter zonsystemet avgör man filmens dynamik med framkallningen, och rent praktiskt kan det innebära att man måste använda olika inställning av känslighet beroende på hur man ska framkalla om man mäter infallande ljus. Vid spotmätning är det en fråga om kalibreringen av mätningen, och det har inte någon praktisk betydelse vilken känslighet man har bestämt sig för att ställa in på mätaren.
Zonsystemet är lika tillämpbart vid digital upptagning, och man måste också där kalibrera sin mätning för att få ett förutsägbart resultat. När man väl har hittat sin vitpunkt för spotmätning är processen väldigt mycket enklare än den som vanligen lärs ut för att tillämpa zonsystemet med film. Man mäter helt enkelt högdager med kompensation inställd i kameran och använder värdet man får direkt. Samma sak kan man också göra med en spotmätare när man ska ta med film, och då ställer man känsligheten till ett lägre värde för att placera högdagern i rätt zon.
Precis som allting annat som är tekniskt lite komplicerat, måste man lära sig hur verktygen används och vilka resultat man kan förvänta sig av dem innan man kan behärska dem. En ljusmätare eller en kamera ger inte per automatik "rätt exponering" som resultat när man mäter. Att ställa kompensering är inte, som många tror, att över- eller underexponera, utan det är precis vad det heter, att kompensera. Man kompenserar för den relativa ljusheten i motivet. Vid mätning av infallande ljus behöver man inte kompensera för ljusheten, men det är inte optimalt om man är ute efter största möjliga dynamiska omfång. Det fungerar bra när man ska ta rörliga bilder, där man inte kan kontrollera dynamik och tonkurvor i efterhand, utan måste anpassa sig till ett standardiserat förfarande på ungefär samma sätt som när man spar jpeg och förutsätter att allting ska vara klart i kameran.
Så att ISO 100 i en digitalkamera kanske svarar mot ISO 50 när man tar med film är inte ett praktiskt problem, och det minskar inte tillförlitligheten. Till skillnad från när man använder en ljusmätare för mätningen, får man mer information ur bilden man tar med digitalkameran, eftersom man tydligt kan se tonfördelningen.
