Det här handlar inte direkt om "samtalet" om fotografi i Sverige, men det kanske kan bli ett, Med utgångspunkt från porträttet till denna artikel.
Tänk nu bort riksdagsvalet och titta på porträttet av Marie Demker. Om jag blev presenterad så där i en artikel som läses av mååånga människor skulle jag "hamna i affekt", mer bestämt: Bli skitarg!

Byline till bilden är Scanpix, en megaleverantör till svenk press. Jag googlade professorns namn och kom fram till att fotografen heter Sofie Wiklund, som inte är fotograf utan skribent, troligtvis en duktig sådan.

Men jag undrar, hur kan man välja en sådan bild att representera en människa med aktad titel?
Jag hittar absolut inga hinder till att professorn skulle kunna presenteras med en mer naturtrogen bild, och jag undrar varför man inte gjort så.

Vad kan det tänkas vara som har styrt, eller sovit, när detta porträtt har valts?

En googling på hennes namn visar att det finns en del andra fotografer som misslyckats med att ta smickrande bilder av henne. Största bristen i bilden som du länkar till tycker jag är att den har så mycket gulstick. Lite varma toner tycker jag kan passa fint i porträtt men här har det blivit för mycket och även en gnutta grönt har smugit sig in (ljus som silas genom lövverk?).
Inte för att vara elak men en del personer är helt enkelt mer utmanande att göra vackra bilder av. Ibland beror det helt enkelt på ofördelaktigt utseende men minst lika ofta tycker jag att det beror på att personen är övertygad om att hon alltid blir dålig på bild och därmed inte ger en ärlig chans till fotografen, kanske grimaserar ogillande så fort en kamera dyker upp eller nöjer sig med första bästa bild "ja vi tar den, det blir aldrig bättre än så ändå...*går sin väg* ". Bristande självkänsla som kvinnor alltför ofta lider av hindrar dem från att visa sin riktiga vackra personlighet. (Skrev hon/kvinna eftersom det är vanligare bland dem med lågt självförtroende kopplat just till det yttre.)

Ytterligare en aspekt som kommer in i medias porträtt (tror förstås inte att den gäller i det här fallet) är att medvetet visa ofördelaktiga bilder av personer som ska hängas ut eller hör till tidningens ideologiska motståndare. Det behöver inte vara grovt som nidbilder, bara en lite sämre nyans än de egnas lite lätt glorifierande porträtt. Det får inte vara allt för uppenbart för att fungera.

Intressant ämne du tar upp Tomas!

Är det så dåligt?

Frågan som diskuteras är intressant. Är nu porträttet på Marie Demker så förfärligt? Säkert hade man kunnat åstadkomma något mer smickrande, så långt är jag med. Detta ansikte är kanske just ett sådant som faktiskt inte behandlas så väl av kameran. Om jag tagit bilden skulle jag konverterat den till svartvitt, det kan hjälpa.

Jag gissar att den goda professorn antingen är totalt likgiltig för hur hon blir på bild, eller också känner sig besvärad framför kameran (mycket vanligt!) och därför helt enkelt misslyckas med att se lite trevligt ut. Om hon ens försöker.

Ibland behövs det en rutinerad porträttfotograf för att ta en bra porträttbild.

Ofta kräver porträttbilder i färg lite välvillig efterbehandling för att inte se färgstickiga eller sjuka ut. Kameran återger ofta ansiktsfärger på ett lite illvilligt sätt, och alls inte så som vi faktiskt uppfattar dem i verkligheten.

Som fotograf skulle jag knappast varit nöjd med mig själv ifall jag skulle publicera detta porträtt.

Inte så dålig

På sverigesradios hemsida; http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3615&grupp=11128, kan man se att bilden är et utsnitt av en större bild.
Visst, kan den bli bättre med lite bildbehandling och grönsticket kommer tydligt från grönskande träd. efter att ha googlat på bilder av henna så kan man se att detta nog är ett av de bättre porträtten av henne samt att hon tydligen inte har några stora problem med att bli fotograferad.

Men det finns en risk att bilder till artiklar som tas av skrivande journalister blir lite för mycket av "det duger man ser vad det är" än ett användande av bildens förmåga att uttrycka det som inte kan beskrivas med ord.

En sak som förbluffade mig är att man tydligen kan få in en bild hos Scanpix trots att man inte är "proffsfotograf" och att man dessutom kan få in en dålig bild. Hoppet är alltså inte ute för oss fotoamatörer

Men hoppet kanske är ute för pressfotografin som sådan. Om man idag har sänkt nivån till "det duger, man ser vem det är" så kanske det slutar med en streckgubbe till sist: "Det duger, det är en bild"
Så illa blir det förhoppningsvis aldrig, men man kan ju undra var gränsen går för när det inte duger.

Väck med pressfotograferna

Jag har läst i någon nyhetsnotis att de stora drakarna gjort sig av med flertalet pressfotografer. Jag antar att man sätter en kamera i handen på journalisten eller förlitar sig på en bildbyrå. Har bildbyråerna då ingen kvalitetskontroll? Gissningsvis är den begränsad till sådant som bildens antal pixlar. Vad spelar det dem för roll? Antingen säljer de bilden, eller också inte.

EGW sa:

Jag har läst i någon nyhetsnotis att de stora drakarna gjort sig av med flertalet pressfotografer. Jag antar att man sätter en kamera i handen på journalisten eller förlitar sig på en bildbyrå. Har bildbyråerna då ingen kvalitetskontroll? Gissningsvis är den begränsad till sådant som bildens antal pixlar. Vad spelar det dem för roll? Antingen säljer de bilden, eller också inte.

Klicka för att se resterande...

Det är förmodligen billigare att ge varje journalist en snabbkurs i foto än att anställa separata fotografer. Många tycks inte bry sig om det är en bra bild eller inte, kanske för att 99% av bilderna i kvällstidningarna består av ögonblicksbilder på kändisar som kliar stjärt e.d.. Mest "bevisbilder" m.a.o., vilka inte kräver någon högre form av stil.
Om ingen av tidningarna har "riktiga" fotografer är det ju heller ingen som står ut från mängden, så att säga.

Senaste (rätt gammal nu förvisso) flugan är ju att vem som helst kan MMS:a in bilder av nyhetsvärde. Betalningen består i att månadens och årets bästa bild får en prissumma, vilken naturligtvis är mindre än kostnaden för att köpa in samma mängd bilder som folk har skickat in helt gratis.
Skulle inte förvåna mig om detta förfarande i framtiden kommer att bli 100%-igt, med undantag för tillställningar där allmänheten inte har tillträde. Alla har ju en kamera med femtioelva megapixel i byxfickan i dagens samhälle =D