Eftersom jag har gamla X-PRO1 så har jag också de första fina och små objektiven. 18/2, 35/1,4 och 60/2 macro. Plus zoomen 18-55/2,8-4 OIS.
Sedan började man bygga ändå bättre, dyrare och klumpigare objektiv.
Jag har inte heller förstått vitsen med stora klumpiga objektiv till spegellösa.
När objektiven blir lika stora och tunga som till en DSLR så hänger jag gärna på ett tyngre hus i andra ändan för att få balans på det hela.
Så jag håller med om det där är en balansgång på slak lina.
Exakt. Håller helt med om att det för handhavadets skull är (även för mig) jätteviktigt med ett väl balanserat helhetligt kamerapaket.
Har därför själv, förutom kit-zoomen, ovan, endast ytterligare en enda zoom för Fuji X (vattentät superzoom för semster och resor), men resten av alla mina andrta glas för Fuji är fasta brännvidder.
Ja, Fujis 35/1,4 är nästan lika litet och lätt som motsvarigheten till Canons fullformatskameror, 50/1,8.
Så där kan vi hålla på och jämföra ett tag, men vi kommer ändå inte ifrån fysikens och optikens lagar. Objektiv som ger ekvivalenta resultat för olika sensorstorlekar kommer att vara ungefär lika stora.
För övrigt är jag mycket förtjust i min X-T10 med 23/1,4 och tycker inte alls att objektivet är klumpigt. Det hela påminner mycket om min gamla Nikon FE med 35/2,0.
Håller med helt.
Tycker att Martin Agfors oftast brukar poängtera detta mycket väl, precis som du gör ovan.
Skall du ha samma ekvivalenta (mycket kontroversiellt begrepp/ord för vissa) både brännvidd (bildvinkel) och max bländare (ljusstyrka), samt en ungefär likvärdig bildkvalitet, så tenderar optiken allt som oftast att hamna på ungefär samma storlek och vikt, oavsett sensorstorlek och kamerasystem.
Borde nog döpa denna till Agfors lag (även om det, som du påpekar ovan, är mer fysikens lagar).
