Jag vet att det inte är enkelt, men när man ögnar igenom gatufototrådar och bilder från fotoutflykter i mer urban miljö så slås jag av vad jag uppfattar som något av en devalvering av begreppet gatufoto.

De absolut flesta bilder man ser förefaller ha karraktären av papparazzibilder av icke-kändisar tagna i smyg oftast med något längre än normalobjektiv, inte heller sällan bakifrån. Det ger bara en känsla av att fotografen smyger på offret, snarar än en känsla av närvaro.

Risken när folk ser sådana bilder under en rubrik som gatufoto är att de får uppfattningen att det är en tråkig och ointressant genre där det gäller att ta så mycket bilder som möjligt av folk på offentliga platser som möjligt. När i själva verket de klassiska gatufotobilderna är bland de intressantaste bilderna.

Nåväl, en persons uppfattning om en genre är väl nödvändigt inte en annans och jag har ingen avsikt att vara någon smakpolis.

Hoppas ingen tar illa upp, utan tänker efter lite bara.

Jag håller i stort sett med dig i dina tankegångar, det mesta jag ser här på FS är rätt tråkigt och intetsägande. Och det gäller ofta också mina egna försök i genren.

Det är en svårt konst detta med gatufoto och därför är det bra med detta samtal om gatufoto så att vi kan ifrågasätta och utvecklas.

För precis som du skriver kan man hitta bland det absolut intressantaste bilderna inom denna genre.

Själv tror jag man måste gå ifrån att bara fotografera rakt av på distans till att gå nära och vara mer deltagande och att vilja säga något.

Kan också instämma i kören. Mina egna sessioner har mest resulterat i bilder där den fotograferade inte varit medveten om att jag fotat men att fota bakifrån på gatan brukar sällan resultera i något bra. Dock har väl gatufotografer som t.ex HCB ofta fotat utan att människorna varit medvetna om det, även på nära håll? Men det blev bra ändå. Det fordras nog mycket träning och erfarenhet för att lyckas med gatufoto över huvud taget, oavsett om de man fotar vet att de blir fotade eller ej.

Jag har försökt träna på en sak. Hittar jag någon person som ser intressant ut av någon anledning så brukar jag ställa mig och rikta kameran som om jag fotade gatuvyn och sedan snabbt vända kameran mot personen, ta bilden, och sedan fortsätta med gatuvyn som om inget hade hänt. Det fungerar förvånansvärt bra om man inte vill att personer ska vara medvetna om att just de blir fotade och ändå vet de att jag är där på gatan och fotar. Men om bilderna blir bra är en helt annan sak, dock en metod. Kanske är den lite illmarig och ev "omoralisk" men den tid som krävs för att få det förtroende man behöver för att få "naturliga" bilder när folk vet att de blir fotograferade, finns sällan för mig. Då skulle man i princip behöva leva på gatan och det kanske är vad de stora gatufotograferna gjort?

Jag håller med dig. Många bilder är väldigt fega och intetsägande. Har säkert själv en massa sådana bilder.

Man behöver inte alltid ha kontakt i bilden, men det ska ju finnas något intressant, det ska hända något.

Vet inte om det var Christer Strömholm som sa det, men när man tycker att man är nära så ska man gå fram tre steg till, eller nått i den stilen.

Det känns som en del har fått för sig att det bara är att gå till en folksamling och ta en bild på folk i allmänhet så är man gatufotograf.

Riktigt bra gatufotografi är underbart att se!

mvh
cf