Jag har från och till under de senaste månaderna funderat lite kring vad vi egentligen vill säga/uttrycka med våra naturbilder. Vill vi säga eller förmedla någonting överhuvudtaget?

Jag har hela tiden varit inriktad på att fotografera naturmotiv. Det är där jag har försökt "hitta" mina bilder. Från början handlade det om att försöka skapa estetiskt vackra bilder, med god komposition och allt annat som hör till.

Numera kan jag många gånger sakna själva "berättandet" i naturbilderna. Jag saknar det i mina och jag saknar det oftast i andras. Bilderna känns inte personliga och de berör inte. Exempelvis skulle jag inte gråta floder om mina bilder av en händelse brann upp. Det var ju ändå bara lösryckta bilder av någon fågel som flyger, ett rådjur som betar eller några träd som svajar i vinden.. :=)

Annat upplever jag när det gäller reportage eller dokumentärfoto av människor. Där känns det som om det finns utrymme för att skapa ett helt annat djup i bildberättandet än inom naturfotogenren. Bilder som berör med sitt innehåll framför ytlig estetik helt enkelt.

Hur ser ni på detta..är bildberättarkonsten generellt sätt svårare inom naturgenren än inom andra genrer? Vad är det i så fall som gör det så svårt?


/JP

Jag har också funderat över vad jag vill berätta med mina naturbilder och vad andras naturbilder berättar för mig, och kommit fram till följande:

Naturbilder behöver inte berätta något speciellt. För mig är naturen, eller en bild tagen ute i naturen, nog som den är i sig själv. Den behöver inte berätta, bara beröra. Detta lilla, men ändå så enormt svåra att uppnå, räcker för att tillfredställa och sysselsätta mig för ett bra tag framöver.

nu har jag lagt till historian bakom en av mina bilder (Loch Ossian, som en del verkar gilla): http://www.fotosidan.se/gallery/viewpic.htm?ID=156912

bättre med historian bakom?

Jonas du ressonerar mycket klokt och det är nog sunt och förnufftigt att ta upp dessa frågor med sig själv och varför inte med andra såsom du gör här och nu.

Jag har burit samma/liknande kännslor i flera omgångar.

Jag tror att de ofta uppstår när man kommit en bit på väg mot de bilder som man sett i sitt inre,, när de uppfyllt en viss nivå av kvalitet på ett generellt plan känner man en speciell slags tomhet i uttrycken.

Jag personligen uttrycker mig både i måleri och foto, utan den kompletteringen utövar jag inte min breda kreativitet på ett komplett sätt utan känner mig 50% tom.
Det hjälper mig att tömma min sksapandeglädje till stor del, kompletterar gör jag med teckning och uttryck i andra medium.

Jag ser mitt fotograferande till stooor del som en utmaning, mycket för min egen del men också jäntemot "världens bilder runt omkring". Jag ger mig inte och det triggar mig!

'''

Jag har ngr tips:

-Söka upp nya bilder att betrakta så ofta man kan, läsa konsthistoria och lyssna på klassisk musik, det ger en grund att rellatera till i sitt eget skapande.

-Teckna mycket, vare sig man objetivt sett är bra eller världssämst på att teckna så hjälper det för att senare forma bildideer i sitt inre,,

-Ransaka sig själv med sina tidigare alster för att förstå vaad som är bra i den och den bilden, varför ville jag lösa situationen så eller så osv,, det ger insikt i vad som man faktiskt tycker är bra med den och den bilden. Där finner jag mycket motivation att skapa bättre ocoh mer tilltalande bilder.

-Etc,,

Så fungerar det för mig, säger INte att det gäller aadra eller alla. Bara så att det är sagt!

Mvh Niclas,

Med färre ord sagt

Det jag ville säga ovan i mina fååå ord, (;/hmmm) är att det för min del mycket handlar om att "Bevara Nyfikenheten jäntemot Mediet man uttrycker sig i och att bevara leken i det"

Att söka förståelse runt konstens och livets stora mysterium. (Konsten betraktar ju livets stora frågor så med andra ord så lär man sig mycket om livet genom konstens historia och samtid).

Detta håller mina bilder med det uttryk jag önskar till varje tid, Låter som skryt men det orkar jag inte bry mig om. Det ÄR skrivet i den ödmjukaste välmening!


/Mvh Niclas,

Niclasfoto skrev:

-Söka upp nya bilder att betrakta så ofta man kan, läsa konsthistoria och lyssna på klassisk musik, det ger en grund att rellatera till i sitt eget skapande.

-Teckna mycket, vare sig man objetivt sett är bra eller världssämst på att teckna så hjälper det för att senare forma bildideer i sitt inre,,

-Ransaka sig själv med sina tidigare alster för att förstå vaad som är bra i den och den bilden, varför ville jag lösa situationen så eller så osv,, det ger insikt i vad som man faktiskt tycker är bra med den och den bilden. Där finner jag mycket motivation att skapa bättre ocoh mer tilltalande bilder.


Mvh Niclas,

Klicka för att se resterande...

Mycket bra tips det där Niclas!
Jag får känslan ibland att många fotografer struntar i det. Många vill hålla på med fotografi och inte konst.
För mig så är dock fotografi konst och genom att titta och analyser konst, så lär man sig otroligt mycket, samtidigt som man skapar själv förstås. Ska man utvecklas så ska det gå hand i hand.

eh läste nog lite väl fort vad du skrev Jonas =)

vetifasiken vad jag svarade på hehe, blir väl så precis innan man ska hem från jobbet och har bråttom =)

Eufori

Naturbilder ger som andra bilder en möjlighet att nå euforisk känsla. Även om det bara är en bild på 1000 som ger den känslan så letar man..Med tiden vet man vart man finner bilder som skapar "lyckokänsla! och man utvecklar ett sinne så att 1 av 20 kan ge mer eller mindre eufori.

Att "äga" egna bilder, eller kollektioner, som ger eller har gett euforiska känslor hos någon är givetvis det ultimata målet för fotografen.

That's it!

Bästa
Bosse

Jag kan bara tala för de bilder jag själv skapar och det är inom två områden som inte behöver kombineras i samma bild. Den ena området är avslappning, harmoni, njutbarhet, sådant som är bra och vilsamt för själen att se på. Det andra området är att visa på hur bräcklig vår natur är och det är en mer politisk fotografering.

Två av de bästa naturbilderna jag känner till är flygfoton. Den ena är tagen från ungefär 40 000 km höjd och den andra från cirka 380 000 km höjd. Båda bilderna visar ur bräcklig vår värld är. Den förstnämnda bilden togs i början av 70-talet och den andra i slutet av 60-talet. I båda fallen var det amerikaner på charterresa som tog bilderna.

Kanonbra fråga!
Natur känns ibland som den fege fotografens maotivval - när man plåtar natur behöver man ju inte ha med någon annan människa att göra. Bekvämt och bra! (och fegt?)

De bilder jag minns innehåller nästan undantagslöst människor.
De bilderna väcker känslor och tankar som lever kvar längre än "snygg blomma".

Å andra sidan är väl allt som kan ge tröst bra för oss - "Det är synd om människorna"...

/Lotta (som gärna tar naturbilder *ler*)

Jag vill göra (natur)bilder som ger sagokänsla, närmast overkligt, därav mitt användarnamn.

Kanonbra fråga!
Natur känns ibland som den fege fotografens maotivval - när man plåtar natur behöver man ju inte ha med någon annan människa att göra. Bekvämt och bra! (och fegt?)

De bilder jag minns innehåller nästan undantagslöst människor.
De bilderna väcker känslor och tankar som lever kvar längre än "snygg blomma".

Å andra sidan är väl allt som kan ge tröst bra för oss - "Det är synd om människorna"...

/Lotta (som gärna tar naturbilder *ler*)

Jag vill helt enkelt visa hur jag ser på saker (naturen).
enkelt.

mvh
Jonas

lottaje skrev:
Kanonbra fråga!
Natur känns ibland som den fege fotografens maotivval - när man plåtar natur behöver man ju inte ha med någon annan människa att göra. Bekvämt och bra! (och fegt?)

Klicka för att se resterande...

Det är nog det fegaste jag har läst på väldigt länge)

Menar du att naturfotografen inte finner utmaningar i sitt fotande?

Jag ser visst svårigheterna i att fota människor i studio och speciellt människor i grupp i studio eller ute på lokalisation. Men hur tänker du när du ser bilder på fåglar och andra djur. Knappast lätt å regisera deras rörelser.
Är det inte frågan om andra svårigheter som vi inte bör jämföra? Det blir lite väl mycket lingonplockande att jämföra svårighetsgrader mellan två ytterligheter som studioporträtt och en spillkråka. Hellre studiofoto kontra utomhus eller Snöleopard kontra Lejon.


Jag tror att vi skulle se en enorm förbättring i mycket av modellbilderna tex här på fs om fotografen hade lagt lika mycket itd ned i att lära känna motivet som en Wildlifeinriktad fotograf gör.

Stora porträttfotografer försummade inte rellevansen av att förstå individen djupare än endast det yttre..

Detta blir såklart generaliseringar såklart men det kan väl vara ok ibland tror jag


Mvh Niclas,

Niclasfoto skrev:


Menar du att naturfotografen inte finner utmaningar i sitt fotande?

Det blir lite väl mycket lingonplockande att jämföra svårighetsgrader mellan två ytterligheter som studioporträtt och en spillkråka.

Mvh Niclas,

Klicka för att se resterande...

Självklart går det inte att jämföra rätt av och jag tror också du har rätt i att det är svårare rent tekniskt att fotografera natur.
Jag har förståss mig själv som utgångspunkt för resonemanget om feghet.
Jag fegar å plåtar bärfisen/daggkåpan/husen som jag inte behöver fråga om lov eller skapa en relation till.
Min tanke bygger på en tanke att det är "modigare" att konfronteras med andra mänskliga varelser än att ligga veckor i tält för att plåta en snöleopard.
En MYCKET subjektiv åsikt grundad på egen feghet således

Visst är det mycket lättare att slippa fråga om lov för fotografering men huvudorsaken att man väljer natur är nog helt enkelt intresse.

Jag har alltid älskat naturen. Jag har alltid varit en "skogsmulle" som trivs att vistas i naturen. Naturen ger mig sköna känslor, upplevelser och jag gillar den sinnesstämning jag uppnår där.

För mig är det naturligt och uppenbart att jag på något sätt vill försöka förmedla det andrum naturen kan vara, och för mig är det naturligt att vistas med min kamera där jag trivs att vara.

Det är inte konstigare än så, och jag vill inte att det skall vara konstigare än så.

Det jag undrar är, varför har olika motivområden olika status? Är människor på bild mer värda en bilder som använder naturen som uttryck?

Nä, det tycker inte jag iaf.

Med mina naturbilder vill jag ta med mig hem ett minne av hur vackert det kan vara, och även ha möjligheten att förmedla det till andra.

Tycker det här med berättandet i naturbilder är en intressant frågeställning, speciellt i jämförelse med dokumentära bilder med människor inblandade.
Tror att vi lättare kan ta till oss eller känna samhörighet, förståelse för bilder med människor i.
Vi är ju människor och kan ju så mycket lättare sätta oss in i olika "mänskliga" situationer, händelser som dom bilderna dokumenterar.

En betande hjort eller rådjur är ju inget vi känner igen oss i, oavsett hur mycket vegan man än är.

Men en människa som dansar eller stryker tvätt känns ju så mycket närmare, hänger ni med i mina tankegångar?