Efter en lång tids "semester" pga dålig hälsa har jag nu börjat grubbla lite över min fotoframtid.
Innan operationen satte jag mitt hopp till att "bara jag får min operation så kommer allt bli bra igen". Jag fick min operation, men "allt" blev tyvärr inte "bra igen".

Visst, jag blir inte sämre, det är konstaterat. Jag behöver inte rullstol och jag kan fungera rätt normalt i vardagen nu när jag vant in mig och accepterat faktum.

Men det är helt enkelt inte roligt längre
Händerna krånglar så att kameran blir svår att hantera, jag har svårt att få ögonen att samarbeta så allt som oftast felfokuserar jag. Visst, autofokus är behjälpligt, men jag är så skakis att vid kort skärpedjup blir bilderna ofta oskarpa...och stativ tycker jag är skitbökigt att använda.
Dessutom blir jag jättetrött (och jättegrinig) jättefort...suck

Jag har funderat mkt på om jag helt enkelt skall sälja utrustningen och bygga om studion till ngt annat, så slipper jag känna ngn press (för det gör jag) att plåta. Men samtidigt så blir det ju då MKT krångligare (och dyrare) att börja plåta igen, OM jag nu skulle få tillbaka gnistan igen.

Hur hade ni gjort?

inte för att jag är någon guru...men jag skulle sänkt ribban,,, återgått till det enkla,,,om det så vore en enklare kamera eller en kameramobil... låtit prylarna vila och se om fotoglädjen kom tillbaka,,, men fram till dess haft med en liten enkel kamera i fall att och låtit de bli som det blir... Dumt att sälja för fort och sedan ångra sig.....

Det är många som kommer tillbaka från förhållanden som ter sig omöjliga.

Min första tanke är W. Eugene Smith, som efter att ha sårats i kriget inte fotograferade på ett par år, men som kom tillbaka och har givit oss några av de starkaste bildberättelser som har gjorts.

http://i12bent.tumblr.com/post/308277964/w-eugene-smith-a-walk-to-paradise-garden-1946

Har känt och tänkt som du efter att jag fick min reumatism för 4 år sen. Sålde en del grejer men har återskaffat grejerna igen. Vissa dagar mår jag dåligt och vissa mindre dåligt och då passar jag på att fotografera. Det har blivit en del långa uppehåll men lusten att göra bilder finns i botten så då känns det skönt att komma ut så mycket det går när det går. Det gäller bara att anpassa sig så gott det går efter dom förhållanden som gäller för stunden, varma kläder, hjälpmedel mm.
Hoppas du klarar av att komma tillbaka..
Mvh/Gunte..

-Catherine- sa:

Hur hade ni gjort?

Klicka för att se resterande...

Jag hade absolut fortsatt. Foto handlar ju bara delvis om fysisk kontroll över kameran. Kan armlösa skapa fantastisk konst genom att hålla penseln i munnen eller fötterna så kan man ju ta det som ett säkert tecken att skapandet inte så mycket sitter i ens fysiska förmåga.

Att skapa bilder - såväl med pensel som med kamera - handlar ju främst om att se, tänka och att känna.

Förvisso kan ju ändrade fysiska förmågor göra det svårare att använda vissa metoder eller att uttrycka en känsla, tanke eller ide på vissa specifika sätt och med vissa specifika metoder, men det hindrar inte att uttrycka den.

Däremot tror jag att fotot kan vara ett sätt att uttrycka de känslor, den frustration och ja, t.o.m grinighet som kan uppstå när kroppens förmågor förändrats på ett sätt som man inte önskat sig, och därmed kanske också ett sätt att lära sig att komma överens med dem.

Man kan ju till och med se det som en möjlighet att lära dig på nytt; att återigen få uppleva glädjen av att lära sig, att utvecklas och att spränga sina gränser. Kanske till och med kunna få återuppleva lite av den där nybörjarglädjen som uppstod när allt var nytt, svårt, ibland oerhört frustrerande, men samtidigt oerhört givande och varje fotosession var ett spännande äventyr.

Att lära sig att vända sina tillkortakommanden till tillgångar - kanske till och med som en kreativ komponent - är bland det största man kan göra som människa, såväl bakom kameran som i övriga aspekter av livet.

Så tror och hoppas jag i alla fall att jag hade gjort!

Det finns ju många som är handikappade på olika sätt och blinda som ändå fotar. Så om dem kan så kan nog du också bara du har viljestyrkan och drivkraften att göra det trots de hinder som du har framför dig.

Utmaningar är till för att antas och besegras.

/ Magnus

Svåra frågor och jag vet inte vad dina hälsoproblem består av. Vad jag däremot sett är att folk som råkat ut för alla möjliga och omöjliga svårigheter och ändå fortsätter att ägna sig åt t.ex. fotografering lyckas komma förbi de problem som uppstår och i och med det t.o.m. lyckas göra något som är bättre än det de gjorde innan de drabbades.

Att nå dit kräver mycket vilja och att man inte låter ilskan och frustrationen ta över, även om den säkerligen kommer att göra det ganska ofta. Om du har viljan att fortsätta fotografera är jag övertygad om att du kan fortsätta göra det, men det är ingen lätt resa.

Inte lätt att skriva något som inte bara låter som floskler, men hoppas att du inte ger upp utan återupptar fotograferingen i den takt som fungerar för dig. Tror du blir ännu tröttare och grinigare av allt möjligt annat om du lägger av med något du tycker om att göra.

/afe

Tråkigt att fotograferandet blivit svårt för dig. Jag skulle nog försökt ha lite is i magen och inte sälja av grejorna "direkt". Du kanske kan göra några enklare fotoprojekt, kanske plocka fram en liten lätt kompaktkamera för att få tillbaka den kreativa gnistan?

Hoppas att det löser sig - foto och kreativ verksamhet är bra för välbefinnandet

Det var bra att höra att du inte kommer att bli sämre.

Ha inte för bråttom att sälja din utrustning,kanske du kommer att hitta nya vägar att använda din utrustning och då kommer kanske lusten att fotografera tillbaka.

Förstår att det kan kännas jobbigt att ha sin egen press på att fotografera men som just nu inte fungerar för dig och ha fotoutrustning som ligger och väntar.

Ta ett steg i taget så får du se var du hamnar.

Önskar dig allt gott !

/Christer