Nu tycker jag du tar i och slänger bensin på en slocknande brasa.
Enligt mig finns det inget rätt eller fel gällande vilken exponeringsmetod man använder.
/Karl
Det handlade inte bara om exponeringsmetod, utan det handlade om att ha kontroll över vad man gör och konstnärliga ambitioner. Ambitioner och pretentioner är närmast synonyma i begreppet "pretto", och det är prettot själv som har dragit in de konstnärliga ambitionerna i diskussionen.
Det väl inte helt utanför ämnet, även om det är ett sidospår. Det är mycket vanligt att nybörjare, som inte har koll på hur det fungerar, tror att läget M är vad "riktiga fotografer" jobbar med, och det tycks ligga någon slags prestige i att använda läget M, vilket illustreras ganska tydligt av en deltagare i diskussionen.
Mina konstnärliga (?) ambitioner ligger inte i vilken metod jag använder för att bilden ska bli rätt exponerad, utan själva konstnärligheten hänger nog mest på hur jag komponerar dem. Men också exponeringen är en faktor som har ganska stor betydelse när man fotograferar. Det går inte att "rädda" bilder som är kraftigt över- eller underexponerade, även om det går att få fram resultat som visar vad man försökte fånga. Ibland kan en felexponerad eller oskarp bild vara den enda som finns från tillfället, och i enstaka undantagsfall kan en sådan tekniskt undermålig bild vara värd att visa, exempelvis om den är en del i en större händelse, där missen inte tar ner totalintrycket av hela serien. Jag har nyligen presenterat ett par sådana sämre resultat, vilket jag knappast skäms för, men jag påstår inte att bilderna skulle gå att rädda. Problemet var att jag blev tagen "med brallorna nere" - jag hade fel glugg på och polfilter, och någonting hände väldigt fort där de grejerna var fel fel fel. Jag hämtade mig dock och bytte objektiv och tog resten av bilderna med bättre resultat:
http://www.cambridgeincolour.com/forums/thread19473.htm
Det är tredje bilden som saknar skärpa, och den fjärde som polfiltret sabbar färgen på.
Så det enkla svaret på ursprungsfrågan i tråden är väl rätt klart statistiskt utrett, medan sidospåret kanske är värt att ta fasta på för att inte hoppa i galen tunna eller falla i den grop man gräver åt andra. Folk i gemen använder den metod som de tycker fungerar bäst, och för väldigt många av oss är det i regel bländarval (A, Av) tillsammans med kompensation för motivets ljushet, medan i enstaka situationer föredrar man kanske något annat läge.
Så jag tänkte mig nog att hålla brasan vid liv en liten stund till, mest för att befästa det som i övrigt har kommit fram: Man har inte sämre koll för att man låter kamerans automatik ta över en del av rattandet, så att man kan ägna sig åt viktigare saker. Det är den vanligaste tesen när manuellt kontra auto diskuteras, och utgångspunkten är helt fel. Ursprungsfrågan gällde vad vi brukar använda men också varför, och skälen till att vi brukar använda läget A är inte ointressanta.
