The_SuedeII sa:

Nej, det är ju knappast troligt. Men som så mycket annat i energisammanhang (och även i kamerasammanhang!) så är allt som tillåter oss att utöka den kvalitativa informationsmängden/utnyttjandegraden utan att öka "vikten" på mediat bara av godo.

Klicka för att se resterande...

Ja, visst är det av godo. Min invändning gäller bara kommentaren om "grön".

Sten-Åke Sändh sa:

En del kameror stöder redan en faslig massa olika kvaliteter, format och längd-bredd-förhållanden. Det enda som fattas är väl en snabbknapp. Idag ligger detta i allmänhet nere i menyträsket.

Klicka för att se resterande...

kastar hastigt in att Ricoh släpper CX3:an nu med någon form av backligt sensor som klart förbättrar bruset, och första gången HD-filmning, snabba vändningar här, CX2 kom för 6 månader sen, Ricoh öser på, har visst 5b/s också.

The_SuedeII sa:

Vi ska inte minska vår konsumtion av MP eller annat heller för den delen heller skulle jag vilja säga. Däremot bör vi aktivt arbeta på att förändra sättet vi ser på "mängden" och hur vi värderar den / förhåller oss till den.

1kg guld vs 1kg bly. Guld är mer värdefullt. Vad är det som bestämmer värdet? I detta fallet tillgängligheten. Ett ganska enkelt exempel - dålig tillgänglighet, och åtråvärda egenskaper - hög värdering.

-Vilken mekanism bestämmer "värdet" på en bild? Vad är tillgängligheten, och vad är åtråvärt i en bild?

Den verkliga upplösningen (mängden verklig information) vi kan ta ut ur en viss situation kan lätt variera mellan 3-36MP. Som Lennart säger så finns det fall där 36MP informationsfångst är klart att föredra - när man har koll på omständigheterna, bra med ljus, lätt att ställa skärpan rätt osv, osv... I kontrollerade förhållanden. Men det går nog bara 1 på 1000 av dessa bilder. Sjunker värdet på de andra bilderna bara iom "MP"-värdet?

Det kan ju finnas egenskaper i bilden (motivet, tillfället, omständigheterna osv, osv) som är betydligt mer åtråvärda, och betydligt mindre tillgängliga än ett högt MP-tal. Att lägga mer VÄRDE i detta hade nog varit nyttigt för många hobbyfotografer.

Detta har ingen koppling alls till att "inte tycka det är lönt med många MP". Detta är helt och hållet en behovsrelaterad inställningsfråga hos användaren. Och det finns inget fel i att en användare som befinner sig i situationer som bara kan ge 3MP information (mörkt, snabba rörelser?) ändå har en 36MP kamera. Men då är det bra om denne kan plocka ut det som HAR ett värde med så lite "vikt" (I detta fallet är vikten mängden arbete vid datorn samt filstorlek) som möjligt. Bättre filformat är ETT sätt att uppnå detta.

Det minst tekniska inlägg jag skrivit på länge...

Klicka för att se resterande...

Det känns väl bra Jocke (dina närmaste kallar dig det eller) att gå ut på tråden som en vanlig man. Skulle du mot all förmodan taga 6 månader ledigt från tråden, blevo det nog rena Tombstone här på tråden, vi skulle få ett elände att värja oss mot Mr big pixel him self, (Leif)

Photocon sa:

Jomenvisst! jag skulle bli galen (galnare då..) om jag tänkte xx som står framför mp i det utövandet som ger mig barkbrödspengar. Alltså pressfotografi.

Klicka för att se resterande...

Träffade på en sån där ekonomioptimerad komboreporter från Smålänningen idag. Hon hade både anteckningsblock och kamera. Canon G10. Hur tätt mellan pixlarna är det i den? Men tidningsbilder duger den till, uppenbarligen. Fast den led förstås av kompakternas ständiga dilemma, reaktionssnabbhet. Eller då snarare brist på sånt. Men det var ingen "ilsknare" skidtävling, så åkarna stannade snällt så att kameran hann med att fokusera. Jsg använde 40D och 7D, och ansågs därför med säkerhet som inte riktigt klok, men möjligen också som elit?

Men till det jag ska ha bilderna lär ingen se skillnad på vilken kamera de kommer från. Måhända heller inte om man jämför med de hon tog med sin G10.

apersson850 sa:

Träffade på en sån där ekonomioptimerad komboreporter från Smålänningen idag. Hon hade både anteckningsblock och kamera. Canon G10. Hur tätt mellan pixlarna är det i den? Men tidningsbilder duger den till, uppenbarligen. Fast den led förstås av kompakternas ständiga dilemma, reaktionssnabbhet. Eller då snarare brist på sånt. Men det var ingen "ilsknare" skidtävling, så åkarna stannade snällt så att kameran hann med att fokusera. Jsg använde 40D och 7D, och ansågs därför med säkerhet som inte riktigt klok, men möjligen också som elit?

Men till det jag ska ha bilderna lär ingen se skillnad på vilken kamera de kommer från. Måhända heller inte om man jämför med de hon tog med sin G10.

Klicka för att se resterande...

Jag vet att få vill höra detta men ...

Små tidningsbilder tryckta på taskigt papper, vem bryr sig? Jag har umgåtts med folk som säljer system för att hantera stora mängder bilder till tidningar de senaste månaderna och även pratat med våra egna fotografer som träffat andra fotografer som jobbar i företag med sådana automatiska reprosystem. Jag har dessutom utvärderat dessa system professionellt själv och är väldigt imponerad över vad de faktiskt kan åstadkomma. Fotografen ifråga sade typ "jag lägger bilderna i ett bibliotek, så fixar systemet resten". Jag vet att det faktiskt funkar så om man vill, i organistaioner som prioriterar ekonomi före kvalitet - och många är faktiskt beredda till det.

Om du dumpar en RAW i en folder känner systemet av det (Canon, Nikon RAW eller DNG). Man har bestämt sig för en profil som passar de kameror man har . Systemet bearbetar sedan filerna med en profil och i de flesta fall är det "good enough". Bilderna susar sedan iväg till folk som ev. kompletterar dessa med lite metadata om fotografen inte redan gjort detta. När de är klara är bilderna klara att publiceras och dyker upp hos redaktören Ta din bild som fotograf och töm och glöm - glöm micklandet i Photoshop för få ser någon skillnad före och efter ändå och det har en del tidningsfolk fattat för längesedan. Tråkigt? Ja skittråkigt för fotograferna men så länge folk inte vill betala för den kvaliteten du som fotograf är kapabel att tillföra (men få egentligen bryr sig om), så blir det som det blir.

Det jag vill säga är att det säljs fullständigt fantastiska system idag, som helt klart som är kapabla att automatisera de flesta fotorelaterade processer om man nu vill det och göra mängder med fotografer arbetslösa. Det har tagit de senaste 10 åren för att förfina dessa processer men nu är det här, det löpande bandet för bildproduktion. När det skiter sig i bilindustrin gör Henry Ford, FOMOKO (Ford Motor Company) och löpande bandet comback i bildproduktionen. Kul, näää men vore jag proffsfotograf skulle jag helt klar bli lite brydd och ta mig en funderare över min roll i produktionskedjan.

Å andra sidan var det väl inte så kul förr heller, om man lagt ner sin själ som fotograf i en färgbild som tryckarna inte lyckades passa in färgerna korrekt på vid tryckningen. Alla har väl mer än en gång fått tidningar med bilder där färgerna legat allt från 0,5 till ett par mm fel. Numera med dagens tryckverk, så händer väl lyckligtvis inte det särskilt ofta. Alltid något att glädja sig över?

PMD sa:

Var man drar gränsen för vad som räknas som eliten beror mycket på sammanhanget och vem som drar gränsen. Räknat på hela Sveriges befolkning så tycker jag nog att folket på Fotosidan som diskuterar fototeknik tillhör en elit. Inte den yppersta eliten, kanske, men väl en elit.

Anledningen till min kommentar var mest för att det lät lite väl 70-talsmässigt att skriva 'Utan att "elitisera"'. Lite av "alla kan spela" och det janteaktiga att ingen kan/får vara bättre än någon annan.

Klicka för att se resterande...

Å då tuschar man "avundsjukan" som i Sverige sägs vara kunglig och något nästan dödssyndsaktigt. Det dock få tycks fatta är att avundsjukan är en formidabel förändringskraft som jag tycker man ska bejaka. Den är en stor del av förklaringen till varför världen är där den är idag tekniskt. En del föredrar att kalla det "konkurrens". Vem skulle väl uppgradera en kamera om den faktorn saknades? Det som däremot är förkastligt är missundsamheten. Det är där man har roten till konflikterna. Jag ser faktiskt ganska få problem med avunden men dess syskon missundsamheten däremot, det är en helt annan historia.

PMD sa:

Var man drar gränsen för vad som räknas som eliten beror mycket på sammanhanget och vem som drar gränsen. Räknat på hela Sveriges befolkning så tycker jag nog att folket på Fotosidan som diskuterar fototeknik tillhör en elit. Inte den yppersta eliten, kanske, men väl en elit.

Anledningen till min kommentar var mest för att det lät lite väl 70-talsmässigt att skriva 'Utan att "elitisera"'. Lite av "alla kan spela" och det janteaktiga att ingen kan/får vara bättre än någon annan.

Klicka för att se resterande...

Jag älskar att sparka Jante i arslet! Och jag gör det lika ofta som gärna. Givetvis får jag äta upp det ibland. Min sentens har dock inget att göra med 70-talstänkandet i sin misstolkade form. Den rättolkade ska vara: Alla kan inte gör allt lika bra, men alla kan bli bäst på något.

Jag spelar rock/bluesmusik som hobby (livnärde mig på det en tid när jag var yngre) och är en bra gitarrist. Herrar Eric Clapton, Mark Knopfler, Steve Vai, Kirk Hammet; Slash m fl tillhör eliten av gitarrister.

Om jag då kallade mig för elitgitarrist, när jag vet att jag inte är det så vore jag inte en Jantearselsparkare utan en person som förlorat kontakten med verkligheten.

Däremot står det mig fritt att försöka träna upp mina färdigheter och bli bättre än dem.

Och nej, jag anser fortfarande inte att vi utgör en elit här på FS. Däremot som mer vetande och kunnigare än gemene man/kvinna p g a att vi inte slutar att söka efter mer kunskap.

Ny har du nyanserat dig till "kanske inte den yppersta eliten". Men ändå elit.

Kan vi enas om att "Vi är bra och på väg att bli bättre ". Eller "På väg mot elitserien" så är vi överens. POK!

Gonatt//L

Kan vara långsökt att relatera till tynglyftning/styrkelyft. Men här kommer ett försök. Började som 16-åring att träna, början gick bra och styrkan kom ganska fort, kaxig trodde man (drömmde fantiserade) att man skulle kunna nå någon form av elit, självförtroende är alldrig fel.

Efter Ca: 5 år förstog jag att till elit kommer jag alldrig att nå, jag visste att jag inte ens skulle hamna nära långt i från, ingentligen förstog jag det ännu mycket tidigare, jag var en ganska medioker tyngdlyftare, men intresset att träna och att prata träningsformer var intressant. Jag förbättrade mig själv givetvis men det räckte inte till mer än någon sämre placering på något DM.

Här tror jag det finns stora likheter i dom flesta yrken, vi kan förkovra oss och det är väl gott nog, riktigt envisa,tjurskalliga kan gå lite längre, så när jag var som mest påläst om träning i dess olika former (det är några år sedan nu) kunda jag tag verbala nappatag med även med mera utbildade så att säga, men någon bra lyftare vart jag alldrig. //Bengt.

Vidareutveckling är väl huvudmålet med det mesta man företar sig antar jag. I just det jag gör så finns ingen rast och ingen vila om man vill fortsätta vara med...

"Jocke" går alldeles utmärkt, används lika ofta som Joakim. Båda känns fantastiskt lediga efter att i ett par år fått vänja mig vid "Sehr geehrter Herr Ing. Bengtsson" ett par gånger i veckan - ett tilltalssätt som tyskar hänger fast vid även efter ett par års samarbete. Jobbiga är dom, för de förväntar sig då naturligtvis att själva bli tilltalade/omnämnda på samma vis. :-/

En G10 vet jag ju inte om jag vågat lita på som huvudkamera som reporter, men bara ett steg till efter detta (G11) börjar det brännas i hasorna för många av de tyngre alternativen... Men ALDRIG om det fanns en chans till att ta bilder utöver själva det dokumenterande yrksutövandet. Och bara när det finns ljus tillräckligt och målet inte rör sig för mycket...

Möjlighet till bildkvalitet i stort kan man faktiskt komma fram till genom att multiplicera sensorarean med genomsnittlig Qe/mm2 (vilket då ger insamlad ljusmängd per F-tal^2 per sekund), och detta effektivitetsmått-tal har egentligen inte utvecklats speciellt mycket de senaste åren... Hela utvecklingen har varit koncentrerad på att kunna öka upplösning utan att sänka effektiviteten. Ett par undantag som bör nämnas (det finns naturligtvis fler): D300>D90, G10>G11, D3>D3s, 1D3>1D4

Och riktigt så bra är sensorerna inte än att jag kan med att säga att G-seriens 41mm2 räcker för normalt allmänbruk. Även om G11 har dryga 50% högre effektivitet än G10.
1/1.7" - 41mm2
4/3" - 221mm2
APS - Canon 330mm2, övriga 365mm2
FF - 860 mm2

Sen hur många pixlar man väljer att dela upp dessa tillgängliga mm2 på blir mindre och mindre viktigt... I processen som används i tillverkning av större sensorer ser man att förlusterna börja öka starkt vid ca 4µm per cell, för den betydigt högre stående processens som används i kompakter/mobiltelefoner går denna gräns nu vid ca 1.4µm.

Lite om sensorn i S90/G11:
http://www.sony.net/Products/SC-HP/cx_news/vol57/pdf/icx685cqz.pdf

Sen ska man inte glömma att det skiljer en hel del i färgnogrannhet mellan dessa mindre sensorstorlekar och de större. Små sensorer har tunnare färgfilter - både av en ren nödvändighet eftersom filterpaketet blir för högt i relation till cellstorleken annars, och eftersom man aktivt valt att kompromissa med detta för att öka ljuseffektiviteten och minska vinkelförluster.

En 4/3"-kamera med denna sensorteknik... *ojojoj*

The_SuedeII sa:

Vidareutveckling är väl huvudmålet med det mesta man företar sig antar jag. I just det jag gör så finns ingen rast och ingen vila om man vill fortsätta vara med...

"Jocke" går alldeles utmärkt, används lika ofta som Joakim. Båda känns fantastiskt lediga efter att i ett par år fått vänja mig vid "Sehr geehrter Herr Ing. Bengtsson" ett par gånger i veckan - ett tilltalssätt som tyskar hänger fast vid även efter ett par års samarbete. Jobbiga är dom, för de förväntar sig då naturligtvis att själva bli tilltalade/omnämnda på samma vis. :-/

En G10 vet jag ju inte om jag vågat lita på som huvudkamera som reporter, men bara ett steg till efter detta (G11) börjar det brännas i hasorna för många av de tyngre alternativen... Men ALDRIG om det fanns en chans till att ta bilder utöver själva det dokumenterande yrksutövandet. Och bara när det finns ljus tillräckligt och målet inte rör sig för mycket...

Möjlighet till bildkvalitet i stort kan man faktiskt komma fram till genom att multiplicera sensorarean med genomsnittlig Qe/mm2 (vilket då ger insamlad ljusmängd per F-tal^2 per sekund), och detta effektivitetsmått-tal har egentligen inte utvecklats speciellt mycket de senaste åren... Hela utvecklingen har varit koncentrerad på att kunna öka upplösning utan att sänka effektiviteten. Ett par undantag som bör nämnas (det finns naturligtvis fler): D300>D90, G10>G11, D3>D3s, 1D3>1D4

Och riktigt så bra är sensorerna inte än att jag kan med att säga att G-seriens 41mm2 räcker för normalt allmänbruk. Även om G11 har dryga 50% högre effektivitet än G10.
1/1.7" - 41mm2
4/3" - 221mm2
APS - Canon 330mm2, övriga 365mm2
FF - 860 mm2

Sen hur många pixlar man väljer att dela upp dessa tillgängliga mm2 på blir mindre och mindre viktigt... I processen som används i tillverkning av större sensorer ser man att förlusterna börja öka starkt vid ca 4µm per cell, för den betydigt högre stående processens som används i kompakter/mobiltelefoner går denna gräns nu vid ca 1.4µm.

Klicka för att se resterande...

Min gamla Sony W5-5Mp har 1/1,8 så är såg det ut på flera modeller för 5 år sedan, men sedan i takt med mera pixlar så har sensorstorleken minskat. Varför undrar man, varför bjuder inte canon på lite mer sensoryta i sin så kallade prokompakt, LX3:an har väl 1/1,6 i sin. jag kan förstå att alla modeller som vräks ut över dom stora köpcentran vi har, att det handlar om ekonomi men när en 7000Kr dyr rackare som G11 inte bjuder på större sensor tycker jag är dåligt, förlorar man för mycket zoomkraft kanske, 24-125mm skulle väl räcka gott.