Ja, det är ju fortfarande INTE fotograferna som skapat situationen. Men Kamratposten rekommenderas om du vill slippa obekväma sanningar om din omvärld.
Att jämföra fotograferna med likmaskar talar tydligt om vad du tycker reportage från katastrofområden och krigshärdar är värda. Kanske är det bättre om yrkesfotograferna koncentrerar sig på den lokala syjuntan? Tunga reportage...
Läs om vad jag skrivit så ser du att det handlar om bristande respekt. Folks uppfattning om fotografer och journalister grundläggs ofta i betydligt fredligare sammanhang men där man trots det går över lik ibland - kändisjornalistiken. Det är ett problem som journalister och fotografer måste förhålla sig till om de överhuvudtaget ska kunna arbeta ute i världen. Om man inte fattar det så är det nog lika bra att man täcker de få syjuntor som eventuellt fortfarande finns kvar i landet anno 2011.
Jag har sett världen sedan 1970. Jag var i Afghanistan 1973 och 1978 var jag där mitt under Saur-revolutionen. Jag och min fru satt på Khyber Restaurang i centrala Kabul mitt emot presidentpalatset. För oss började revolutionen med att en T34 tank som stod 10 m utanför avlossade sin kanon varpå alla fönster i restaurangen blåste in. Vi var tvungna att lämna staden och fly till Intercontinental Hotel utanför stan för vårt hotell låg granne med Pakistanska ambassaden och på taket där sköt de granater (tills ett plan sköt bort hela taket med raketer). Efter ett par dygn mördades presidenten (mer eller mindre i i direktsändning i radio) och kuppmakarna kunde ta över och vi kunde sedan börja försöka lämna landet. En del afghaner ägnade sig sedan bisarrt nog åt att fira första maj. De hade ju fått en kommunistisk regering. Efter en knapp vecka hade man rensat Jalalabad och Khyberpasset så vi kunde komma ut. Jag tog en del bilder men jag var mycket försiktig med kameran och tog inga bilder på soldater utan medgivanden. När vi reste genom Khyber-passet uppmanades vi att inte fotografera kvinnor. Jag vet inte om någon bröt mot den uppmaningen. Jag vet bara att bussen överöstes med sten när vi passerade grupper med barn och ungdomar.
På den tiden var Afghanistan annars ett fantastiskt land att resa i. Även kvinnor kunde resa i landet på den tiden utan att råka illa ut. Jag sörjer den tiden djupt för nu kan dagens ungdom snart inte resa någonstans utan att flyga. Världen har blivit oerhört mycket fattigare. Då kunde man resa från Europa och hela vägen över land ut till Indien och Nepal. Folk var ofta nyfilna öppna och mycket vänliga. Vi var välkomna i princip överallt - speciellt som svenskar. Det är vi inte på många ställen idag och vi är långtifrån den goodwill vi förknippades med på Palmes tid. Många avskyr allt vad väst heter idag och hatar oss utan urskillning. För mig har det varit ett uppvaknande då jag aldrig tidigare mött denna fientlighet möjligen med undantag för i Finland då. Många platser som tidigare varit öppna och välkomnande är minst sagt ohälsosamma idag. Ett starkt skäl till detta är att många människor i dessa numera inte så vänligt sinnade områden upplever sig djupt kränkta av västvärlden.
Idag vågar snart ingen sticka näsan ut utanför sina välbefästa baser i Afghanistan. Efter 1979 på julen när ryssarna gick in så har landet fullständigt slitits sönder av alla som använt det som sparkboll. Man litar inte ens längre på dem som vill dem väl. Land efter land och område efter område i regionen har stängts. Inga turister besöker längre varken Afghanistan, Kashmir, Iran eller Pakistan.
Ska man som journalist kunna göra sitt arbete med att rapportera från oroshärdarna i världen så krävs det att man fattar att det krävs fingertoppskänsla, försiktighet och stor respekt. Brister man i något av det så kan man råka riktigt illa ut. Det kan vara att man som Karl Bergman och Arne Lemberg envisades med att försöka ta sig in i Uganda 1979 under Amins regims upplösning trots att man blivit uppmanade att inte göra detta eller som Leonardo Henricksen, svensk-argentinsk TV-fotograf som sköts ihjäl under militärkuppen 1973 av en chilensk soldat i Santiago. Han blev skjuten av en irriterad soldat som inte ville bli filmad. Det finns fler exempel än så.
Jag var själv i Uganda 1986 bara några månader efter att National Resistence Army drev ut Milton Obotes styrkor ur landet. Det var fortfarande oroligt på nätterna då viss skottlossning fortfarande skedde även i utkanterna av Kampala. Vägarna var fulla av vägspärrar mellan Jinja och Kampala med små barnsoldater med Kalashnikovs som nästan var längre än de själva. De uppträdde väldigt nervöst och odiciplinerat. Jag kan säga att jag inte har några bilder på barnsoldater med Kalashnikovs från den resan.
Jag tycker att en del fotografer ibland ger uttryck för en stor arrogans när man påpekar att "ingen jäkel ska komma och tala om för mig vilka bilder jag får ta". Jag har läst detta vid tillfällen här på FS. Det kan väl funka i Sverige (möjligen med någon blåtira eller sabbad kamera som följd) men med den inställningen blir man inte långlivad på en del ställen där det knappt går att visa sig med en kamera utan att bli misshandlad eller skjuten i värsta fall. Det har många av krigskorrespondenterna fattat idag så numera sitter de ofta och häckar långt från stridens hetta på något ställe väl skyddat av soldater och med en välfylld bar som exv. i Bagdad. En del tar det säkra före det osäkra och rapporterar från grannlandet.
Det finns mängder med tillfällen där det inte är speciellt smart att framhärda i sin arrogans och säga som en del gör hemma att: "ingen jävel ska komma fram till mig och säga vilka jäkla bilder jag ska ta". Jag har själv suttit i korsförhör med syrisk hemlig polis på mitt hotell 1973 (månaden innan det s.k. Jom Kippur-kriget med Israel). Förmodligen skedde detta efter att jag rapporterats kränka Syrien genom att ta bilder av något så banalt som en åsna lastad med ett berg av platdunkar (vilket jag tyckte såg lite pitoreskt ut). Folk hade påpekat att jag var ute efter att skämma ut Syrien som ett outvecklat land. Så kan det också vara.