Annons

Sanningen bakom Paul Hansens vinnarbild

Produkter
(logga in för att koppla)

Matte_J

Aktiv medlem
Som sagt, vem ska rapportera? Att bilderna är hårda och visar på en hård verklighet i ett fattigt land är angeläget att visa.

Diskussionen förs inte framåt av din moral/etik som du vill pådyvla andra. Du vill med detta trycka ner andras åsikter. Vilka "facknördar" ursäktar andra "facknördars sjuka handlingar"? Det finns helt enkelt inget att ursäkta. De sjuka handlingarna utförs inte av fotografen. Han (oftast) dokumenterar dessa. Läs länkarna om Paul Hansens agerande. Skapa inte en konflikt med utgångspunkt av din egen moralpanik. Den är inte allmängiltig.

Att just du inte tycker det är viktigt med dessa bilder betyder inte att sanningen är densamma. Det finns många som tycker annorlunda. Det finns många som agerade efter att ha sett dessa bilder (och andra) och stöttade ett Haiti i kaos. Det finns med andra ord ingen universell sanning.

Jag tycker blden är otäck. Bakgrunden, naturkatastrofen otäckare. Men det otäckaste är vad människor i otäcka situationer som krig och katastrofer kan utsätta andra för. I detta har fotograferna/journalisterna en viktig roll att spela, även om det svider i magen till vårmorgonens frukostfralla.
Du skjuter förbi målet så att det visslar om det. Jag pratar inte om att bilden på flickan är otäck och att vi ska skyddas från att se den. Jag pratar om att jag berörs illa av att se fotograferna helt utan medlidande och känsla för etik utnyttja den stackars döda flickan för sina egna syften. Bilden på henne har inget att berätta om situationen i Haiti. Bilden säger inget om vad som hänt innan. Polisen skjuter ju människor även i Sverige. För att information ska ha någon mening så måste den in i ett större sammanhang, fragment som spelar på känslor säger ingenting viktigt. En sån här bild är viktigare för fotografen än för någon annan.
Om du inte kan hålla isär diskussionerna om eländet i världen och på hur de som ska rapportera om det uppför sig så tycker jag att du ska avstå från att delta i diskussionen. Och jag lider inte av någon moralpanik, jag gillar inte folk som uppför sig som grisar helt enkelt. Tyvärr finns gott om såna även bland fotografer.
 

tomas.agren

Aktiv medlem
Du skjuter förbi målet så att det visslar om det. Jag pratar inte om att bilden på flickan är otäck och att vi ska skyddas från att se den. Jag pratar om att jag berörs illa av att se fotograferna helt utan medlidande och känsla för etik utnyttja den stackars döda flickan för sina egna syften. Bilden på henne har inget att berätta om situationen i Haiti. Bilden säger inget om vad som hänt innan. Polisen skjuter ju människor även i Sverige. För att information ska ha någon mening så måste den in i ett större sammanhang, fragment som spelar på känslor säger ingenting viktigt. En sån här bild är viktigare för fotografen än för någon annan.
Om du inte kan hålla isär diskussionerna om eländet i världen och på hur de som ska rapportera om det uppför sig så tycker jag att du ska avstå från att delta i diskussionen. Och jag lider inte av någon moralpanik, jag gillar inte folk som uppför sig som grisar helt enkelt. Tyvärr finns gott om såna även bland fotografer.
Att du berörs illa av fotografernas agerande då de tar bilder och dokumenterar situationen är märkligt. Och förväntar du dig att de ska hantera sina känslor för det inträffade under situationen som sådan? Jag har svårt att tro att det är totalt känslokalla människor som är fotografer och/eller journalister, men de har också sitt jobb att göra, oavsett om det stör dig.

Med ditt resonemang är varje enskild fotograf oavbrutet utnyttjande situationer för egen vinning. Du blandar ihop rollen att rapportera för omvärlden vad som sker med något du lite dunkelt anger som "egna syften".

Jag håller dessutom isär diskussionen moralpanik från det sakliga. Målskottet har du nog inte heller satt med denna tåfjutt.
 

ErlandH

Aktiv medlem
Jag pratar om att jag berörs illa av att se fotograferna helt utan medlidande och känsla för etik utnyttja den stackars döda flickan för sina egna syften. Bilden på henne har inget att berätta om situationen i Haiti. Bilden säger inget om vad som hänt innan. Polisen skjuter ju människor även i Sverige. För att information ska ha någon mening så måste den in i ett större sammanhang, fragment som spelar på känslor säger ingenting viktigt.
1. Även när polisen i Sverige skjuter personer brukar pressfotograferna flockas för att ta bilder.
2. Du har ingen koll på hur Paul Hansens bild publicerades, va?
 

Sten-Åke Sändh

Aktiv medlem
Ja, det är ju fortfarande INTE fotograferna som skapat situationen. Men Kamratposten rekommenderas om du vill slippa obekväma sanningar om din omvärld.

Att jämföra fotograferna med likmaskar talar tydligt om vad du tycker reportage från katastrofområden och krigshärdar är värda. Kanske är det bättre om yrkesfotograferna koncentrerar sig på den lokala syjuntan? Tunga reportage...
Läs om vad jag skrivit så ser du att det handlar om bristande respekt. Folks uppfattning om fotografer och journalister grundläggs ofta i betydligt fredligare sammanhang men där man trots det går över lik ibland - kändisjornalistiken. Det är ett problem som journalister och fotografer måste förhålla sig till om de överhuvudtaget ska kunna arbeta ute i världen. Om man inte fattar det så är det nog lika bra att man täcker de få syjuntor som eventuellt fortfarande finns kvar i landet anno 2011.

Jag har sett världen sedan 1970. Jag var i Afghanistan 1973 och 1978 var jag där mitt under Saur-revolutionen. Jag och min fru satt på Khyber Restaurang i centrala Kabul mitt emot presidentpalatset. För oss började revolutionen med att en T34 tank som stod 10 m utanför avlossade sin kanon varpå alla fönster i restaurangen blåste in. Vi var tvungna att lämna staden och fly till Intercontinental Hotel utanför stan för vårt hotell låg granne med Pakistanska ambassaden och på taket där sköt de granater (tills ett plan sköt bort hela taket med raketer). Efter ett par dygn mördades presidenten (mer eller mindre i i direktsändning i radio) och kuppmakarna kunde ta över och vi kunde sedan börja försöka lämna landet. En del afghaner ägnade sig sedan bisarrt nog åt att fira första maj. De hade ju fått en kommunistisk regering. Efter en knapp vecka hade man rensat Jalalabad och Khyberpasset så vi kunde komma ut. Jag tog en del bilder men jag var mycket försiktig med kameran och tog inga bilder på soldater utan medgivanden. När vi reste genom Khyber-passet uppmanades vi att inte fotografera kvinnor. Jag vet inte om någon bröt mot den uppmaningen. Jag vet bara att bussen överöstes med sten när vi passerade grupper med barn och ungdomar.

På den tiden var Afghanistan annars ett fantastiskt land att resa i. Även kvinnor kunde resa i landet på den tiden utan att råka illa ut. Jag sörjer den tiden djupt för nu kan dagens ungdom snart inte resa någonstans utan att flyga. Världen har blivit oerhört mycket fattigare. Då kunde man resa från Europa och hela vägen över land ut till Indien och Nepal. Folk var ofta nyfilna öppna och mycket vänliga. Vi var välkomna i princip överallt - speciellt som svenskar. Det är vi inte på många ställen idag och vi är långtifrån den goodwill vi förknippades med på Palmes tid. Många avskyr allt vad väst heter idag och hatar oss utan urskillning. För mig har det varit ett uppvaknande då jag aldrig tidigare mött denna fientlighet möjligen med undantag för i Finland då. Många platser som tidigare varit öppna och välkomnande är minst sagt ohälsosamma idag. Ett starkt skäl till detta är att många människor i dessa numera inte så vänligt sinnade områden upplever sig djupt kränkta av västvärlden.

Idag vågar snart ingen sticka näsan ut utanför sina välbefästa baser i Afghanistan. Efter 1979 på julen när ryssarna gick in så har landet fullständigt slitits sönder av alla som använt det som sparkboll. Man litar inte ens längre på dem som vill dem väl. Land efter land och område efter område i regionen har stängts. Inga turister besöker längre varken Afghanistan, Kashmir, Iran eller Pakistan.

Ska man som journalist kunna göra sitt arbete med att rapportera från oroshärdarna i världen så krävs det att man fattar att det krävs fingertoppskänsla, försiktighet och stor respekt. Brister man i något av det så kan man råka riktigt illa ut. Det kan vara att man som Karl Bergman och Arne Lemberg envisades med att försöka ta sig in i Uganda 1979 under Amins regims upplösning trots att man blivit uppmanade att inte göra detta eller som Leonardo Henricksen, svensk-argentinsk TV-fotograf som sköts ihjäl under militärkuppen 1973 av en chilensk soldat i Santiago. Han blev skjuten av en irriterad soldat som inte ville bli filmad. Det finns fler exempel än så.

Jag var själv i Uganda 1986 bara några månader efter att National Resistence Army drev ut Milton Obotes styrkor ur landet. Det var fortfarande oroligt på nätterna då viss skottlossning fortfarande skedde även i utkanterna av Kampala. Vägarna var fulla av vägspärrar mellan Jinja och Kampala med små barnsoldater med Kalashnikovs som nästan var längre än de själva. De uppträdde väldigt nervöst och odiciplinerat. Jag kan säga att jag inte har några bilder på barnsoldater med Kalashnikovs från den resan.

Jag tycker att en del fotografer ibland ger uttryck för en stor arrogans när man påpekar att "ingen jäkel ska komma och tala om för mig vilka bilder jag får ta". Jag har läst detta vid tillfällen här på FS. Det kan väl funka i Sverige (möjligen med någon blåtira eller sabbad kamera som följd) men med den inställningen blir man inte långlivad på en del ställen där det knappt går att visa sig med en kamera utan att bli misshandlad eller skjuten i värsta fall. Det har många av krigskorrespondenterna fattat idag så numera sitter de ofta och häckar långt från stridens hetta på något ställe väl skyddat av soldater och med en välfylld bar som exv. i Bagdad. En del tar det säkra före det osäkra och rapporterar från grannlandet.

Det finns mängder med tillfällen där det inte är speciellt smart att framhärda i sin arrogans och säga som en del gör hemma att: "ingen jävel ska komma fram till mig och säga vilka jäkla bilder jag ska ta". Jag har själv suttit i korsförhör med syrisk hemlig polis på mitt hotell 1973 (månaden innan det s.k. Jom Kippur-kriget med Israel). Förmodligen skedde detta efter att jag rapporterats kränka Syrien genom att ta bilder av något så banalt som en åsna lastad med ett berg av platdunkar (vilket jag tyckte såg lite pitoreskt ut). Folk hade påpekat att jag var ute efter att skämma ut Syrien som ett outvecklat land. Så kan det också vara.
 
Senast ändrad:

tomas.agren

Aktiv medlem
Läs om vad jag skrivit så ser du att det handlar om bristande respekt. Folks uppfattning om fotografer och journalister grundläggs ofta i betydligt fredligare sammanhang men där man trots det går över lik ibland - kändisjornalistiken. Det är ett problem som journalister och fotografer måste förhålla sig till om de överhuvudtaget ska kunna arbeta ute i världen. Om man inte fattar det så är det nog lika bra att man täcker de få syjuntor som eventuellt fortfarande finns kvar i landet anno 2011.

Jag har sett världen sedan 1970. Jag var i Afghanistan 1973 och 1978 var jag där mitt under Saur-revolutionen. Jag och min fru satt på Khyber Restaurang i centrala Kabul mitt emot presidentpalatset. För oss började revolutionen med att en T34 tank som stod 10 m utanför avlossade sin kanon varpå alla fönster i restaurangen blåste in. Vi var tvungna att lämna staden och fly till Intercontinental Hotel utanför stan för vårt hotell låg granne med Pakistanska ambassaden och på taket där sköt de granater (tills ett plan sköt bort hela taket med raketer). Efter ett par dygn mördades presidenten (mer eller mindre i i direktsändning i radio) och kuppmakarna kunde ta över och vi kunde sedan börja försöka lämna landet. En del afghaner ägnade sig sedan bisarrt nog åt att fira första maj. De hade ju fått en kommunistisk regering. Efter en knapp vecka hade man rensat Jalalabad och Khyberpasset så vi kunde komma ut. Jag tog en del bilder men jag var mycket försiktig med kameran och tog inga bilder på soldater utan medgivanden. När vi reste genom Khyber-passet uppmanades vi att inte fotografera kvinnor. Jag vet inte om någon bröt mot den uppmaningen. Jag vet bara att bussen överöstes med sten när vi passerade grupper med barn och ungdomar.

På den tiden var Afghanistan annars ett fantastiskt land att resa i. Även kvinnor kunde resa i landet på den tiden utan att råka illa ut. Jag sörjer den tiden djupt för nu kan dagens ungdom snart inte resa någonstans utan att flyga. Världen har blivit oerhört mycket fattigare. Då kunde man resa från Europa och hela vägen över land ut till Indien och Nepal. Folk var ofta nyfilna öppna och mycket vänliga. Vi var välkomna i princip överallt - speciellt som svenskar. Det är vi inte på många ställen idag och vi är långtifrån den goodwill vi förknippades med på Palmes tid. Många avskyr allt vad väst heter idag och hatar oss utan urskillning. För mig har det varit ett uppvaknande då jag aldrig tidigare mött denna fientlighet möjligen med undantag för i Finland då. Många platser som tidigare varit öppna och välkomnande är minst sagt ohälsosamma idag. Ett starkt skäl till detta är att många människor i dessa numera inte så vänligt sinnade områden upplever sig djupt kränkta av västvärlden.

Idag vågar snart ingen sticka näsan ut utanför sina välbefästa baser i Afghanistan. Efter 1979 på julen när ryssarna gick in så har landet fullständigt slitits sönder av alla som använt det som sparkboll. Man litar inte ens längre på dem som vill dem väl. Land efter land och område efter område i regionen har stängts. Inga turister besöker längre varken Afghanistan, Kashmir, Iran eller Pakistan.

Ska man som journalist kunna göra sitt arbete med att rapportera från oroshärdarna i världen så krävs det att man fattar att det krävs fingertoppskänsla, försiktighet och stor respekt. Brister man i något av det så kan man råka riktigt illa ut. Det kan vara att man som Karl Bergman och Arne Lemberg envisades med att försöka ta sig in i Uganda 1979 under Amins regims upplösning trots att man blivit uppmanade att inte göra detta eller som Leonardo Henricksen, svensk-argentinsk TV-fotograf som sköts ihjäl under militärkuppen 1973 av en chilensk soldat i Santiago. Han blev skjuten av en irriterad soldat som inte ville bli filmad. Det finns fler exempel än så.

Jag var själv i Uganda 1986 bara några månader efter att National Resistence Army drev ut Milton Obotes styrkor ur landet. Det var fortfarande oroligt på nätterna då viss skottlossning fortfarande skedde även i utkanterna av Kampala. Vägarna var fulla av vägspärrar mellan Jinja och Kampala med små barnsoldater med Kalashnikovs som nästan var längre än de själva. De uppträdde väldigt nervöst och odiciplinerat. Jag kan säga att jag inte har några bilder på barnsoldater med Kalashnikovs från den resan.

Jag tycker att en del fotografer ibland ger uttryck för en stor arrogans när man påpekar att "ingen jäkel ska komma och tala om för mig vilka bilder jag får ta". Jag har läst detta vid tillfällen här på FS. Det kan väl funka i Sverige (möjligen med någon blåtira eller sabbad kamera som följd men med den inställningen blir man inte långlivad på en del ställen där det knappt går att visa sig med en kamera utan att bli skjuten. Det har många av krigskorrespondenterna fattat idag så numera sitter de ofta och häckar långt från stridens hetta på något ställe väl skyddat av soldater och med en välfylld bar som exv. i Bagdad. En del tar det säkra före det osäkra och rapporterar från grannlandet.
Och om du läser min kommentar så grundar den sig på det du skrev i stycket ett. De te senare styckena är tillagda efter min kommentar.

Men med ovanstående (imponerande och troligen skrämmande) upplevelser så vet du ju själv att det inte handlar om att ta Bilden med stort B i den situation som frågeställningen ursprungligen handlade om.
 

rautio

Aktiv medlem
Jag kommer inte att beklaga om en eller annan krigsfotograf stryker med framigenom. Då kan de överlevande fotograferna plåta honom/henne i stället för oskyldiga barn!
Det här var nog nåt av det dummaste, naivaste och mest osakliga inlägg jag läst på länge. Kulissen bakom ett stortal bilder som du ser är precis densamma, Inte minst i katastrofer som Tsunamin, Haiti etc., och det är oundvikligt eftersom det finns, tacka fan för det, mycket media på plats i större katastrofer. Det tragiska skulle varit om ingen skulle ha varit där och dokumenterat det som hände,

Tack vare oss fotojournalister har du en uppfattning om vad som händer i världen. Det finns dom som konstant sätter livet på spel för att berätta historier från drabbade områden och påverka den värld du lever i. Fundera på det idiot.
 

rautio

Aktiv medlem
Måste nog instämma med f.g. talare: - - Ju mera "fattigdom, elände och krig" - desto mera levebröd...
Kan upplysa er alla som drar till med den ekonomiska biten att det är en genre du inte sysslar med av ekonomiska skäl. Reklam och mode betalar sej mångdubbelt i timpenning.
 

Maverick

Aktiv medlem
Om man flyr medförande sina vapen så är man fortfarande stridande.
Dom flesta hade inte det. För övrigt är det inte alls särskilt självklart att du anses vara stridande för att du bär vapen. Men jag antar att du inte är utbildad i krigets regler och det som kallas IKFN(tror jag).

/M
 

Kijana

Aktiv medlem
Läs om vad jag skrivit så ser du att det handlar om bristande respekt. Folks uppfattning om fotografer och journalister grundläggs ofta i betydligt fredligare sammanhang men där man trots det går över lik ibland - kändisjornalistiken. Det är ett problem som journalister och fotografer måste förhålla sig till om de överhuvudtaget ska kunna arbeta ute i världen.
Är kändisjournalistik ett reellt problem i Haiti?
 

Sten-Åke Sändh

Aktiv medlem
Är kändisjournalistik ett reellt problem i Haiti?
Det jag reagerade över i bild numer 2 som visar en klase fotografer med exakt samma kroppsspråk som om de skulle tagit bilder av Britney Spears istället. På frågan om kändisjournalistik är ett problem på Haiti, så ser det inte bättre ut trots att stan ligger i spillror men till skillnad från hos oss så är det liken som är stjärnorna och kändisarna. Den stackars flickan på bilden finns för evigt. Låt vara postumt. Det kan vara lika motbjudande för det. Jag tycker nog det är ännu mer bisarrt än den vanliga paparazzikulturen. Samma mönster spelas upp men motiven är företrädesvis döda eller vanställda.

Sen kan man ibland bli förvånad hur djupt europeisk och amerikansk kändisjournalistik letar sig in på platser man blir förbluffad att hitta den. På just Haiti så har de väl sin beskärda del fast folk här hos oss inte riktigt är medvetna om det i form av flera olika rapstjärnor som varit aktiva på världscenerna kommer tillbaka till sitt hemland och driver "presidentkampanjliknande aktiviteter" för att positionera sig för framtida maktpositioner. Det är rena operetten. Bilder finns även i svenska tidningar till och från - världen är numera mycket liten och tidsavstånden små eller obefintliga.
 

gpq

Aktiv medlem
Det jag reagerade över i bild numer 2 som visar en klase fotografer med exakt samma kroppsspråk som om de skulle tagit bilder av Britney Spears istället. På frågan om kändisjournalistik är ett problem på Haiti, så ser det inte bättre ut trots att stan ligger i spillror men till skillnad från hos oss så är det liken som är stjärnorna och kändisarna. Den stackars flickan på bilden finns för evigt. Låt vara postumt. Det kan vara lika motbjudande för det. Jag tycker nog det är ännu mer bisarrt än den vanliga paparazzikulturen. Samma mönster spelas upp men motiven är företrädesvis döda eller vanställda.

Sen kan man ibland bli förvånad hur djupt europeisk och amerikansk kändisjournalistik letar sig in på platser man blir förbluffad att hitta den. På just Haiti så har de väl sin beskärda del fast folk här hos oss inte riktigt är medvetna om det i form av flera olika rapstjärnor som varit aktiva på världscenerna kommer tillbaka till sitt hemland och driver "presidentkampanjliknande aktiviteter" för att positionera sig för framtida maktpositioner. Det är rena operetten. Bilder finns även i svenska tidningar till och från - världen är numera mycket liten och tidsavstånden små eller obefintliga.
Kan du förklara för mig hur deras kroppsspråk skiljer sig från kroppsspråket hos fotografer som inte påverkats av paparazzikulturen?

Sen tycker jag det är en viss skillnad i att i det här fallet fotografera en död flicka just för att hon ligger där död (och sättet hon dog på), och på att fotografera en kändis just för att denne är en kändis.

Tyvärr har jag inte koll på vilka andra rapstjärnor som har uttryckt intresse för att bli president på Haiti, men när det gäller Wyclef så verkar han ju ha stött Haiti under en längre tid, och även varit ambassadör för landet.

Att påstå att amerikansk kändisjournalistik letat sig in på Haiti och upptäckt att Wyclef kandiderar där är nog att gå lite för långt. Jag gissar att han i USA tog kontakt med CNN för att berätta att han skulle kandidera.
 

PMD

Aktiv medlem
Det jag reagerade över i bild numer 2 som visar en klase fotografer med exakt samma kroppsspråk som om de skulle tagit bilder av Britney Spears istället.
Vilket slags kroppsspråk hade du föredragit hos fotograferna?

På frågan om kändisjournalistik är ett problem på Haiti, så ser det inte bättre ut trots att stan ligger i spillror men till skillnad från hos oss så är det liken som är stjärnorna och kändisarna. Den stackars flickan på bilden finns för evigt. Låt vara postumt. Det kan vara lika motbjudande för det. Jag tycker nog det är ännu mer bisarrt än den vanliga paparazzikulturen. Samma mönster spelas upp men motiven är företrädesvis döda eller vanställda.
Varför är det motbjudande?

Papparazzi som förföljer kändisar ställer till problem för sina "offer". Så är ju inte fallet när en fotograf tar en bild av någon som är död.
 

red-top

Aktiv medlem
Sanningen bakom Paul Hansens vinnarbild > Svara på ämne

"Årets Bild" - alltså ett "tävlingsfoto"..?

När bilden var ett "nyhetsfoto" i DN = OK!

Var det inte detta ämne, som tråden började med?
 
ANNONS