Har funderat lite över DX-formatets framtid. Har sökt med ljus och lykta efter en fin begagnad D300 men börjar nu bli lite osäker på om det är rätt väg att gå. Har idag en D50, Tamron 17-50/2.8 och Nikon 80-200/2.8 och tänkte att en D300 skulle bli en bra uppgradering men borde jag hoppa över detta steg och gå direkt på FX istället, och i så fall kanske vänta lite grann tills priserna går ner något?

Som jag resonerar så kommer så småningom FX-formatet att ta över helt, förutom i instegskamerorna där DX-formatet dröjer kvar lite längre. Misstänker att redan en kommande D400 kommer att ha FX men det är naturligtvis bara en gissning. En D300 är idag en till synes fantastisk kamera men på 3 års sikt kommer den då troligtvis att falla rejält i pris om den ens kommer att gå att sälja överhuvudtaget. En bra begagnad D300 kostar ju trots allt runt 9.000:- och uppåt och för en amatör är det ju en slant. I efterhand kan man tycka att det var dumt att DX-formatet skapades överhuvudtaget...

På plussidan för DX så kommer det att finnas en massa proffsobjektiv att få tag på till en rimlig peng men det är ju fortfarande ett utdöende format. Borde man spara sina pengar och senare satsa på FX?

Det som talat för FX är just nu kanske mest möjligheten till kortare skärpedjup men inte minst prestandan på högre ISO. Nallen som Ken Rockwell fotat på högre ISO ser BRA mycket trevligare ut i D700/D3 än D90/D300. FX kommer även snart få högre upplösning och det kan ju vara ett plus.

Jag antar att det är fler som funderat i de här banorna så nu undrar jag hur ni andra resonerar.

Jag tror det beror på vilka intressen och behov man har. Jag hör till dom som tyckte DX formatet var ganska korkat och har undvikit att investera i dyra DX-objektiv med tanken att 24x36 sensorn skulle komma, trots Nikons ihärdiga förnekanden. Men nu när FX är här är jag kluven till formaten. Jag tror att båda har en plats. För egen del är jag mer dedikerad till tele-foto än vidvinkel-foto, och då är faktiskt inte DX till någon nackdel....

Kanske beror det på vad du fotar, i kombination med hur kvickt Nikon lyckas producera en FX-kamera med den upplösning du behöver till det pris du önskar?

- om du mest fotar landskap, porträtt odyl och använder 'hela bildrutan' så kanske redan upplösningen i dagens D700 räcker för dina behov (det är ju en grym kamera!), och frågan blir om/när priset på den blir rätt för dig.

- om du behöver högre upplösning (ja, jag hävdar att 12mp dx är högre upplösning än 12mp fx!) för t.ex. fåglar eller macro då kan du köpa D300 idag om kvaliten är ok för dina behov, eller titta i glaskulan och försöka komma fram till när Nikons fx upplösningsmässigt och prismässigt 'kommer ikapp' dx.

Per

chry sa:

Jag tror det beror på vilka intressen och behov man har. Jag hör till dom som tyckte DX formatet var ganska korkat och har undvikit att investera i dyra DX-objektiv med tanken att 24x36 sensorn skulle komma, trots Nikons ihärdiga förnekanden. Men nu när FX är här är jag kluven till formaten. Jag tror att båda har en plats. För egen del är jag mer dedikerad till tele-foto än vidvinkel-foto, och då är faktiskt inte DX till någon nackdel....

Klicka för att se resterande...

Cropformatet finns till pga av att det tidigare var mycket dyrt att tillverka större sensorer. Priskillnaden lär fortsätta minska för att till slut bli obetydlig. När det händer har cropformatet helt spelat ut sin roll.

Vi ser redan idag (risedals tester bla) att man inte får någon reell ökning av upplösningen genom att klämma in mer och mer pixlar på sensorn - objektiven klarar inte av det, och om de skulle göra det så lägger diffraktionen krokben ändå. Detta ger vid handen att det finns en maximal pixeldensitet som är rimlig.
Ingen ide att klämma in mer än kanske 10-12MP på en cropsensor.
För att ha samma pixeldensitet på en 24x36-sensor behövs 12x1.5x1.5=27Mp.
Dvs, vi är i princip redan där med 5dmk2 och a900.

Konkret innebär detta att "brännviddsförlängningsargumentet" faller: I de fall brännvidden inte räcker på en FF så kan man beskära och får då den bildkkvalitet och upplösning man skulle få med en cropkamera. I alla andra fall får man högre upplösning än vad en croppare mäktar med.


Andra argument för de croppade sensorerna är att objektiv och kameror blir mindre. Det räcker att se sig omkring för att konstatera att de eventuella fördelarna är försumbara: En Olympus E3 är större och tyngre än en 5D....
Ja, objektiven kan kanske bli lite mindre, men skillnaden minskar dessutom med brännvidden. Telen klarar 24x36 i vilket fall som helst.

Tony Lönnmyr sa:

Misstänker att redan en kommande D400 kommer att ha FX men det är naturligtvis bara en gissning. En D300 är idag en till synes fantastisk kamera men på 3 års sikt kommer den då troligtvis att falla rejält i pris om den ens kommer att gå att sälja överhuvudtaget. En bra begagnad D300 kostar ju trots allt runt 9.000:- och uppåt och för en amatör är det ju en slant. I efterhand kan man tycka att det var dumt att DX-formatet skapades överhuvudtaget...

Klicka för att se resterande...

ALDRIG att D400 kommer ha Fx eftersom de har gjort en helt "egen serie" för Fx . Jag tror inte Dx är ett utdöende format precis eftersom att det med all säkerhet billigare att tillverka dx-sensorerna och jag tror inte massorna är beredda på att lägga ut över 5kkr extra trots fördelarna med Fx(i vissa fall). Sen får du ju tänka på alla fotografer som gillar tele de kommer ju aldrig vilja att de slutade med dx formatet.

Men som det är med allt annat så kostar det ju att ligga på topp? Köper man något nytt idag så är det ju klart att det sjuker i pris och det får man acceptera så köp dig en d300 och missa inga bilder i onödan för du kommer garanterat bli av med den om du sätter ut den på nån annons om ett år eller så när de släpper nästa Semipro modell och om du vill komma undan med ett par tusen så kan du ju köpa d90

Med bra optik tror jag man kan dra nytta av runt 15 mp på en dx sensor. Tror också att dx-formatet kommer att finnas i en överskådlig framtid då det är så väletablerat och håller hög bildkvalité.

Tony Lönnmyr sa:

Har funderat lite över DX-formatets framtid. Har sökt med ljus och lykta efter en fin begagnad D300 men börjar nu bli lite osäker på om det är rätt väg att gå. Har idag en D50, Tamron 17-50/2.8 och Nikon 80-200/2.8 och tänkte att en D300 skulle bli en bra uppgradering men borde jag hoppa över detta steg och gå direkt på FX istället, och i så fall kanske vänta lite grann tills priserna går ner något?

Som jag resonerar så kommer så småningom FX-formatet att ta över helt, förutom i instegskamerorna där DX-formatet dröjer kvar lite längre. Misstänker att redan en kommande D400 kommer att ha FX men det är naturligtvis bara en gissning. En D300 är idag en till synes fantastisk kamera men på 3 års sikt kommer den då troligtvis att falla rejält i pris om den ens kommer att gå att sälja överhuvudtaget. En bra begagnad D300 kostar ju trots allt runt 9.000:- och uppåt och för en amatör är det ju en slant. I efterhand kan man tycka att det var dumt att DX-formatet skapades överhuvudtaget...

På plussidan för DX så kommer det att finnas en massa proffsobjektiv att få tag på till en rimlig peng men det är ju fortfarande ett utdöende format. Borde man spara sina pengar och senare satsa på FX?

Det som talat för FX är just nu kanske mest möjligheten till kortare skärpedjup men inte minst prestandan på högre ISO. Nallen som Ken Rockwell fotat på högre ISO ser BRA mycket trevligare ut i D700/D3 än D90/D300. FX kommer även snart få högre upplösning och det kan ju vara ett plus.

Jag antar att det är fler som funderat i de här banorna så nu undrar jag hur ni andra resonerar.

Klicka för att se resterande...

Som ägare av både Nikon D3 och D300 är mina erfarenheter och uppfattningar om dessa i jämförelse:

1) D300 ger i 9 fall av 10 lika bra eller bättre möjligheter att ta de bilder jag vill ta (bildkvalitet, skärpedjup, bildvinkel),

2) FX-formatets ISO-fördel är vid önskat lika skärpedjup blott en chimär i och med att D3/D700 måste bländas ner 1 - 1 1/3 steg för att samma skärpedjup skall uppnås (förutsatt att slutartiden hålls konstant krävs då en höjning av ISO-talet 1 - 1 1/3 steg i D3/D700 vilket ger samma mängd brus),

3) Upplösningen på 12 MP räcker i princip alltid till för de foton jag tar,

4) För att en reellt märkbar skillnad (i utskrift) skall uppträda krävs förmodligen minst en fördubbling av antalet MP på sensorn dvs 24 MP vilket kan leda till andra begränsningar (diffraktion, DR, krav på objektivens prestanda mm).

Sammanfattningsvis: FX-DSLR kommer sannolikt alltid att vara dyrare än DX-DSLR samtidigt som de senare klarar de flesta krävande fotouppgifter lika bra eller bättre än de förra. De som har möjlighet kan se en vinst med att utnyttja båda formaten då de har sina för- och nackdelar i olika situationer.

Det handlar om du vill ha eller behöver ha ett nytt hus nu eller sen??
Det kommer ju alltid finnas nya trevliga hus runt hörnet.

D700 blir billigare, ja. Men en Nikon FF med mer pixlar och bibehållna kvaliteter (ex höga iso) till lägre pris kommer antagligen att dröja ganska länge.

/K

Förutom skillnaderna i sensorstorlek (med allt det medför, diskuterat ovan) ger väl FX med dess större prisma en större sökarbild? Det var det jag tyckte var mest lockande med D3an när jag lekte med den på MediaMarkt. Märk väl att jag har en D80 i vanliga fall, så den stora fina sökaren var väldigt utmärkande.

Som entusiastisk amatör har Nikons FX-intoduktion passerat helt utan ha-begär. Vad gäller bildkvalitet klarar D300:an mer än väl alla motiv jag riktat den mot, även en del produktfoto för publicering på webben.

Kameran är dessutom så välbyggd att den nog aldrig kommer att säljas, känns som att den - om/när den inte används dagligen - hamnar på samma hylla som Leica M4 o.likn.

När priserna sjunkit kommer jag dock att skaffa ett FX-hus + ett 14-24/2,8 som ersättare till Sigma 10-20.

Teodorian sa:

2) FX-formatets ISO-fördel är vid önskat lika skärpedjup blott en chimär i och med att D3/D700 måste bländas ner 1 - 1 1/3 steg för att samma skärpedjup skall uppnås (förutsatt att slutartiden hålls konstant krävs då en höjning av ISO-talet 1 - 1 1/3 steg i D3/D700 vilket ger samma mängd brus)

Klicka för att se resterande...

Nu skriver du ju som att du vill ha STÖRRE skärpedjup. Anlednignen till att trådkaparen är intresserad av Fx är ju att han vill ha MINDRE skärpedjup. Vilket talar till Fx fördel.

Teodorian sa:

2) FX-formatets ISO-fördel är vid önskat lika skärpedjup blott en chimär i och med att D3/D700 måste bländas ner 1 - 1 1/3 steg för att samma skärpedjup skall uppnås (förutsatt att slutartiden hålls konstant krävs då en höjning av ISO-talet 1 - 1 1/3 steg i D3/D700 vilket ger samma mängd brus),

Klicka för att se resterande...

Detta gällde vad jag har förstått även på filmtiden om man ville argumentera emot mellanformat kontra småbild. Det krävs högiso-film för att få exakt samma skärpedjup, perspektiv och slutartid med en mellanformat jämfört med en småbildskamera.
Men min erfarenhet av mellanformat blev den att jag använde mer stativ och långsammare film för att få de riktigt kornlösa bilderna.

ywiz sa:

Nu skriver du ju som att du vill ha STÖRRE skärpedjup. Anlednignen till att trådkaparen är intresserad av Fx är ju att han vill ha MINDRE skärpedjup. Vilket talar till Fx fördel.

Klicka för att se resterande...

Jag pekar enbart på det faktum att om en fotograf vill ta exakt samma bild (identiskt motiv med samma bildvinkel och likadant skärpedjup) finns ingen som helst fördel med FX kontra DX (förutsatt att slutartiden hålls konstant och FX kräver justerat ISO-tal). FX kan vara till fördel om det är kortare skärpedjup som önskas och DX kan vara bättre när längre skärpedjup eftersträvas. För vissa motiv är det inte ett plus med kort(are) skärpedjup.

Som före detta ägare av D50 och D200 som nu bytt till D700, så ser jag såhär på saken.
När jag bytte upp mig från D50 till D200 så var D200 den bästa Nikon-kameran i sitt format, det vill säga utan inbyggt vertikalgrepp. Den var också den kamera som fyllde flest av mina "behov" (hartassar eftersom man naturligtvis egentligen inte behöver någon kamera alls om man inte tjänar pengar på fotograferandet). Hade D700 funnits när jag köpte D200, så hade jag utan tvekan valt D700 redan då. Jag har alltid avskytt beskärningsfaktorn och det faktum att det inte finns några vettiga ljusstarka objektiv för DX (om vi bortser från telen).
Visst är det en hiskelig massa pengar, men att köpa en kamera "halvdyrt" med vetskapen att man egentligen vill ha något annat, är nog lika frustrerande som oekonomiskt. Du kommer antagligen att köpa en FX-kamera sen i alla fall, och skulle du då vilja ha en enklare kamera än den eventuella D300 du köper nu, fast med större sensor? Jag har svårt att tro det. Vänjer du dig vid D300 så kommer nästa uppgradering att vara en minst lika bra kamera, fast med stor sensor. Och då blir det lik förbannat att punga ut med ännu en stor summa pengar inom något år.
När jag köpte D200:an så svor jag mer eller mindre att den skulle duga i många år. Det gjorde den inte. Antagligen svor jag bara för att övertala mig själv om att det inte fanns något bättre alternativ, för det gjorde det inte (om jag inte skulle gå över till Canon, och jag ansåg inte att 5D var värd pengarna annat än för sensorstorleken).
Du kommer att få skitbra bildkvalitet med D300 jämfört med D50, så det är en ganska lagom uppgradering egentligen. Men om du känner att du nog har råd med en D700 om du tänker långsiktigt, så tror jag helt klart att det är ett av de vettigaste köpen en entusiast kan göra. Den har en bildkvalitet som troligen kommer att stå sig i ganska många år (betänk att 5D fortfarande är bland de bästa kamerorna på den punkten, trots en del år på nacken). Med nuvarande sensorteknik så tror jag att en utplaning av hög-ISO-prestanda är ett faktum. Emellertid kommer det säkerligen helt nya sensortekniker som får D700 att verka medioker om kanske 5 år. Men på 5 år kan man ta måååånga bilder och ha enormt trevligt för sina spenderade pluringar.

Sammanfattningsvis så tycker jag att du ska köpa det bästa du anser dig ha råd med, och byta NU om det känns som att det är dags att kliva ur den gamla kameran. En begagnad 5D är inget dumt val heller för den delen, om du ändå måste sälja dina befintliga objektiv.
Jag ser en god anledning att välja D300 om vi bortser från prisskillnaderna, och det är om du vill använda teleobjektiv ofta.
Du kanske också kan fundera lite på en begagnad D200, som är ett bra skutt upp från D50, "så länge", om plånboken säger ifrån. De borde kosta nedåt femtusen idag. Frågan är hur länge du behöver vänta för att den FX-kamera du suktar efter ska dyka upp. Jag tror det dröjer ett bra tag (två år?) innan det kommer enklare kameror med stor sensor. Först måste entusiastsegmentet fyllas, vilket alltså kanske är ned mot de priser som D300 betingar idag.

Teodorian sa:

Jag pekar enbart på det faktum att om en fotograf vill ta exakt samma bild (identiskt motiv med samma bildvinkel och likadant skärpedjup) finns ingen som helst fördel med FX kontra DX (förutsatt att slutartiden hålls konstant och FX kräver justerat ISO-tal). FX kan vara till fördel om det är kortare skärpedjup som önskas och DX kan vara bättre när längre skärpedjup eftersträvas. För vissa motiv är det inte ett plus med kort(are) skärpedjup.

Klicka för att se resterande...

Då är vi helt överrens! I och med att vissa motiv behöver kort skärpedjup och andra stort. Tyvärr är det ju svårare att åsdakomma kortare skärpedjup om inte hårdvaran stödjer det. Man kan ju däremot åstadkomma lika stort skärpedjup på alla kameror med modifikation av ISO eller stativ...

Teodorian sa:

2) FX-formatets ISO-fördel är vid önskat lika skärpedjup blott en chimär i och med att D3/D700 måste bländas ner 1 - 1 1/3 steg för att samma skärpedjup skall uppnås (förutsatt att slutartiden hålls konstant krävs då en höjning av ISO-talet 1 - 1 1/3 steg i D3/D700 vilket ger samma mängd brus)

Klicka för att se resterande...

(Min fetmarkering.) I praktiken går det ju nästan alltid bra att kompensera genom att förlänga slutartiden.

jonasy sa:

(Min fetmarkering.) I praktiken går det ju nästan alltid bra att kompensera genom att förlänga slutartiden.

Klicka för att se resterande...

Vid fotografering (sport, konsert, action mm) som kräver en minsta tolererbar slutartid för att frysa rörelser går det inte att kompensera genom förlängd slutartid. Då krävs höjt ISO-tal för att uppnå samma skärpedjup. Vid annan fotografering av mer statiska motiv går det givetvis bra att justera exponeringen medelst slutartiden.

Det viktiga i sammanhanget är att var och en som väljer mellan DX och FX förstår sambanden som ger de olika formaten deras för- och nackdelar. Det går inte att generalisera och säga att FX är bättre än DX. Vilket format som är bäst är en fråga om behov och krav - allmänna och situationsspecifika - för varje fotograf att medvetet söka svar på.