Jag köpte kameran 1978, tillsammans med en massa Carl Zeiss-objektiv till löjligt låga priser. Objektiven var helt enkelt underbara, men kameran var undermålig. Att man tryckte på avtryckaren var ingen garanti för att kameran skulle ta ett kort. I ren frustration sålde jag av allt för en spottstyver. (När jag ser vad dessa objektiv kostar idag inser jag att jag kunde ha varit en rik man om jag hade varit smart och behållit dem.)

Som många andra här är jag numera inkörd på en s.k. APS-C DSLR-kamera och gillar vad den levererar i autoläge. Men jag har också testat den med gamla MF-objektiv och blivit grymt besviken. Det går ju inte att hitta fokus.

Nu tog nostalgin överhanden och jag jag köpte en ny (gammal förstås) VSL 3-E på Ebay. Wow, vilken känsla att ha en kristallklar stor bild i sökaren, med pentaprismor och snittbild. Att fånga fokus är ju hur lätt som helst! Hur kunde jag glömma att det var så bra då? Och hur kan vi acceptera att det är så dåligt nu?

(Håller tummarna att mitt nya exemplar kommer att leverera hundraprocentigt när jag trycker på avtryckaren.)