Det slår mig ibland att ett dåligt foto, aldrig är ett dåligt foto om den som tagit fotot är någorlunda erkänd. Ungefär som målad konst, där man ibland hör kommentarer som "Det där hade min 3-åring kunnat måla". Kanske är en helt fruktlös diskussion att föra, men nu har jag ändå börjat skriva så det kanske är någon annan som skulle vilja replikera och tala om för mig vad som gör den stora skillnaden.

Exempel, ett medvetet val att ha oskärpa, superlåg kontrast, skit som stör i bildytan, konstiga vardagliga saker som lysknappar och handtag får betydelse osv. Då hör man genast någon som säger, "det är ju inte skarpt", eller "Du borde klona bort lampkontakten". Däremot när man finner denna typ av bilder hos någon som är lite mer erkänd, så är det oftast en hyllningskör åt det andra hållet..."Oh vilket genidrag att lämna kvar handtaget".. beror det på att de som betraktar bilderna i större utsträckning kan läsa konst, eller är det för att man vet att konstnären medvetet lämnat "handtaget" och de som betraktar inte vågar ifrågasätta eller argumentera för det, eftersom konstnären är känd?

Själv finner jag skönhet i massor av olika typer av bilder, med imperfektioner som ibland gör en perfekt bild. Där stämningen är viktigare än kvaliteten. Kanske allting bara handlar om att smaken är som baken, och att på ett forum som detta med 20 000 plus medlemmar så ser man massor av bilder som inte faller en i smaken, men så kommenterar "man" ändå? Ungefär som en musikrecensent som älskar brittpop ska recensera senaste dödsmetallplattan.

Men för att summera, jag tror man kommer undan med en hel del konstigheter om man lyckas skapa sig ett namn, som den okände skulle bli sågad för.

Det som skiljer en "dålig bild" från en konstbild är avsikten. Det är skillnad på en bild som bara blir som den blir, och en bild som ser ut så efter att konstnären gått igenom en längre process och därefter valt att bilden ska se ut just så för att han/hon (hen) tycker att det uttrycker något som hen vill förmedla. En konstbild är ett statement på ett annat sätt.

Man måste inte tycka att det är bra eller intressant för det. Jag tycker som du att mycket av fotokonsten är just - konstig. Men jag har en gång för alla lärt mig att inte döma andras personliga uttryck efter vad som är intressant för mig. Jag är antingen intresserad, eller inte.

Om sådana bilder som intresserar mig kan jag ha en åsikt, vad som är bra eller dåligt med dem. Det blir meningsfullt för fotografen och andra att höra mina åsikter. Om sådana bilder som jag bara står frågande inför kan jag inte ha någon meningsfull åsikt. Det handlar om att jag inte kan relatera till bilden.

SÅ släpp det som verkar konstigt, och lägg energin på det du tycker är intressant!

Teknik +motiv + fotografen = foto

Som jag fått lära mig och även funnit stämma bra med verkligheten är att en bild består av tre delar enligt rubriken till detta inlägg.

Sedan finns det ytterligare en aspekt som ställer till det och det är betraktaren. Alla betraktare har olika erfarenheter och upplever bilden olika, betraktaren kanske inte känner igen motivet eller fotografen och saknar då de parametrarna vid sin bedömning.

M.a.o. det finns inga bra bilder och inga dåliga bilder, utan det beror på sammanhanget.

lusidor sa:

Det som skiljer en "dålig bild" från en konstbild är avsikten.

SÅ släpp det som verkar konstigt, och lägg energin på det du tycker är intressant!

Klicka för att se resterande...

Jag tänkte inte i första hand på mig själv, jag har nog precis samma inställning som dig. Känner jag att konstnärens uttryck inte passar mig, så går jag vidare till sånt som intresserar mig.

Jag var nog lite mer ute efter ett fall som:
- Okänd fotograf fotar gammal dörr, får massor av kritik för att inte klonat bort handtag, överexponerat, oskärpa.
- Känd fotograf fotar gammal dörr, blir hyllad för den estetiska framtoningen av handtaget, hur oskärpan förmedlar en osäkerhet och överexponeringen får det att se ut som en dröm.

Och ja, visst är det avsikten som skiljer, men den okände fotografen kanske hade exakt samma avsikt.

Jaja, jag vet inte riktigt vart jag vill att detta ska leda, men jag tycker det är intressant. Har läst så otroligt många kommentarer på olika sidor, och här på fotosidan framförallt, och tycker man stöter på det av och till.

Limegreen sa:

Det slår mig ibland att ett dåligt foto, aldrig är ett dåligt foto om den som tagit fotot är någorlunda erkänd. Ungefär som målad konst, där man ibland hör kommentarer som "Det där hade min 3-åring kunnat måla". Kanske är en helt fruktlös diskussion att föra, men nu har jag ändå börjat skriva så det kanske är någon annan som skulle vilja replikera och tala om för mig vad som gör den stora skillnaden.

Exempel, ett medvetet val att ha oskärpa, superlåg kontrast, skit som stör i bildytan, konstiga vardagliga saker som lysknappar och handtag får betydelse osv. Då hör man genast någon som säger, "det är ju inte skarpt", eller "Du borde klona bort lampkontakten". Däremot när man finner denna typ av bilder hos någon som är lite mer erkänd, så är det oftast en hyllningskör åt det andra hållet..."Oh vilket genidrag att lämna kvar handtaget".. beror det på att de som betraktar bilderna i större utsträckning kan läsa konst, eller är det för att man vet att konstnären medvetet lämnat "handtaget" och de som betraktar inte vågar ifrågasätta eller argumentera för det, eftersom konstnären är känd?

Själv finner jag skönhet i massor av olika typer av bilder, med imperfektioner som ibland gör en perfekt bild. Där stämningen är viktigare än kvaliteten. Kanske allting bara handlar om att smaken är som baken, och att på ett forum som detta med 20 000 plus medlemmar så ser man massor av bilder som inte faller en i smaken, men så kommenterar "man" ändå? Ungefär som en musikrecensent som älskar brittpop ska recensera senaste dödsmetallplattan.

Men för att summera, jag tror man kommer undan med en hel del konstigheter om man lyckas skapa sig ett namn, som den okände skulle bli sågad för.

Klicka för att se resterande...

Jag är också beredd att hålla med om att om man är ett etablerat namn som kommer den personen få betydligt mer beröm/cred för sin bild än en helt okänd fotograf...

Fast så är det ju mer eller mindre inom alla saker/sporter som bygger på bedömning, kolla på tex X-Games, svårt att ta sig dit som okänd även om du kanske grejar dom senaste/svåraste tricken som dom redan kända killarna gör!!

Sladdfantomen sa:

Fast så är det ju mer eller mindre inom alla saker/sporter som bygger på bedömning

Klicka för att se resterande...

Ja så är det ju. Och kanske med all rätt, förhoppningsvis om man är erkänd, så är det för att man konsekvent visat vad man går för och att man bygger upp ett förtroende hos sin publik. Det är få förunnat att få framgång utan kamp och uppoffringar.

Limegreen sa:

Ja så är det ju. Och kanske med all rätt, förhoppningsvis om man är erkänd, så är det för att man konsekvent visat vad man går för och att man bygger upp ett förtroende hos sin publik. Det är få förunnat att få framgång utan kamp och uppoffringar.

Klicka för att se resterande...

Ja så får hoppas att det är
Intressant tråd för du tar upp en sak som många av oss nog tänker ibland när man skulle velat ge konstruktiv kritik till nån erkänd men det får man ju inte.,.. eller?
Vi andra ska däremot ta emot synpunkter på det ena eller andra. Får man synpunkter på rena fel e.dyl så är det OK men det händer att man får synpunkter på saker som jag visst hade tänkt på för att få fram den typ av bild jag ville ha just då.
Denna kreativa och utvecklande diskussion om en bilds innehåll saknas ju tyvärr ofta på de stora drakarnas bilder då ingen ifrågasätter dennes bildskapande.

Jag tror att det sitter djupt rotat hos oss. Att vi gärna vill lita på myndigheter eller personer med makt och kunskap. I det här exemplet så är det lätt att säga att bilden är "dålig" om det är någon okänd som har tagit bilden. Är det en fotograf som är känd, kanske fått flera priser, då dyker en osäkerhet upp. Istället för att säga bilden är "dålig", så funderar man om man har tillräckligt med kunskap för att begripa bildens storhet.

Stämmer då allt fler in i hyllningskören, så är det lätt att fler hänger på. Vi vill ofta inte simma mot strömmen då det är lättare att flyta med.

Man får dock inte glömma att när vi betraktar och bedömer en bild, så utgår vi från våra egna referenser. En bild är inte dålig för att just jag inte tycker om den. Det beror snarare att jag har en annan smak än den som tog bilden.

/Gunnar

Intressant fråga som man ju funderar lite över ibland. Jag brukar tänka att det som ”stort namn” inom någon konstform måste vara frestande att medvetet kasta ut nån dynga på skoj bara för att se hur ”verket” mottas av kritiker, förståsigpåare och annan publik. Kanske förekommer det faktiskt att konstnärer leker med den typen av experiment, ibland blir jag övertygad om att så är fallet.

cls sa:

Intressant fråga som man ju funderar lite över ibland. Jag brukar tänka att det som ”stort namn” inom någon konstform måste vara frestande att medvetet kasta ut nån dynga på skoj bara för att se hur ”verket” mottas av kritiker, förståsigpåare och annan publik. Kanske förekommer det faktiskt att konstnärer leker med den typen av experiment, ibland blir jag övertygad om att så är fallet.

Klicka för att se resterande...

Haha, utmärkt exempel.

Lite sen i den här diskussionen men ämnet är förstås intressant att spåna om.

Den här situationen har vi haft i säkert hundra år och inom många olika konstformer.
Tänk vad roligt det vore om en kurator bestämde sig för att ställa ut Duchamps fontän monterad inne på museets toalett, och hans cykelhjul i museets cykelställ.
Skulle museipubliken inte informeras om tilltaget skulle de troligen inte uppfatta objekten som konst.
Om de däremot förbereds så att de är observanta och mottagliga så kanske de skulle se objekten från en annan synvinkel.

Samma situation har du med foton. Ser folk ett känt namn så blir de mer uppmärksamma och mottagliga för att tolka fotot som ett konstnärligt uttryck. Om xyz123 lägger upp "semesterbilder" så kommer folk troligen inte vara i ett särskillt mottagligt tillstånd utan snarare helt fokuserade på tekniska detaljer.
Lite som om du ger en rödpenna och sätter en lång text utan kommentering och punkt i händerna på någon under en lektion om satslära. Personen kommer att läsa texten på ett annat sätt än om du talar om att James Joyce är författaren, är personen någorlunda påläst så kommer de dock troligen flina efter att de läst en bit och glatt leta subjekt och predikat.

I det ena fallet söker man efter inspiration m.m. och förutsätter att exempelvis oskärpa på subjektetet är ett konstnärligt uttryck (vilket troligen är korrekt). I det andra fallet bedömmer man ett hantverk efter en viss standard där exempelvis oskärpa på subjektet antas vara slarv (vilket troligen är korrekt).
Därmed inte sagt att man inte skulle kunna bedömma konstfotot efter samma standard men frågan är väl hur relevant en sådan bedömning är.

I princip kan en konstnär skapa flera verk där vissa avsiktligen helt saknar konstnärliga kvaliteer och inspiration medan en del av verken görs med inspiration och konstnärliga kvaliteer (vill minnas att detta redan har gjorts). Troligen kommer betraktaren ha svårigheter med att avgöra vad konstnären avsåg som konst och okonst och många konstnördar kommer nog anse att samlingen av verk i sin helhet inklusive okonsten är intressantare än om bara de konstnärliga verken väljs ut.

I princip kan man nog hävda att många inte är speciellt mottagliga för många former av konst om de inte är förinformerade om att det de ser har bedömts som "konst"

Johan M T sa:

I det ena fallet söker man efter inspiration m.m. och förutsätter att exempelvis oskärpa på subjektetet är ett konstnärligt uttryck (vilket troligen är korrekt). I det andra fallet bedömmer man ett hantverk efter en viss standard där exempelvis oskärpa på subjektet antas vara slarv (vilket troligen är korrekt).

Klicka för att se resterande...

Intressant svar, kul att fler ger sig in i diskussionen som jag, precis som du skrev, tycker har varit aktuell i alla tider.

Men i paragrafen citerad här ovan ligger mycket av problemet tycker jag. Att den oetablerade konstnären ska få sin konst betraktad som slarv, medan den etablerade konsten alltid betraktas som medveten.

Jag vet att jag själv har reagerat någon gång då jag såg en konstnär som för mig inte verkat producera något som inte ett skolbarn hade gjort bättre. Sen ser man denne sketcha upp något snabbt i en helt annan stil och man då ser hur otroligt duktiga den är. Så med lite reflektion över kommentarerna i den här tråden och lite egen eftertanke... så kanske det är så att den samlade portfolion för en konstnär är det som avgör, inte enstaka verk. Det skulle innebära att som okänd konstnär bör du arbeta upp många verk, innan du kan förvänta dig att dina verk ska betraktas utifrån ståndpunkten att de är "värda" att betraktas som konstverk. Känns lite cyniskt, men det kanske är så.

men för att summera

Limegreen sa:

Det slår mig ibland att ett dåligt foto, aldrig är ett dåligt foto om den som tagit fotot är någorlunda erkänd. Ungefär som målad konst, där man ibland hör kommentarer som "Det där hade min 3-åring kunnat måla". Kanske är en helt fruktlös diskussion att föra, men nu har jag ändå börjat skriva så det kanske är någon annan som skulle vilja replikera och tala om för mig vad som gör den stora skillnaden.

Exempel, ett medvetet val att ha oskärpa, superlåg kontrast, skit som stör i bildytan, konstiga vardagliga saker som lysknappar och handtag får betydelse osv. Då hör man genast någon som säger, "det är ju inte skarpt", eller "Du borde klona bort lampkontakten". Däremot när man finner denna typ av bilder hos någon som är lite mer erkänd, så är det oftast en hyllningskör åt det andra hållet..."Oh vilket genidrag att lämna kvar handtaget".. beror det på att de som betraktar bilderna i större utsträckning kan läsa konst, eller är det för att man vet att konstnären medvetet lämnat "handtaget" och de som betraktar inte vågar ifrågasätta eller argumentera för det, eftersom konstnären är känd?

Själv finner jag skönhet i massor av olika typer av bilder, med imperfektioner som ibland gör en perfekt bild. Där stämningen är viktigare än kvaliteten. Kanske allting bara handlar om att smaken är som baken, och att på ett forum som detta med 20 000 plus medlemmar så ser man massor av bilder som inte faller en i smaken, men så kommenterar "man" ändå? Ungefär som en musikrecensent som älskar brittpop ska recensera senaste dödsmetallplattan.

Men för att summera, jag tror man kommer undan med en hel del konstigheter om man lyckas skapa sig ett namn, som den okände skulle bli sågad för.

Klicka för att se resterande...

vilka konstigheter kan man komma undan med - det vill jag att du utvecklar
- hur lyckas man skapa sig ett namn -
går det att göra själv?

/inger

cls sa:

Intressant fråga som man ju funderar lite över ibland. Jag brukar tänka att det som ”stort namn” inom någon konstform måste vara frestande att medvetet kasta ut nån dynga på skoj bara för att se hur ”verket” mottas av kritiker, förståsigpåare och annan publik. Kanske förekommer det faktiskt att konstnärer leker med den typen av experiment, ibland blir jag övertygad om att så är fallet.

Klicka för att se resterande...

Hej Inger, det finns säkerligen en uppsjö av exempel, men jag tyckte ovan inlägg täckte in det rätt bra. Och det är ju högst personligt, men jag uppfattar gång på annan att jag ser någon som är erkänd bli hyllad för något som den okände aldrig hade fått uppmärksammat.

Hur skapar man sig ett namn... ja det är nog många som vill veta det. Precis som i alla skrån så finns det undangömda genier som aldrig lyckas nå utanför sin bubbla, och sen finns det de som lyckas otroligt bra för att de kan marknadsföra sig, prata med rätt människor på rätt sätt och självklart har eller borde ha ett gediget arbete bakom sig för att nå en viss nivå. En favoritfilm jag har är "Exit through the gift shop". Den är ju ett belysande exempel på det hela.

Men jag inledde inte den här diskussionen för att jag har svar. Snarare tvärtom

samlad portfolio

Limegreen sa:

Hej Inger, det finns säkerligen en uppsjö av exempel, men jag tyckte ovan inlägg täckte in det rätt bra. Och det är ju högst personligt, men jag uppfattar gång på annan att jag ser någon som är erkänd bli hyllad för något som den okände aldrig hade fått uppmärksammat.

Hur skapar man sig ett namn... ja det är nog många som vill veta det. Precis som i alla skrån så finns det undangömda genier som aldrig lyckas nå utanför sin bubbla, och sen finns det de som lyckas otroligt bra för att de kan marknadsföra sig, prata med rätt människor på rätt sätt och självklart har eller borde ha ett gediget arbete bakom sig för att nå en viss nivå. En favoritfilm jag har är "Exit through the gift shop". Den är ju ett belysande exempel på det hela.

Men jag inledde inte den här diskussionen för att jag har svar. Snarare tvärtom

Klicka för att se resterande...

Hej och tack för svar
jag er dig helt rätt i
att
det nog
handlar om att kunna presentera en samlad Portfolio
(inte enstaka verk)

enstaka lyckade verk kan vi alla skapa

en samlad genomarbetad Portfolio däremot kräver ett personligt uttryck och ett långvarig arbete

tiden och kvalitéer som konstnär/fotograf gör att det är lättare att presentera sig själv på ett personligt sätt

jag tror att betraktaren/besökaren kräver det som en kvalitetmarkör

vad den enskilda konstnären/fotografen väljer för motiv eller genre är ju upp till var och en
betraktaren har ju samma rätt att välja eller välja bort
sättet att presentera sig är individuellt, en del kan den mediala vägen eller har ett stort nätverk

jag tror man skall vara försiktig med att skapa splittring mellan människor genom hur man ser på konsten
förlöjligande eller dra fram dolda genier är en väg att gå för att skapa debatt
men jag tror inte på den
jag tror det är mer uppbyggligt i en demokrati att lära sig mer om andras uttryckssätt - att titta på andras och inte bara ta avstånd

öppenhet för andras sätt att uttrycka sig ger möjlighet att utveckla sig själv

/inger

morgondotter sa:

jag tror man skall vara försiktig med att skapa splittring mellan människor genom hur man ser på konsten förlöjligande eller dra fram dolda genier är en väg att gå för att skapa debatt men jag tror inte på den jag tror det är mer uppbyggligt i en demokrati att lära sig mer om andras uttryckssätt - att titta på andras och inte bara ta avstånd

öppenhet för andras sätt att uttrycka sig ger möjlighet att utveckla sig själv

/inger

Klicka för att se resterande...

Ja det verkar ju som att du delar tankarna i sin grund. Sen är det ju en subjektiv fråga. Däremot förstår jag inte riktigt vart i hela denna tråd du hittar något förlöjligande eller hur det skulle så split? Det är ju egentligen precis det demokratiska jag pratar om, ifall man nu ska dra det så långt. Men du kanske inte pratar om den här tråden? För i den här tråden har jag antagit att alla pratat om precis det: ska inte alla ges chansen att ses med öppenhet, inte bara den etablerade skaran?

Det finns ingen hemlig agenda i min start av denna tråd, och det finns ingen avundsjuka eller agg. Bara en nyfikenhet och en förundran, och en önskan att se vad andra tycker. Såg det mer som en diskussion än debatt

ja det verkar ju

Limegreen sa:

Ja det verkar ju som att du delar tankarna i sin grund. Sen är det ju en subjektiv fråga. Däremot förstår jag inte riktigt vart i hela denna tråd du hittar något förlöjligande eller hur det skulle så split? Det är ju egentligen precis det demokratiska jag pratar om, ifall man nu ska dra det så långt. Men du kanske inte pratar om den här tråden? För i den här tråden har jag antagit att alla pratat om precis det: ska inte alla ges chansen att ses med öppenhet, inte bara den etablerade skaran?

Det finns ingen hemlig agenda i min start av denna tråd, och det finns ingen avundsjuka eller agg. Bara en nyfikenhet och en förundran, och en önskan att se vad andra tycker. Såg det mer som en diskussion än debatt

Klicka för att se resterande...

jag har säkert missförstått allting som vanligt
det får du ursäkta

men jag måste nämna att Lars Wilks och Martin S
har get ut boken
"Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar"

det korta av det långa - upprätta ett bra nätverk som bygger på rätt förbindelser - ställ ut på rätt gallerier och få rätt folk att komma dit för att se din konst -

en enkel lösning


/inger

morgondotter sa:

jag har säkert missförstått allting som vanligt
det får du ursäkta

men jag måste nämna att Lars Wilks och Martin S
har get ut boken
"Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar"
/inger

Klicka för att se resterande...

Inga ursäkter behövs, alltid svårt att tolka textmeddelanden kontra att tala med varandra face to face. Jag är väldigt oinsatt i Wilks karriär, men för mig är han ett bra exempel på ett dåligt exempel. Det känns som titeln på hans bok sammanfattar mina hyfsat ogrundade åsikter om honom.