För ca 15 år sedan tyckte jag att det var så mycket pengar att lägga ner på en lös ljusmätare, så det blev ett hembygge som snappades upp av mig från en tidigare gammal artikel från början av 80-talet i tidningen "Små Korn".

Använd ett objektivlock och borra ut ett stort hål så att du kan limma fast en delad pingisboll i det hålet. Nu är det bara att mäta det infallande ljuset och låsa exponeringen i kameran. Ta bort pingisbollen och börja fotografera. Funkar utmärkt!!!

På min kamera med spotmätare fungerade det med 1 halva av pingisbollen för att få rätt exponeringsvärde. Min kompisanvände en Nikon FM 2 och fick limma dit båda halvorna i sitt objektivlock för att få rätt ljusvärde.

Då ni tillverkar en sådan här variant av ljusmätnings princip så jämför ljusvärdet med någon som äger en lös mätare för infallande ljus. Då vet ni hur många halvor av pingisbollen som krävs.

Denna metod med pingisboll verkar fungera bäst med kameror som har antingen spotmätningsmöjlighet eller utsnittsmätning typ Nikon´s stora mätcirkel i sökaren.

Bifogar en bild på min gamla trotjänare för infallande ljusmätning med pingisboll.
Lycka Till.

För ett decenium sedan köpte jag i alla fall en lös exponeringsmätare pga att den även mätte blixtljus.

Inte så dum grej, kanske man skall testa. Kalibrering kan ju göras genom jämförelse mot en reflekterad mätning av ett gråkort också.

Ja men...hur funkar det när man fotar i motljus?+

man gör ett helvarv, med en paus på hälften för att mäta.



/Jacob vP

pl2se skrev:
Ja men...hur funkar det när man fotar i motljus?+

Klicka för att se resterande...

Om det är himlen som är det viktigaste och den skall styra exponeringen så är infallande ljus inte grejen, då använder du den vanliga mätaren. Annars är det ju Jacobs styrdans som gäller.

Detta är en fiffig lösning!

En grej som man bör kolla är om mätvärdet ändrar sig märkbart när man fokuserar om från oändligheten till närgränsen. Jag har erfarenheten att det kan skilja upp till 1/3 steg för en normalglugg (för makrogluggar kan det skilja mycket mer, förstås).

Om det finns en skillnad så bör man alltid mäta infallande ljus med samma fokuseringsavstånd inställt som man senare tänker plåta med.

Arbetsgången blir då alltså:
1. Komponera och fokusera från fotograferingspunkten, mot motivet.
2. Sätt på pingisbollen och mät ljuset från motivet, mot fotograferingspunkten.
3. Gå tillbaka till fotograferingspunkten och ta bilden.

Den som prövar idén kan väl rapportera resultatet här?

acke skrev:
Om det finns en skillnad så bör man alltid mäta infallande ljus med samma fokuseringsavstånd inställt som man senare tänker plåta med.

Klicka för att se resterande...

Den teorin köper jag inte rakt upp och ner... Jag förstår inte vad fokus ska ha för betydelse när ljuset mäts mot pingisbollen. Zoomgraden kanske kan variera om bollen är ojämnt belyst, men någon koppling till motivet finns det väl inte...eller?

Jo, det kan ha en liten betydelse. Tänk dig extremfallet att du sätter pingisbollen på ett macroobjektiv som kan fokuseras till skala 1:1. Först mäter du med fokuseringsringen på oändligheten och sedan vid närgränsen. Då kommer den sista mätningen att ge två steg mindre ljus p.g.a. att macrogluggen tappar två steg i ljusstyrka vid 1:1.

(Jag bortsåg nu från internfokuserade macroobjektiv, där andra förlängningsfaktorer kan gälla.)

Motsvarande förlängningsfaktor finns på en vanlig glugg (utan macro), dock är den mindre eftersom förstoringsfaktorn vid närgränsen är lägre, typ 1:10. Jag har mätt upp en förlängningsfaktor på 1/3 steg på ett par av mina gluggar. Det är fullt märkbart vid diafotografering.

Tillägg: Detta är inget problem så länge jag fokuserar först och mäter ljuset sedan. Men om jag fokuserar om efter ljusmätningen så kan exponeringen alltså bli upp till 1/3 steg fel.

Det här tycker jag låter som en bra idé och billig dessutom.