Med öfrhoppningar om att de blir en intensiv och givande diskussion kring bilden.

Tänk nu inte på teknik i för stor grad - tänk på symbolik, bildens olika gåtor, visualiteten och hur vi kan läsa av bilden. En matnyttig bilddiskussion.

Tekniska datan är: Nikon F3, 28mm, bländare 22, 1/30 sek, avtonat gråfilter, Fujichrome Velvia och stativ.

Plats: Látrabjarg på västra Island, augusti 1995.

Terje

typ, kanske, TyP

Det jag direkt tänker på är kontraster - kontraster mellan klipporna och havet:

- De svarta, mörka klipporna - det ljusa havet

- De tunga, orörliga, fasta klipporna - det lättrörliga, strömmande vattnet

- De vertikala, resliga klipporna, ett hinder, en mur - Det öppna, fria vattnet, en väg för kommunikation.

- Klippan tung och fast, oföränderlig, en symbol för det bestående - vattnet strömmande, ständigt i förändring, ständigt nytt vatten


Sedan ser jag en väg, en riktning, en väg för ögat/blicken, längs vattnets silverstråk, bortåt i bilden

Och långt i fjärran finns något, några moln eller land, eller ett fjärran mål.

Det jag reflekterar över direkt när jag ser bilden är kontrasterna mellan tre balanserade delar. Glittrigt vatten, dov himmel och stenhårt mörkt berg.

Det jag upplever i denna bild är dels en balans mellan å ena sidan klipporna som uttrycker något hotfullt och beständigt samt å andra sidan lättheten hos det föränderliga glittrande havet. Himlen skapar ytterligare allvar åt detta utan att jag kan uttrycka riktigt på vilket sätt. Som helhet upplever jag att bilden består av djup och rymd, både bildligt genom perspektivet och genom de något motstridiga känslor den ger upphov till.

/David

Min enkla tolkning är det onda mot det goda dvs mörkt mot ljust men ska fördjupa mig lite då det blir lite för "lätt" annars.

Är inne på samma tema då det svarta bergets konturer är lite vassa, hårda och ojämna. Men vattnet ser inte speciellt behagligt ut heller i mina ögon, tycker mig se samma konturer där, hårda vassa och ojämna om än i vit skepnad, delvis skuggad delvis blottad av solen.

Kamp mellan gott och ont? nja kanske... kanske en omvändelse, ett försök till bättring? Vågornas/hjärtats svall försöker påverka sina dolda inte alltid ljusa känslor....

Molnen ligger över i skiftande kulör som ett samvete...

Ungefär så tolkar jag bilden, iaf idag.

En berusande, lycklig bild av storslagenhet, nästan religiös. Det stora, ljusa havet, de tre höga, mörka klipporna och en oändlig himmel. Eufori.

Min första tanke om bilden var precis som Jan skrev om gott mot ont och ljust mot mörkt.

Men platsen, Island, och de former som berssidorna har så knyter jag an till våra förfäders tro och ser hur Tor har ställt ifrån sig sina stövlar i strandkanten.

Molnet i horisonten med sina två stora ögon,som stirrar på en.
Dom stora klipporna ,berget, havet,ska vi verkligen våga ta det stora klivet ut eller?(i livet)
Människans litenhet i det stora hela.

Gjorde ett tappert försök igår att "se" bilden. Kom ingen vart.

Nytt försök idag, upplever att jag störs av detaljer innan jag hjälpligt lyckas komma vidare. Detaljen med att himlen har en brunaktig ton i kontrast med vattnets blå-vita ton känns bara motstridig, perceptionsmässigt, får lixom inte ihop bilden riktigt. (provade snabbt att ta bort den bruna tonen i himlen och den kändes omedelbart klarare, vet inte om den störningen är avsiktlig, förstår inte meningen isåfall)


Gör ett försök till "abstraktionistisk" kompositionsanalys av bilden.

Kompositionselement:
Två stövelliknande formationer (upprepning), kompletterad med en tredje enklare formation (rektangel).
Riktningarna på dessa antydda tre formationer går åt höger, mot samma punkt i någon mening.

Får lite känslan att klipporna "satt ner foten", bestämmt, markerat. Håller emot havet, säger stopp, vaktar. Samtidigt är det havet som upplevs som ljust, rent, oskyldigt, inte speciellt våldsamt.
"Stövlarna" känns mer brutala, svarta, okänsliga.

Lite krystat stereotypiskt möte mellan gott och ont, som kunde gjorts snyggare (renare, tydligare) om samspelet i färgerna varit bättre.

Törs man ge sig på att framhäva sin syn? okej..

Det som fångar mitt medvetande är nyanserna i bergen. De går från riktigt svart till ljusare toner ju längre ut den kommer i sjön/havet. Samtidigt så blir de ju mindre i storlek. Spontan tanke gick till mamma, pappa, barn..alltså generationer =)

Kan också se det som om något som far bortom horisonten, som blir mindre och svagare i sin styrka.

Sen kan man ju se det mörka som något tungt och kraftfullt och det ljusa till höger som något mjukt och lätt. Blir en intressant kontrast även där.

ps. Jag gillar konst och att tänka i dessa banor, men ärligt talat så får jag inte ihop det med fotograferande av natur. Mina bilder saknar allt vad symbolik heter. ds.

david_hakansson skrev:
Det som fångar mitt medvetande är nyanserna i bergen. De går från riktigt svart till ljusare toner ju längre ut den kommer i sjön/havet. Samtidigt så blir de ju mindre i storlek. Spontan tanke gick till mamma, pappa, barn..alltså generationer =)

Klicka för att se resterande...

Gillar den tanken, en familj i någon mening (upprepningen, dvs formtemat, ger ett tänk om individer), som hjälps åt, strävar åt samma håll.

(ursäkta att jag "knycker" din association, men jag tycker associationen är spännande)

Nä, det är väl kul an NÅN höll med med en! =)

müsli skrev:
<...> (provade snabbt att ta bort den bruna tonen i himlen och den kändes omedelbart klarare, vet inte om den störningen är avsiktlig, förstår inte meningen isåfall)

Klicka för att se resterande...

Funderar på om det är medvetet att ge himlen en aningen varmare nyans, kanske just för att havet ska kännas kallare, eller nåt liknande. Det hade ju annars räckt med ett neutralt gråfilter till att tona ner himlen för att få fram vattnet ljusare.
Eller är jag ute och cyklar?

(fortsätter trampa vatten här)

Tung bild.
Verkar stå högt över vattnet och det ger lite pirrig känsla och jag "vill" ta ett steg ut över kanten.

Efer det spolas blicken ut längs det ljusa vattnet (1). Men blicken dras tillbaka mot de höga klipporna som bara måste besegras (2). Till slut vill jag befinna mig högst upp och blir euforisk över denna seger över den nästan ointagliga och mörka klippa.

Tänker också på Frodo och Sam som ska ta sig in i Mordor.
Det är dagens upplevelse av bilden i alla fall.

Vad ser jag?

Klipporna symboliserar något hotfullt för mig, mörka och bastanta. Vad ruvar i de mörka klipporna? Känns som något riktigt ondskefullt. Himlen är mörk. Himlen representerar någon slags framtid för mig. Dock inte en absolut framtid utan en av många möjliga.

Varför skriver jag en av många möjliga. Jo, därför att det finns hopp. Hoppet symboliseras av ljuset. Skall ljuset ta överhand eller skall de mörka klipporna och himlen kväva den strimma hopp som finns.

Stenarna i förgrunden ger bilden extra djup. Jag ser dessa som ett försök av de mörka makterna att omringa ljuset.

Jag vet dock inte vad Terje hade tänkt sig. Men för mig som betraktare så är min egen tolkning den viktigaste. Men som fotograf kanske det känns tråkigt att ens egna tankar och meningar inte kommer fram på det sätt som var tänkt.

Min syn på Terjes mycket fina bild.

På bilden finns tre stora krafter. Nedifrån och upp: havet, klipporna (jorden) och himlen.

Vid första anblicken dominerar klipporna över havet och himlen med sin ståtliga och lite skräckingivande mäktighet.

I själva verket är det tvärt om, det är himlen och havet som står över klipporna, som de största krafterna. Dessutom lever de i symbios med varandra.

Man kan ana vattnets fulla kraft nedtill i bild där endast några stenar är kvar efter att havet sakta äter upp klipporna.

Havet ger himlen fukt och himlen ger tillbaka havet i form av nederbörd, de livnär sig av varandra, medans klipporna sakta men säkert förtäres, av havet nedifrån och regnet uppifrån.

Som sagt, vacker bild med stora krafter i rörelse. Ödsligt, mäktigt och storslaget.

Det som slår mig är att allt levande såsom fåglar och växtlighet saknas i bilden. Symbolik?

Jag ser en storstad (klipporna). Antigen bor man i ett av dom höga husen och är instängd men trygg i mörkret bland tusentals andra. Eller så kan man ge sig ute i det osäkra. Men dock ljusa, spännande och vackra.....

Människan har försökt hitta ordning i kaos men hur mycket ordning man än hittar i kaos så kommer kaos alltid att vara kaos.

Att alltid försöka förklara en komposition med linjer och matematisk logik är kanske inte alltid det bästa sättet att beskriva en komposition på och risken är att man till slut gör sig löjlig samt till ett offer för satirens elaka mästare.

Färg, kontrast, ljus och djup bidrar även det till en komposition och i denna bilden är dessa faktorer bra mycket viktigare än något gyllenesnitt eller andra logiska försök att beskriva bilder.

Hav möter land. Vågor slår mot branta klippor, ett hav som försvinner i horisonten. Mer urkraft än så får man leta efter och der är även här våra känslor för bilden ligger.

Mörka klippor, hotfulla moln; lugnet före stormen. Även dessa faktorer bidrar mer till bildens komposition än blåa linjer som visar vart horisonten ligger eller förtydligar att det finns moln även nära horisonten.

Denna bild skulle kunna frångå alla lustiga regler och ändå vara bra; den spelar på våra primala känslor.

Med andra ord tror jag mer känslor än logik i denna bild. Jag tror att komositionen till största delen lutar sig på kontrast, färg och djup.



P.S Ni får ursäkta att jag inte tror på logiken i detta fall, men vackert behöver inte vara logiskt.

Efter att själv ha varit vid Latrabjerg har jag vissa givna associationer, och isynnerhet utsatthet. Att ta sig dit är (eller var 1990 iallafall) en rätt besvärlig historia. Men det var värt besväret. Jag funderar vidare i banor om hur liten man ändå är på jorden, när man är långt från civilisation helt utsatt för stormens starka krafter. Klippan är i den här ljussättningen både räddningen och hotet, kommer man fel mot den så är det kört men det kan också utgöra räddningen från ett upprört hav.

/Staffan