Det viktigaste i en bild är den helhet den förmedlar. Just helhet styr upp hela mitt sätt att skapa en färdig bild. Innan helheten är färdigställd är det inte EN BILD utan ett hopplock av olika element.

Henri Cartier-Bresson arbetade också mycket med helheten som begrepp, fast han använde ordet geometri i stället. Innebörden är dock den samma.

Hur resonerar ni kring detta?

Jag återkommer med mina resonemang.

Under en av mina bilder som jag tycker illustrerar det som jag menar med helhet.

Jag tänker ofta på balans; i matlagning, i dryck, i konstverk, i böcker, i förstoringar, i fotografier och så vidare.

Helheten kan väl ses som att bilden inte får vara "bristfällig" på någon punkt och att beståndsdelarna/komponenterna ska harmonisera. Den ska ha en komposition som intresserar/tilltalar/lockar eller hur man vill uttrycka det. Den ska ha ett formmässigt uttryck som gör att betraktaren stannar upp. Den ska förmedla något av "själen" i motivet/situationen. Den ska också ha en fullgod presentation med en färg/gråskala/kontrast/ton/struktur som "passar"/är anpassad till det man vill uttrycka. För min egen del är heller inte helheten komplett förrän bilden finns på papper eller visas på duk. Datorskärm är egentligen inget riktigt bra medium att betrakta bilder. Presentationen på papper är därför också viktig för helheten oavsett om den är en utskrift från dator eller en gelatinsilverkopia från mörkrummet. Komposition, form, innehåll/uttryck och presentation ska samspela till en helhet som man är nöjd med. Då är bilden färdig/komplett.

Graal skrev:
Helheten kan väl ses som att bilden inte får vara "bristfällig" på någon punkt och att beståndsdelarna/komponenterna ska harmonisera.

Klicka för att se resterande...

Jag skulle nog vilja vända på det; att man tittar på helheten gör att man kan förlåta vissa delar av bilden. Därför att något annat är så fruktansvärt bra så det väger upp lixsom.


Bilden kan ha brister här och var , om man går in dissekerar den,men som helhet betraktat kan den vara bra.

"bristfällig" med situationstecken. Menade med det att bilden kan ha vissa brister men de får ändå inte vara för stora. Då hjälper det inte om bilden är ok för övrigt. Då blir helheten lidande.

jpersson skrev:
Jag tänker ofta på balans; i matlagning, i dryck, i konstverk, i böcker, i förstoringar, i fotografier och så vidare.

Klicka för att se resterande...

Jämförelsen med mat är intressant.

Smakerna i maten ska balanseras på något vis för att bilda en helhet, bli komplett i någon mening.

Man skulle kunna argumentera för samma sak i en bild. Men jag vill nog göra en skillnad där.
För mig är en intressant bild något som får mig att tänka, komplettera bilden. Den faktiska bilden på skärmen kanske bara är en del av den bild jag faktiskt ser. Jag bygger ut bilden i mina tankar. Det kanske är där helheten gör sig bäst? När helheten innehåller en bit av mig själv.

Fungerar en gastronomisk komposition på samma vis? Kan vissa saker utelämnas för att förstärka helheten, göra helheten till betraktarens helhet?

Helheten är förövrigt något jag kände att jag missade rejält i början. Jag såg inte till den, utan till detaljer i bilden.Vilket resulterade i att det jag såg såg inte de som tittade på bilden.
De såg alla de andra detaljerna som jag bortsåg ifrån

Jag brukar försöka beskriva känslan av helhet så att man ska kunna hänga upp bilden (i tanken alltså) i ena hörnet och knacka på den med en metallpinne. Den ska då sjunga klart och rent som en stämgaffel och får inte ha några delar som sitter löst och rasslar. Fast...det finns ju bilder som vinner på lite rassel också...

Jag tror man kan se helhet på flera sätt, för mig betyder det att ett fotografi har harmoniserande komponenter som sammansatt förmedlar mer än summan av dem. Ett fotografi är en tvådimensionell representation av en tredimensionell värld som dessutom har har synliga eller osynliga attribut, te x färg, textur, känsla, lukt, ljud, smak etc. Ett fotografi med helhet fångar den tredimensionella världen med dess synliga attribut på ett tvådimensionellt medium, som betrakateren sedan i huvudet "vecklar ut" till en "personlig 3D kopia" och ger denne mer upplevelser än vad som objektivt kan utläsas ur bilden.

Beroende på hur fotografen komponerar ett fotografi skulle jag vilja göra följande uppdelning:

1. Komposition som fångar djup/linjer, former, texturer, färger eller gråskalor. Elementen behöver var för sig inte vara "vackra" eller "harminoska" och grönsen mellan dem kan vara skarp eller flytande, men sett tillsammans skall dom hos betraktaren skapa 2. eller 3 nedan.

2. Känsla. Känslan uppstår när bilden betrakatas som en helhet, det kan vara en känsla av frid, ensamhet, kärlek, hotfullhet, värme, kyla etc.

3. En bild kan också stimulera betrakatarens övriga sinnen (hörsel, smak, lukt) i det att bilden får betrakateren att dra slutsatser om vilka ljud, smaker eller lukter som fanns på platsen för fotografiet eller via dom inbyggda associationer som görs av helheten.

Normalt sett förstärker punkt 3 punkt 2. Ett fotografi med "bra" helhet har åtminstone två av elementen ovan och helst tre.

Jag skulle vilja använda följande utmärkta bild som exempel på detta resonemang:

http://www.fotosidan.se/gallery/viewpic.htm?ID=282616

Bilden har färger, en djupkänsla, och tydliga texturer. Till en början får man en fridsam skogskänsla, man känner doften av skog och hör fåglarna kvittra. Sedan gör hjärnan en ny tolkning och man ser en ölsejdel, en ny känsla infinner sig, törst och kanske den lätt berusande känslan av att ha druckit öl. Man känner smaken av öl i munnen.

Bilden, som inte har ett dugg med öl att göra, har via sina ingåenden komponenter gett mig en harmoniserande helhet som är större än summan av delarna.

"Geometri"

"Upplevelseförmedling" kan se olika ut i olika kulturer.

Erfarenhet av motivet kan underlätta "förståelsen".
(För mig i alla fall)
Som långfärdsskridskoåkare på havsis tex.

De bilder jag tycker om, brukar jag "drabbas av".

Varför, tja.... ??

Helheten för mig är något holistiskt. Holism innebär att man får en extra vinst genom att slå ihop de enskilda delarna. En bild som består av flera komponenter, så är inte varje komponent stark själv. Men om komponenterna tillsammans samverkar så fås något starkt (jämför enskilda toner i musik med ett komponerat musikstycke).

Bildkomposition är alltså att få delarna i en bild att samverka till en helhet. Här ser jag två problem.

1) Att få alla komponenter att samverka.

2) Att inte ha onödigt många komponenter i bilden.

Om vi pratar om en formmässig helhet, så handlar det väl om just ytor, former, färger, etc?
En perceptionell helhet (om det nu finns något sådant).

Om vi pratar om en konceptuell helhet, så handlar det väl mer om sammanhang, slutsatser, konsekvenser, orsak/verkan, etc?


Jag gissar att du, Terje, menar den formmässiga helheten eftersom du nämner geometri, och sätter likhet mellan helhet och geometri.

Jag är osäker på hur bilden i första inlägget ska illustrera "helhet".

Formmässigt ser jag tre delar, himlen, vänstra halvan av isen, och högra halvan. En T-form.

Innehållsmässigt ser jag himmel och hav, istäckt hav, med en antydan om de väldiga krafterna i isens rörelse. En mörk himmel som antyder väderomslag, och kanske det är väderomslaget som driver på isen att brytas upp (en helhet, ett samband?). Eller är det himmel och hav som bildar en helhet?

Mycket nyfiken på ditt resonemang Terje.

Ja, HELheten är det slutliga nummer Ett.

Helheten, att formerna spelar mot varandra i en funktion som ligger i den skapandes sinne och slutligen i betraktarens öga.

Helheten, att de så kallade negativa rummen står i fungerande ton med den positiva formen (huvudmotiven/Intressefocus). (Kallar dett för en slags "underliggande grafiskt tydlighet")

Helheten, att energin som uppstår i rummen och i/mellan formerna leder blicken strategiskt inom det kritiskt valda formatet.

Helheten, Alltså bildens olika funktioner som binds ihop till ett nehetlig helhet utifrån den skapandes tanke, är på ett vis den slutliga smaken som en betraktare får av bilden.
Denna skapandeförmåga kan nog finslipas,, förebilderna finner vi inom målerikonsten.
**

Jag försöker alltid att avge ett sådant uttryck som är så kritiskt tajmat mot betraktaren som möjligt. Formerna upptar mig mycket och placeringen av dem upptar mig mest, alltså ser jag detta som det överallt viktiga i mitt skapande.

Mvh Niclas, som känner för att skriva uppsatts nu MEn som måste upp tiiidigt;/)

Jag jobbar oftast med just med de olika elementen utan att tänka på helheten. Oftast är mitt syfte när jag fotar bara att lära mig något nytt när det gäller elementen och inte helheten.

Helheten känns jättesvår tycker jag.
Antingen brukar det bli att jag får till det visuellt som jag tänkte men förlorar den känslan jag ville ha. Eller så får jag till känslan bra men det tekniska blir inte som jag ville.

Ibland brukar jag ta och planera något där jag vet jag har bra koll på det tekniska/komposition och bara tänka på känslan och hoppas det tekniska/kompositionen sitter i ryggmärgen.

Geometri känns som endast visuellt och det vill jag nog inte sätta likatecken med helheten i mitt foto. Helheten för mig handlar om känslan jag som betraktare får av en bild, den kan vara tekniskt/kompositions bra utan att där finns nån substans i bilden för mig. Men känslan kan finnas där delvis också men gå förlorad på det tekniska inte är helt trovärdigt vid en närmare granskning.

Helheten i en bild? Talar vi om hur den är komponerad? Bilderna, menar ni alla bilder eller främst naturbilder eller andra med fler komponenter? Hur fungerar då bilder på detaljer?
Får även ett tomrum, perfekt placerat också räknas som komponent?
(Gjorde ett fotoprojekt för några år sedan och gick igenom en stor mängd av tidningen FOTO. Jag plockar in något av detta, sätter heldragna linjer runt dessa meningar.)

Läst igenom era olika funderingar och upptäcker i alla fall att de flesta har den åsikten att en bild kan kännas hel, ha en helhet även om varje komponent inte är perfekt, men tillsammans känns bilden bra och komplett.
Anna förklarar det enkelt tycker jag. Kenneth beskriver det bra med att betraktaren själv kan veckla ut den tvådimensionella till en egen mer
verklighetsanknuten tredimensionell. Och att helst minst 2 av elementen bör finnas. Roger vill själv kunna komplettera en bild, med en egen tanke och därmed få en helhet. Nils vill att helheten bara kan uppnås om bilden finns
på papper eller visas på duk. Där håller jag inte med honom. Om jag ser en bild, ett gammalt foto eller affisch som hänger på ett plank,(eller om den ligger och skramlar i en dator…)
kanske en lite skamfilad bild…då ser jag bilden, kompositionen, helheten direkt och kanske stannar upp och blir helt fascinerad. Den är lugn och fin, allt verkar att stämma i bilden.
Jag kanske inte vet exakt vad allt beror på. Jag fortsätter och längre bort på samma plank sitter en likadan bild…men nåt är annorlunda. Något tar tag i mig ännu mer, jag drabbas alltså av den, bilden. Finner då varför…en liten extra komponent påminner mig om något i mitt eget liv, kryper alltså längre ner i själen. Men som helhet var den första bilden perfekt, men denna –drabbas- jag av.
Vi verkar ju här både tala om helhet och vad vi tycker bäst om i en bild, alltså egna känslor.
------------
En intressant bildtänkare Roland Barthes (1915-1980) fransk kritiker och essäist, använde sig i sin bok ”Det ljusa rummet” –tankar om fotografi från slutet av 70-talet av begreppen ”studium” och ”punctum” när han ville beskriva vad det är som attraherar hos en bild.
”Studium” står hos Barthes för ett slags förväntad reaktion, som betecknar hyfsade bilder som inte förmår engagera utanför ramarna för den kultur där betraktaren befinner sig. ”Punctum” däremot uppfattade Barthes som ”ett stick, ett litet hål, en fläck eller skåra” i bilden. Punctum är den detalj, den undermedvetna beröringspunkt, som gör att bilden bränner till.
Han berättar sedan hur han själv upplevde ett familjeporträtt…
Enligt Barthes behöver bildbetraktaren möta punctum för att bilden ska väcka en starkare reaktion.
-----------
Kanske detta med punctum är något av det spännande rasslet Markus talar om.

Skulle vi alla titta på en bild som kanske innehåller mycket information men som ingen av oss känner så där alldeles extra för utan vi är alla neutrala inför bilden. Men vi kan objektivt titta och konstatera att den är bra komponerad, den har en helhet. Att vi kan tyda den tillsammans.

Men kopplar vi in våra egna erfarenheter och även känslor då är vi ju i ett helt annat läge. Vi tycker och känner helt olika (kanske)
----------.
Naturen som konstnär:
En målning i ett konstgalleri betraktar man på avstånd. Kommer man nära tappar den sin spänning och styrka. De små detaljerna som bygger upp konstverket, färgklickarna och penseldragen, är grova och ointressanta. Det är helhetsintrycket som berikar åskådaren med en konstupplevelse.
Motsatsen finns i naturen…där kan man krypa ner i detaljerna hur långt som helst.

Jaha, vad befinner jag mig i helhetsfrågan? Jo, som de flesta…att flera enkla kanske relativt ointressanta komponenter kan tillsammans bilda något mycket bra, en perfekt helhet.
Obs! Ej hunnit läsa de två senaste svaren före mitt inlägg. /Ulla

Tror nog också att konstkännaren kryper in i penseldragen ganka så i detalj.

Jag på ett galleri, huff huff Jag går oftast dit när jag är nästan ensammen, då kan jag sväva fritt i lokalen, betrakta bilderna på avstånd och in till minsta lilla microdetalj. För den som studerar ett måleri i detalj så framträder ofta tex tempreamentet i det enskillda penseldraget, trycket som den skapande handen lagt just där osv.. En konstkritiker bör enligt mig ha som regel att ALLTID betrakta ett original. Effekten och viktigheten av det försumma ofta idag.

Att gå in i detalj i ett måleri är mycket viktigt för den helhetlig slutliga upplevelsen och förståelsen om hur det är skapat generellt.

Personligen så betraktar jag alltid bilden i sin hela storlek på anpassat betraktiningsavstånd först. Går fram och försöker förstå tekniken och hur konstnären skapat tonerna och trycket i detaljerna etc..

Jag blir nästan lyrisk när jag pratar om detaljer i målningar eftersom det äger så mycket mer levande textur gämfört med ett fotografi. Helheten i ett väl fungerande måleri äger ofta en extra dimension, en dimension som fotografiet svårligen kan uppnå. Möjligen kommer Gummitryck,tekniken nära,,

Men visst naturen är oändlig på ett annat sätt, håller såklart med om det

Mvh Niclas,

Känslan måste vara viktigast. Tekniken, om det nu är penselföringen, tangentanslaget eller kompositionen, är uttrycksmedlet och understödjer resultatet, känslan - helheten. . .
Tekniken blir så ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor för verkets fullbordan. Man skall inte behöva tänka på tekniken eller kompositionen när man betraktar ett verk. Om man inte skall analysera det förståss . . .
Medlen för att skapa god konst är konstnärens egna, att lyckas är genialiskt.

/Göran

Voxa skrev:


/Göran

Klicka för att se resterande...

Svårt att vara oenig i det.

Men visst är det fint att se utsnitt av tex en målning för att förstå hantverket,, det hjälper ju till att njuta på ett långt djupare plan än "enbart" den stora överblicken alena.

Helheten är ju på ett sätt "totalen av element, former, färger och div intressefocus så som det uppfattass/läses i det enskillda betraktande sinnet" Vi läser ju alla bilder på liknande sätt men också utefter våra unika preferanser såsom kulturella skillnader osv.
Att försöka förstå dessa visuella funktioners ineraktion inom formatet ökar djupet i alla fall min njutning av ett visuellt tvådimensionellt verk.


Mvh Niclas,

Niclasfoto skrev:
Men visst är det fint att se utsnitt av tex en målning för att förstå hantverket,, det hjälper ju till att njuta på ett långt djupare plan än "enbart" den stora överblicken alena.
Mvh Niclas,

Klicka för att se resterande...

Håller med om detta och visst är det så att när man "förstår" hur konstnären har tänkt så vidgas det egna perspektivet också. Ett utsökt hantverk kan också äga sin egen skönhet. Intressant är det även att studera detaljer för att söka lära sig hur en mästare löser sina problem.

Konstnären måste behäska sitt medium men för mycket ekvilibristik kan vara tveeggat och kan dra focus från helheten.

Även de stora mästarna skapar inte mästerverk varje gång, trots att de i grunden äger förmågan. Mästerverket uppstår när delarna bildar något hel. Svårt att ta på vad som händer när så sker. Magiskt är det . . .

/Göran

Voxa skrev:
Även de stora mästarna skapar inte mästerverk varje gång, trots att de i grunden äger förmågan. Mästerverket uppstår när delarna bildar något hel. Svårt att ta på vad som händer när så sker. Magiskt är det . . .

/Göran

Klicka för att se resterande...

OUHHHHhhhh här är vi inne i själva kärnan av kärnan!
Nu kliar det i vetamernärven

Vad är det som händer,, har vi egenteligen de verbala/litterära orden för vad som händer i mötet i/med en bild som vi upplever tilltalande på ngt sätt?,, Jag tror att de språkresurser vi har att tillgå kommer till korta just där. Det känns också som en befrielse att inte exakt kunna peka på svaret och lösa gåtan, då hade charmen och delar av utmaningen förlorats i samma sekund.



**
Personligen så är det här min Gudstro kommer in i gemet, liksom för att komma längre mot förståelse. Lösningen på "vad som händer" kommer vi alltid att söka oss emot, jag ber dock till Gud att inget klart svar kan förstås av det männskliga sinnet omo det nu går att komma riktigt nära

Men det är ämnet för en ny!

Mvh Niclas,