Hej!
Jag ser ofta erkända naturfotografer upprepa både sig själva och vad andra tidigare åstadkommit i bildväg. Hur många är inte reportagen om de sista bönderna som brukar jorden på gammalt vis. Ett flertal naturfotografer har gjort, i och för sig mycket berömvärda och bra, bildberättelser om dessa men var finns fantasin och variationen? Bilderna är ganska lika i uppbyggnad och idé. Man tror ibland att man rent av försökt efterlikna varandra.

Likadant är det med alla dessa bilder från de Öländska hassellundarna. Erkända fotografer tar bilder, utrustade med lutbart bakstycke (för att få oändligt skärpedjup), av dessa vitsippemattor med inslag av gulsippor och vårlök och med hasseldungarna i bakgrunden. Alla bilder ser likadana ut. Var finns fantasin? I och för sig är bilderna inte dåliga utan tekniskt och bildmässigt perfekta. Men var finns förnyelsen?

Ett exempel är en bild publicerad i senaste numret av Utemagasinet avbildande en sådan Hassellund. När jag letade efter en gammal artikel i fototidningar kring 1980 fann jag av en slump en i princip likadan bild, dessutom av samma Ölandska hassellund (så vitt jag kunde se av träden) tagen av Kjell Olsson 1979. Enda skillnaden var att i bilden från Utemagasinet hade fotografen klivit några steg framåt. Bildriktningen var annars exakt samma och det såg ut som om vitsippor, överblommade gulsippor samt vårlök också växte i samma mängdförhållande. Inget nytt alltså, utan bara en ny bild av samma motiv, tagen från exakt samma vinkel som Olssons bild för 24 år sedan, fast något steg närmare. Liknande bilder finns också i en bok från 1953 av mästaren Svante Lundgren, fast i svartvitt, där han utnyttjat en bälgkamera som han lutade bakstycket på.

Visst är bilderna vackra och visst är det ofrånkomligt att man ser liknande kompositioner av olika fotografer. Men kanske kunde man ibland efterlysa lite egna idéer och mera fantasi? Naturfotografin tenderar i en del specialskrifter och bland de som allmänt ses som "stora" att bli stel, ointressant och förutsägbart efterliknande. Då är det betydligt intressantare att titta på den stora variation av naturbilder som finns här på fotosidan, även om teknisk och "bildmässig" kvalité inte är lika hög. Fantasin är det dock inget fel på!

Väldigt roligt att få läsa ett så inspirerande och tänkvärt inlägg om naturfotografering. Det är precis så som jag själv har känt och tyckt många gånger. Skall försöka återkomma senare för det är dags att sova nu.

Du har helt rätt. Naturfoto är packat med klichéer. Det är en stor utmaning att göra något nytt.

Kanske handlar det om skillnaden mellan att vilja säga något, eller att hylla något vackert?

Vi tycks generellt tycka att samma saker, vyer, motiv är vackra. Och när jag själv tittar på naturfotografi så får jag ofta samma känsla som den du uttrycker. Det känns lite stelt, vacker vy... men vad säger den? Vad säger den om mig? Om livet?

Det är helt riktigt, naturfotografi är fullt av klichéer. Det är den fotografiska motsvarigheten till hötorgskonst (med några få undantag). Det verkar finnas två sätt att förhålla sig:

1. Åk till Långtbortistan och ta bilder på okända motiv. Okända motiv är alltid bättre än kända, varför skulla annars alla som tävlar i fotografi skicka in helt ointressanta bilder som de har tagit på exotiska platser? De senaste åren har vi översvämmats av naturbilder från Namibia (Namib-öknen: de svarta träden mot sanddynerna), Patagonien (Torres del Paine: nästan alltid mest moln), Kamtjatka, Borneo etc. Everglades (hägrar i alla former) är helt ute, Okefenokie håller kanske ett tag till.

2. Satsa på fotografiskt intressanta bilder. Det går att göra hemma i trädgården (nåja, inte riktigt, åtminstone inte om man har ett radhus som jag). Med en kreativ bildbehandling (rätt ljus, rätt komposition) kan man göra lysande fotografi med talgoxar eller vitsippor, men en skitbild är en skitbild, även om motivet är en sällsynt blomma som bara växer uppe på en bergstopp i Anderna.

Alternativ 1 kräver mycket pengar; alternativ 2 kräver talang, kunskaper och tid.

Visst är det så men säg den fotografiska genre som är nyskapande och klichéfri.

Kan man dra en paralell till den klassiska solnedgångsbilden som är det absolut mest ut-tjatade motivet någonsin?Det var längesen jag såg något nyskapande i en sådan bild.

Nyskapande är alltid svårt. Jag tror det är svårt i alla fotokategorier och det är väl orsaken till att det inte sker alltför ofta.

Men nyskapande är absolut önskvärt, inte nyskapande för nyskapandets egen skull, utan för att ett nyskapande kan tillföra något bättre, något mer. Bra nyskapande är sällsynt och förunnat de som besitter förmågan och talangen.

Finns det mer nyskapande inom till exempel porträtt- och modellfoto än inom naturfoto?

Jag anser inte det.

Måste det vara så väldigt nyskapande då när det gäller naturbilder? Jag menar - är det inte naturen man vill avbilda?

En bild som man vill ha med i en artikel om ångest är ju en helt annan sak.

Jag har svårt att se att det kommer bli så mycket nya idéer inom naturfotografin. Det blir nog även i fortsättningen bli blommor, djur och landskap i både i dags o kvällsljus;-)

Problemet är kanske inte enbart att vara nyskapande. Det är inte alls svårt. Besvärligheterna börjar när man skall göra något nyskapande som är BRA.....
Us

arleklint skrev:


Finns det mer nyskapande inom till exempel porträtt- och modellfoto än inom naturfoto?

Jag anser inte det.

Klicka för att se resterande...

Det var precis min tanke när jag läste Nils inlägg. Det är nog tyvärr så här när det gäller de flesta skapande kulturyttring. Musik, konst, foto, litteratur - alla är fulla av mer eller mindre lyckade kopior. Ibland dyker det dock upp en och annan som lyckas skapa sig sin egen stil.

Konst är att ge folk vad de vill ha. Stor konst är att ge folk vad de inte vet att de vill ha. Vem var det som sa det?

Jag tror inte att vi ska skylla allt på fotograferna.
Bilden från Utemagasinet är tagen av Peter Gärdehag. Som är en mycket duktig fotograf och har många kreativa bilder.
Istället är det nog bildredaktörerna som lever kvar i gammalt tänkande. Vad det gäller bilder.
Kolla vad det är för bilder som bildbyråerna vill ha.
Det är sådana här bilder som säljer bra.
Fotografer måste också äta. Det är därför de fotograferar dessa "matbilder".

Visst kan det vara svårt att förnya sig och visst vill tidskrifter mm ha bilder som säljer. Kanske är det som med glaskonstnärerna här i glasriket, de har en del där de designar glas för massproduktion och en del där de mera fritt formger alster i små upplagor eller unikat.
Men det finns faktiskt de som förnyar naturfotografin idag. Mattias och Monika Klum har i en bok om fridlysta växter (I svenska marker) skapat en del bilder av ett slag man sällan ser, med en säregen ljussättning och lite annorlunda vinklar. På fotosidan har vi också några duktiga fotografer som jag tycker tar lite annorlunda och "förnyande" naturbilder. Säkert är det många som inspireras av eller försöker efterlikna dessa. Men då inspireras man av något nytt och bidrar därmed till att sprida detta nya sätt att fotografera och att se på bilder. Själv vill jag inte säga att jag är så bra på att förnya mig. En hel del klichéer finns nog även i min ryggmärg. Men man har ändå för ögonen att försöka hitta den där bilden som ingen annan tagit förut och som kan bli det där lilla extra man söker vid sina utflykter med kameran.

Jag vet inte om det jag säger är särskilt intressant, men det kan vara kul att fundera på om man har tid och ork.

Om jag tar en bild som liknar en annan, tänk i det här fallet en bild av niagarafallen som säkert är fångat av flera hundra personer på samma sätt, så är tillfället ändå något speciellt!

<i>Jag</i> personligen har ju inte tagit bilden! Det vore synd om en fotograf istället för att åka till fallen och fotografera, stannar hemma och tittar i böcker/tidsskrifter och säger.

- Usch, någon annan hann före.

När jag fotograferar är det ett ögonblick, en upplevelse som jag aldrig varit med om förut. Tänk vad alla dessa bilder av niagarafallen har betytt för fotograferna! Om någon annan har gjort det förut eller inte spelar ingen roll.

Tröttsamt blir det nog om man slutar att uppfinna sig själv, och bara gör diaduplikat av gamla upplevelser.

Fotografen Dawid skrev i sin spalt i tidningen Foto angående några egna bilder:

"allt man gör har alltid gjorts av någon annan förut, och skulle man oroa sej för det så skulle man inte få någonting gjort."

Christer,
jo det är ju sant, och det är inget som jag tycker man ska fundera så mycket på. Och vilka genre man gillar är ju ordentligt personligt.

Men visst tror jag att det finns olika grad av "fasta figurer" och klicheér i olika foto-genres, vissa är mer "fasta" än andra.

Jag tror dock att det också har att göra med hur bred den mottagande publiken är - vissa områden riktar sig till "alla", medan andra kanske är mer experimentella och har en smalare och mer riktad målgrupp. Man kan ju jämföra med teater på sätt och vis, Dramatens stora scen går Moliére på (som jag gärna ser), och på Elverket går det Bulgariska FriEmsemblens Multimedia-performance-art-show? Hehe.

-Christian

Niagarafallen går säkerligen att fotografera på minst 1000 olika sätt. Varför ska jag då använda det sätt som jag sett andra göra det på i böcker eller tidskrifter? Naturligtvis är det inte förbjudet att efterlikna andra men att tänka till lite själv är inte heller förbjudet. Kanske kan jag då få till någonting som t.om kan vara bättre? Och när det, som i den här diskussionen, handlar om etablerade naturfotografer är det ingen nackdel att försöka få fram det där extra. För en amatör eller "vanlig" turist är det naturligtvis aldrig fel att ta bilden av Niagara som tusentals andra redan tagit. Då handlar det om att föreviga ett minne och ingenting annat.

Vad gäller Dawids uttalande så vet jag inte om jag kan hålla med. Hans egna bilder tycker jag är talande exempel för att han har fel. Ett annat exempel: Jag har ett portfolioalbum med bilder på isformationer. Jag vet nästan 100% att ingen tidigare tagit bilder av dessa och 100% att ingen någonsin kommer att kunna ta några bilder av dessa mera i universums historia. Givetvis kan någon ha tagit bilder av liknande isformationer tidigare på någon annan plats men det är knappast troligt att bilderna ser varken lika ut eller beskriver det jag vill få fram eller ser i bilderna. En annan fotograf hade säkerligen sett mina motiv på ett helt annat sätt. Men nu är det inte ens möjligt att avbilda dessa motiv.

Likadant kan det vara med Niagarafallen just den dag jag är där. Ljuset kan falla på ett visst sätt och vattenflödet kan vara annorlunda, ovanliga väderförhållanden eller vad som helst. Så vad är det som säger att just jag inte skulle kunna få en unik bild av detta fall?

Och vilken etablerad naturfotograf har inte fotograferat svenska fridlysta växter förut? Men hur många har fotograferat dem som paret Klum i boken "I svenska marker"?

Utvecklingsnivåer?

Gäller det inte att öva upp sin förmåga att se, att kunna förändra sitt sätt att bygga upp bilderna och att kunna börja tänja på gränserna. Om man är en duktig fotograf så bör man gå igenom olika utvecklingsnivåer där man i olika omgångar kan höja bildens konstnärliga värde. All samlad erfarenhet borde man kunna använda till få bilderna att lyfta en aning mer med tiden.

En fotograf behöver också uppmuntran och inspiration för att kunna utvecklas. Där kan kanske fotosidan göra lite nytta men jag tvivlar ibland på det, tyvärr. Lite mer komplicerade och helt lysande bilder väljs ofta bort till förmån för naket och solnedgångar. Hur många mediokra bilder som helst får fyror och femmor i betyg och en väldans uppskattning. Jag tror inte att det gör att någon kommer att anstränga sig för lite nytänkande i bildväg.

I många naturfotoböcker och tidningar tror jag att en överdriven perfektionism tar död på innehållet i bilderna och får en tråkighetseffekt att infinna sig. Hemligheten med att ta en bra bild är väl att hitta den rätta balansen mellan teknik, innehåll och känsla och sedan kunna krydda det med sin personliga stil.

Jag har aldrig fotograferat macro förut, precis börjat med det, fast det redan finns massor med macrofoton, som andra har tagit. Troligen blir mina likadana, men för mig personligen är det en ny värld - ett nyskapande.

Att det inte finns två is-formationer som är identiska stämmer säkert. Men var den Öländska hasseldungen likadan som för nästan 30 år sedan? Knappast.

Jag har tagit en hel massa bilder i år av samma natursceneri. Plåtad med stativet placerat på exakt samma ställe varje gång. Det finns vissa skillnader i februaribilderna jämfört med dem från i juli.

Ska man sluta fota blondiner bara för att någon har gjort det förut?

Vilken tur att krigskorrespondenterna har bilder från ökenkriget att leta fram ur arkiven. På så sätt slipper de riskera sin hälsa om nu kriget kommer igen.