Vi lever i en ständigt flyende värld (ej statisk verklighet) - som konstnärer (fotografer, filmskapare, författare m.m.), försöker att förhålla sig till eller tolka via sitt konstnärskap. Krasst sett vill många härleda det konstnärliga uttrycket (i olika tiders konstvetenskap, samt det offentliga rummet) - till en sorts narcissitisk uttrycksform som vill belysa det egna jagets ofullbordade och otillfredsställda "synlighet", och därmed ge det större värde eftersom det är "sann" konst. "Falsk" konst skulle i detta sammanhang vara dess diametrala motsats, en sorts kommersialiserad autonomi, dvs. en "falsk" narcissism eftersom den gick att tjäna pengar på.

Härförleden fick David Lapachelles fotokonst uppmärksamhet i Svenska medier, och man belyste hans förmåga att arrangera bilder, men gav större uppmärksamhet till hans koketteri med Hollywood och de "stora" stjärnorna. Rent ikonografiskt hämtar / lånar / stjäler Lapachelle, liksom som många av hans epigoner, gester, motiv, färger, symbolism och idéer från det rika konsthistoriska världsarvet; Michelangelo, Rembrandt och Hieronymus Bosch för att nämna ett fåtal.


Vår egen Björn Dawidsson (Dawid), är också en erkänd "fotokonstnär", som däremot har valt en avskalad väg. I hans bilder möter vi objekten, färgerna, siluetterna, de solitära detaljerna ställda mot sin egen existens. Liksom i Lapachelles fall, har Dawids konst ifrågasatts. Inte kanske så mycket av de vanliga "brukarna", dvs. det offentliga rummet, men däremot av "förståsigpåarna".

- Bah, det är för enkelt. Vem fan som helst kan fota en godisbit!

- Ge mig en halv miljon så kan jag också smäcka ihop en bunt nakna fjollor och hälla sirap i deras öron!

Kanske är det så enkelt att bli "stor"? Man gör någonting som någon annan inte har gjort, eller förfinar det så att det progredierar och lyfter bort det från sitt originella sammanhang.

Konsten har många uppgifter i ett samhälle. Dels så bör den vara en ledsagare i det liv som en konstnär väljer att leva, och dels så bör den uppmuntras eftersom den erbjuder en alternativ syn på den verklighet som omger oss.

"Verklighetsflykten" - som sådan, möter oss i varje del av det offentliga rummet, vi kan inte undkomma den, och har utan större motstånd assimilerats av den. En tom vägg kan förefalla overklig för oss eftersom den inte är "fylld". Liksom fotografen frapperas av sitt motiv, styr motivet oss till ett särskilt sorts tänkande.

En båt= hav...
Moln= väder...
Läppar= kyssar...

Fotokonsten betyder mycket för mig som "brukare", men även som konstutövare. Den har gett mig verktygen att förstå omvärlden och hur jag som skapande individ ska förhålla mig till den.

Går ni oberörda genom det offentliga rummet, eller stannar ni upp, undersöker detaljerna och bevarar dem i er konst?

Avslutningsvis ett citat av Dan Wolgers:

"Konsten ligger inte i konsten, utan i marknadsföringen..."

- är det verkligen så enkelt?

Verkar vara en mycket intressant läsning som jag inte på sekunden kan ta del av. Får bli framåt kvällen........../ulla

En stor del av de som köper konst idag, vill jag säga, begriper inte sig på vad som är bra eller dåligt och skiter mer eller mindre i hur det ser ut. Ett känt och uppmärksammat namn eller något unikt/ovanligt räcker. Det är många gånger ett rent investeringsobjekt för dom.

Ta t.ex reklambilden av Marlboro-mannen. I november 2005 såldes en stor, grynig/kornig bild av den sk Marlboro-mannen på en galloperande vit häst på Christie´s i New York för 1 248 000 dollar. Många menade då att konstvärlden började bli galen. Speciellt när det visade sig att Richard Prince´s 50x70 tums Ektacolor-print inte var ett originalfotografi, utan ett "refotografi", alltså ett fotografi av en tryckt reproduktion av originalfotografiet. Man skiljer alltså inte ens på original och en avfotograferad reproduktion av originalet, när det gäller eftertraktade bilder? Om ett fotografi av en tryckt reproduktion av Marlboromannen är den främsta fotokonsten idag, ja då kan vad som helst vara konst. Så Dan Wolgers har nog rätt?

Onekligen intressant fakta... Jag tycker att konsten som "konst" förlorade sin innebörd så som konstvetenskapen vill tillhandahålla den, när den första modernistiska vågen svepte över Europa. Fotografer och surrealister som Man Ray, filmare som Luis Buñuel lekte med bildbegreppen och gav näring åt en del av den bildkonst som vi ser runt om oss idag i samhällets alla hörn. Det offentliga rummet har alltid varit ett "rum" där vi experimenterar och låter konsten härja fritt, i vilken form den än kommer. Marlboro-mannen är inte en anomali, gränsöverskridande gester och handlingar sker hela tiden...

Graal skrev:
En stor del av de som köper konst idag, vill jag säga, begriper inte sig på vad som är bra eller dåligt och skiter mer eller mindre i hur det ser ut.

Klicka för att se resterande...

De får väl ringa dig så de får "rätt" konst hemma, inte vad de vill ha.

Hur löser vi det så det inte händer igen?

Michael - som är lösningsfokuserad -

Re: Fotokonsten & Det Offentliga Rummet...

monowasp skrev:

- Bah, det är för enkelt. Vem fan som helst kan fota en godisbit!

- Ge mig en halv miljon så kan jag också smäcka ihop en bunt nakna fjollor och hälla sirap i deras öron!

Klicka för att se resterande...

Gör tvärtom i stället, "smäcka ihop" en bild och sälj den för en halv miljon sedan.

Nähä - det gick inte, världen är bra orättvis ;-)


Michael - som ser fram i mot en tråd på vad som är bra eller dålig konst, så alla ska veta "hut" -

.

Jag vet inte, jag uppskattar "konst" som ger mig en känsla av att leva. Men det offentliga rummet börjar bli jävligt outhärdligt.

-Det finns för lite konst och för många tyckare.

Michael f8 skrev:
De får väl ringa dig så de får "rätt" konst hemma, inte vad de vill ha.

Hur löser vi det så det inte händer igen?

Michael - som är lösningsfokuserad -

Klicka för att se resterande...

Tycker du skulle citerat hela stycket jag skrev så kanske det framgått tydligare vad jag menade. Fortsättningen löd: "Ett känt och uppmärksammat namn eller något unikt/ovanligt räcker. Det är många gånger ett rent investeringsobjekt för dom."

Det är många gånger fråga om investering i konst, och då behöver man inte ringa mig eller dig, bara köpa något ovanligt som har en känd upphovsman (som dessutom förstått att utnyttja detta faktum) t.ex Richard Prince som fotograferade av en tryckt bild av sin egen Marlboromann och kopierade den i ett nytt unikt exemplar. Konsten ligger inte i konsten utan i marknadsföringen, så enkelt är det ibland.

Det där med marknadsföringen/att väcka uppseende har fler förstått. Lars Vilks Mohammedbilder tillhör väl inte konsthistoriens mest intressanta verk som rena bilder betraktat. Men han har onekligen lyckats ge dom uppmärksamhet utöver det vanliga och som koncept är de perfekta. De tar upp många problem/frågeställningar vi står inför idag (som delar världen itu) och blir i det perspektivet högaktuella, trots sitt "simpla" utförande.

Re: Fotokonsten & Det Offentliga Rummet...

monowasp skrev:
Avslutningsvis ett citat av Dan Wolgers:

"Konsten ligger inte i konsten, utan i marknadsföringen..."

- är det verkligen så enkelt?

Klicka för att se resterande...

Ja, till stor del. Speciellt i marknadsföringen av sig själv. Det finns många konstnärer som hade förtjänat mer uppmärksamhet än dom får. Ofta beror det på att dom socialt inte riktigt gör sig i de kretsar som sätter nivån för det "riktiga".

En kille som Lars Lerin (Munkfors, främst akvareller) hade troligen haft svårt att nå dit han nu är utan en familj som har stöttat honom extremt mycket. Familjen äger Lerins herrkonfektion i Munkfors. Pappan har som duktig affärsman ett mycket gott sinne för ekonomi, kvalitet och marknadsföring, och som företagare och före detta bandyspelare ett kontaktnät som fungerar på en liten ort. Familjen har stöttat karriären helt trots de svåra personliga problem Lars Lerin har haft. Genom min sambos familj vet jag också en del om hur socialt utanför han har varit redan under uppväxten på den lilla ort Munkfors är. Kanske är mecenärer (i Lars Lerins fall familjen) en absolut förutsättning för att de flesta riktigt lovande konstnärerna ska kunna komma förbi de sociala barriärer som gallrar bort de som avviker för mycket. Med dagens brist på de där mecenärerna blir det dom konstärer som lyckas kränga sin personlighet bäst som oftast är vinnare på marknaden.

Här i den lilla håla där jag bor är de etablerade konstnärerna och de som hanterar den "riktiga" konsten (konstföreningen och kommunens kultursekreterare) nästan löjligt förenade. Av nån mysko anledning tycker de ledande "konstexperterna" att undervattensfoto ( http://www.sjoharen.com . Anders ÄR riktigt duktig) är OK, men verkar inte gilla annan fotografi nåt vidare. Då blir det svårt att nå ut med fotografin annat än genom fotoklubben, och den tar ingen riktig "konstexpert" här på allvar.

Tack för inläggen, det verkar som om det offentliga rummet ständigt kommer att förändras och undfly våra försök att tolka det...