Plastbajonetten accepterade jag bara av den anledningen att jag inte tänkt byta objektiv någonsin eftersom jag klarar mig bra inom 18-135 (28-200). Och just nu, utan att ha varit utsatt för slitage, sitter plastbajonetten lika bra som en metalldito. Men jag vet hur det kan vara när man har väldigt brottom och ska byta objektiv och metallflisorna ryker från bajonetten. Då lär nog inte plast hålla länge.
Viss kantoskärpa accepterade jag också av samma anledning. Och i de testbilder jag letat upp på nätet så är kantoskärpan rimlig. Objektivet är lite oskarpare i kanterna men inte så oskarpt att det mister detaljer och blir suddigt. (Vilket nu är fallet med mitt objektiv vid längre teleläge.)
En liten reflektion: För ett antal år sedan fanns inga extremzoomar att köpa eftersom tillverkarna inte lyckats tillverka dem med acceptabelt skärpa. Man kan verkligen fråga sig om de ännu lyckats få ordning på skärpan, men i vilket fall som helst säljer tillverkarna extremzoomar utan några förbehåll i form av "varning för dålig kantskärpa".
Men jag måste säga att ifrågavarande objektiv är otroligt skarpt och duger till 10 MP (för att vara extremzoom och ger godkänd kantskärpa) nedbländat till 8 åtminstone upp till 70-105 millimeter. Men nu är som sagt mitt objektiv förställt (som det heter på storformatare) fokus och då blir vänsterkanten (i mitten vertikalt av bilden) riktigt suddig i även vid 70-105 millimeter.
Självklart ger kortare zoomar som 17-50 och 50-135 bättre bildekvalitet, för att inte tala om fasta brännvidder, än extremzoomar. Men om nu tillverkarna anser sig kunna tillverka dessa, tidigare obyggbara, objektiv så ska vi kunder också ha rätt att ställa krav på att de ger acceptabel bildkvalitet.
När det gäller just kvalitet (inte specifikt optiskt kvalitet) så verkar det som produceras på 2000-talet vara sämre än det som gjordes på 1900-talet före plastens intåg i kameror och objektiv. Tillverkningskostnaden har säkert gått ner i och med plast och tillverkning i låglöneländer men den sänkningen kommer inte kunderna till del. I stället betalar vi lite mindre än tidigare (i indexomräknat pris) men får produkt som är av betydligt lägre kvalitet.
Nu får vi istället för att betala en vara en gång betala den flera gånger, eftersom dess hållbarhet är så satans medioker. Därför är det också mer ekonomiskt att betala betydligt mer och köpa objektiv ur serier med hög mekanisk kvalitet, om det finns, än köpa billigt och betala flera gånger.
Jag minns mina tidiga billiga Chinon-kameror och objektiv som håll att tappas. Min Pentax K2 med Pentax-objektiv som ramlade av stativet från 1,5 meters höjd ner i betonggolvet och endast ASA-ratten pajade, vilken jag köpte ny för en dryg hundring. När jag min Mamiya 645 Pro med objektiv ramlade från stativet från samma höjd blev det visserligen en spricka på en ovesäntlig plats i plasten men i övrigt fungerade både den och objektivet lika bra som före olyckan.
Men sen har jag också kvaddat två ""moderna"" Pentax plastobjektiv 28-70/2,8 genom att kameran ramlade 10-15 centimeter ner i gräs repektive slog in i en dörrpost när den hängde på axeln och jag vände mig om.
En kamera är ju en sak man bär med sig ut. Då ska den också tåla utelivet, tycker jag!
