B. LOGGBOKEN

En nostalgitripp ner i djupet

Thu, 12 Mar 2026 21:01:54 +0100

Jag har börjat göra fotoböcker av våra digitala årskavalkader och har i veckan nått år 2020. Där hittade jag bilder från ett dyk vi gjorde på Tasmanien som var mycket minnesvärt. Jag försökte söka i bloggarkivet och hittade inte något inlägg där bilderna visats, så här kommer några. De flesta dyk vi gjorde på Tasmaniens sydöstkust var ganska grunda, sällan under 20 m. Vi fick dock veta att det fanns en riktig pärla som skulle vara dykbar (ur vind och strömsynpunkt) om vi var villiga att gå till 42 m. Vi fick en kort beskrivning av platsen och gjorde en negativ igång, dvs vi hoppade i från båten och sjönk som stenar, allt för att träffa rätt i den skreva som vi skulle följa för att komma till rätt ställe. Jag hade ställt in kameran enbart på erfarenhet från tidigare dyk och tog en bild på väg ner, det var mörkt i djupet.

Efter en snabb nedstigning bromsade vi upp strax ovanför botten. Djupmätaren visade 42 m och det såg inte ut som något vi någonsin sett förut. Det var mycket fin sikt och fullkomligt magiskt.

Jag minns att jag var euforisk och det berodde inte bara på miljön. Vi hade bara luft i flaskorna och på det här djupet kommer kvävet i luften att ge en rejäl berusning. Skämtsamt kan man kalla det "martinieffekten" , en martini per 10 meter, dvs vi var på fyra martini. Lyckligtvis hade jag fått till inställningarna på kameran rätt bra. Jag vet av tidigare erfarenhet att jag inte kommer ihåg fler knappar än tid, bländare och avtryckaren när jag passerat 35 m.

De små blålila anemonerna finns bara i dessa vatten och utanför Nya Zeeland. Tasmanien är inte tropisk dykning utan snarare ett mellanting mellan kalla vatten och tropik. Vi dök tyvärr i hyrda våtdräkter, för vi orkade inte släpa våra torrdräkter runt halva Australien, och det var kallt (16-17 grader).

Nu hade vi ju inte så mycket tid på oss och hann inte bli kalla på detta dyk. Vi hade bara åtta minuter på 42 m innan vi måste påbörja uppstigning. Om vi stannat längre hade vi behövt göra stopp längs vägen, för att inte dra på oss dykarsjuka, men med enbart en enkel 15 l flaska med luft fanns det inte tillräckliga marginaler för att göra den typen av stopp. Alltså håller man tiden, åtta minuter exakt.

Vi lämnade motvilligt botten och började gå upp. Givetvis steg vi ganska långsamt och passade på att se oss omkring ordentligt i den skreva som vi bara svept ner genom i början av dyket. Men vi måste ändå gå ganska snabbt upp till ca 20 meter och då försvann magin (eller två martini) då miljön förändrades.

Väggarna var helt täckta med små gula anemoner, men sikten blev sämre i det grundare vattnet. De små fina fiskarna minskade också i antal.

Jag hittade en "rock lobster" i en skreva och gick så nära jag kunde med min 10-17 mm fish-eye zoom, bilden är dessutom beskuren. De är trots allt ganska stora skaldjur som påminner om en hummer fast utan de stora klorna. Jag såg sedan att det fanns minst 10 stycken i de smala öppningarna, men nu led dyket mot sitt slut och de klolösa humrarna fick vara. De fanns på andra ställen. Vi försökte göra ett dyk till här dagen efter men det var för strömt. Den här platsen kommer vi inte att få uppleva igen.

Hälsningar Lena

Rosetterna har vaknat

Tue, 10 Mar 2026 08:17:28 +0100

Jag fick syn på dem i söndags, i motljus hemma på tomten.

Jag minns inte vem som kallade dem rosetter, antagligen Ing-Marie.

Nu har de i alla fall vaknat. Stefan kanske har koll på vad det är för sorts insekt.

De påminner om myggor men de varken sticks eller surrar.

De bara dansar sin dans i det sena solljuset. Ett till vårtecken.

Hälsningar Lena

Naturfotodagen 2026

Sun, 08 Mar 2026 16:04:24 +0100

Det var blygrått när jag kom till Västerås strax efter klockan nio på lördagsförmiddagen. Jag promenerade förbi stadshuset på väg mot Västerås kongress.

Gick över Slottsbron och faunapassagen, som för dagen kunde vara ett lämpligt motiv.

Jag hade köpt biljett till Naturfotodagen på Västerås kongress och det var väldigt många fler som hade gjort det. När jag lämnade vid 17-tiden meddelade man i högtalarna att det evenemanget haft över 2100 besökare under dagen.

Jag tog inte så många bilder men tittade på desto fler. På plan två var det bildutställning och där träffade jag också några bekanta t ex Bengt Gustafsson, som ju är känd här bland bloggarna som "Bengts Bilder".

Det var väldigt få kvinnliga utställare, men här är i alla fall en. Det var ett gediget föredragsprogram och där hade man lyckats få in två kvinnliga föredragshållare av totalt sex. Föredragen var mycket bra och de hade fått ihop ett program med bra variation. Den enda som var lite synd var att skärmen i lokalen där föredragen hölls var i minsta laget. Annars var det perfekt ljud och gradäng som gjorde att alla kunde se scenen ordentligt.

FS redaktören Magnus Fröderberg var på plats så det kommer nog ett fylligare reportage från hela evenemanget.

Den sista föreläsaren jag hörde innan jag åkte hem var Niclas Ahlberg (till höger). Jag fick också med mej en av hans fina böcker, hans kärleksförklaring till skärfläckan, som antagligen är den mest graciösa fågel vi har. Det var en lång och givande dag även om jag missade sista talaren. Det här kan jag nog göra fler gånger.

Hälsningar Lena

Jakten på vårtecken...

Fri, 06 Mar 2026 17:45:49 +0100

...eller snarare förväntade vårtecken. Hela veckan har det varit strålande sol, vilket jag har beskådat från mitt kontorsfönster, men inte haft tid att gå ut och njuta av. När jag har varit på väg hem har solen varit på väg ner, men jag har kört alternativa vägar ett par gånger för att spana efter vad som händer i naturen. Det mesta av snön är i alla fall borta. Men de kalla nätterna gör att det är is kvar på många ställen.

Jag fick syn på sångsvanar på flera ställen. De är onekligen lätta att se på håll. Jag hade förväntat mej gäss men inga hade anlänt längs denna rutt. Den här bilden är tagen i de absolut sista solstrimmorna i början av veckan.

Mot slutet av veckan såg jag "ljuset i tunneln" i ett stort projekt som jag jobbat med under det senaste året. Deadline närmar sej men det kommer att gå bra. Jag tog en promenad på campus och där hittade jag ett solklart vårtecken. Studenter som sitter ute!

Jag gick genom Kunskapsträdgården i hopp om att hitta någon liten spirande snödroppe, men nej. Några studenter hade dock hittat ut till denna bänk i solen.

På väg hem körde jag ner till Årike Fyris för jag visste att gässen börjat anlända. Det var öppet vatten i mitten av ån och is längs kanterna. Där hittade jag några gäss. Inga stora mängder men de betade i det gamla gräset på andra sidan ån.

Bläsgäss var en trevlig syn. Om ni får syn på namnet skogsgås och undrar var den kom ifrån så har det skett en förändring i den familjen. Sedan juni 2025 används inte namnet sädgås längre och det som tidigare var sädgås delas nu upp i skogsgås och tundragås. Givetvis är det väldigt svårt att se skillnad på dessa.

Det här är i alla fall vanliga grågäss och ett vårtecken att glädjas åt.

Sen fredag eftermiddag gick jag ut på gatan hemma. Fem dagars solsken och dagstemperaturer på 8-9 grader borde väl ha fått snödropparna att titta fram någonstans. Vi har inga egna men jag gick mot en trädgård som har ett bra soligt läge och där det brukar finnas stora mängder. De här behöver visst någon dag till.

Jag hittade snödroppar till slut, hos grannen. Hade jag tagit vänster när jag gick ut hade jag hittat dem inom 30 sekunder, men jag gick åt höger. Snödropparna är officiellt framme i Knivsta, nu är det tofsvipor och lärkor som gäller. De har rapporterats i söder om Arlanda.

Ha en fin helg allihopa,

Lena

Nygamla gäster

Sun, 01 Mar 2026 20:54:10 +0100

När Gunte visade bilder på den fina stenknäcken tänkte jag att den borde jag ju också kunna fånga på bild. Den brukar titta förbi ibland den här tiden på året. Helgen bjöd på bedrövligt blött och mörkt väder, men jag kan ju sitta inne och spana ut mot skogen samt bjuda på lite extra gott i fågelrestaurangen. Specks, den "blonda" koltrasten kom på besök. Hoppas han kan sjunga till sej en hona i vår.

Herr och fru domherre kom. Dock inte samtidigt. De kommer sällan på vintern, men under tidig vår brukar de dyka upp.

Herr och fru bofink är på plats. De kom inte heller samtidigt och hanen kom inte ens i närheten av matningen. Men han kan ju smyga dit när jag inte ser.

Men det var ju stenknäck som var mitt huvudfokus denna helg och den kom på en kort visit redan under lördagen. Jag fick denna bild på långt håll, sedan satt den "mitt i maten" och då blir det inte så snyggt.

Under söndagen kom den igen och jag fick en bild när den satt i skogen. Den vill helst ha frön på marken, men landade inte på stubben. Däremot dög plattformen under mataren, men där blir det inte bra bilder. Den fick dock ett skrovmål och det är ju det viktigaste. Jag fick också se den äta på väldigt nära håll.

En annan nygammal gäst som gäckat mej på sistone är nötskrikan. När jag sitter inne kan jag ju inte höra den, men nu fick jag syn på den en bra bit in i skogen. Den är skygg och misstänksam, men samtidigt väldigt sugen på det fågelrestaurangen har på helgmenyn...

Den kan inte motstå frestelsen och kommer inflygande mot stubben och en intet ont anande blåmes.

Här (och på förra bilden) visar kamerans autofokus verkligen vad den är kapabel till. Tid 1/1250s, f/5,6 och ISO 5000.

Nötskrikan är makalöst glupsk. Den plockar blixtsnabbt i sej så många jordnötter som det finns plats för i krävan, fyller näbben med några nötter till och avslutar med en bit grillkorv, som var helgens specialerbjudande i restaurangen.

Det tar ungefär 20 minuter innan den återvänder. Grann och glupsk, ett vinnande koncept antagligen.

Om man har grillkorv på menyn kommer det dock andra gäster, som inte heller drar sej för att rensa buffén fullständigt. Jag har inget emot skator, för de är trots allt så pass skygga att det är bara när jag bjuder på extra smaskens och sitter inne som de vågar sej ner.

Nu är servicen perfekt för Pica pica och de landar som på en signal mitt i resterna av den gamla stubben. Jordnötter och grillkorv, ja tack!

Skatorna är dock lite stressade här och det bollas en del med middagen innan den är säkrad. Den här restaurangen är bra, men det händer alldeles för mycket i grannskapet för att man ska ha ro att äta här. De tar flygnota, som har blivit lite av en vana...

Hälsningar Lena

Odlingsvår

Sat, 28 Feb 2026 15:34:12 +0100

Inspirerad av Rolf och Peters inlägg från kolonin, tog några bilder från vår odling. Precis som Rolf har vi satt chili och paprika för några veckor sedan och de har kommit upp fint. Det är plantor som tar tid i början.

Det här är en liten tomat som heter Vilma. Den ska jag ha inomhus tillsammans med gurkan som vi brukar ha i vardagsrumsfönstret. Förhoppningsvis kommer den att ge tomater innan de större plantorna i växthuset har kommit igång. Kan man ha gurka inne måste det ju gå även med tomater. Det blir en liten planta som passar bra att ha i en kruka.

I fönstret står alla de pelargoner som jag har övervintrat och där har det också börjat hända saker. Årets pelargon 2024, Lavina, har redan knoppar. Den har juvliga lila blommor och jag är glad att den överlevt ännu en vinter

Min absoluta favoritpelargon är Honeywood Suzanne och ett exemplar, som stått i närheten av växtbelysning, har redan börjat blomma med sina små ljust rosa blommor. Bilden är stackad av åtta bilder.

Jag har också en stor triangeloxalis som brukar bli väldigt klen på vintern. Den har stått under belysning i år och klarat sej mycket bättre. Den har också börjat få blommor. Ute är det fyra plusgrader, blött och mörkt, i alla fall i skogen och fågelrestaurangen. Därför blev det bilder på mina vårtecken inomhus i denne blogg.

Hälsningar Lena

Mjuka sidensvansar

Thu, 26 Feb 2026 07:11:58 +0100

En morgon på väg till jobbet satt det ett gäng sidensvansar bara ett par hundra meter hemifrån. Jag vände bilen och åkte hem, hämtade kameran och körde ut till det korta vägavsnitt där de höll till. Problemet var bara att det var för tidigt och solen hade inte gått upp ännu. Även om den var på gång så var det fortfarande för mörkt.

Jag tog några bilder då de satt uppe i ett träd men jag ville ju att de skulle flyga ner och sätta sej i häcken där de hade hittat en typ av torkade bär som de åt.

I den frostiga häcken var det ännu mörkare och hit skulle inte ens solen nå, om jag inte stannade flera timmar, vilket jag inte kunde. Jag drog upp ISO till 10 000 och så fick det bli "mjuka" sidensvansar.

Det här var annorlunda från när de äter äpplen och bråkar med varandra. Här flög de mest runt och letade efter de små gulbruna torkade frukterna (oklart vad det var).

Det var rimfrost i busken som gav en del fina effekter. Det var också väldigt kallt upptäckte jag efter ca 10 minuter ute på gatan. Jag var inte alls klädd för att vara ute.

De satt ju stilla ibland också, men inte länge och oftast var de då dolda inne i buskarna.

När jag kom hem på eftermiddagen var de fortfarande kvar i häcken, men då hade solen givetvis gått ner och det var mörkare än det varit på morgonen. När det blev helg var bären slut och sidensvansarna hade flugit sin väg. De passerade inte min matning fast jag hade satt ut äpplen.

Hälsningar Lena

Det blev mer vinter

Tue, 24 Feb 2026 19:34:45 +0100

Under helgen föll det mer snö och när jag vaknade på söndag morgon var landskapet täck av fluffiga vita flingor. Vackert men kanske inte önskvärt av alla. Ett av de unga rådjur som vi ser dagligen letar efter något ätbart på grannens tomt.

Den har hittat några grenar på en buske som den knaprar på. Antagligen inte så mycket att ha, men den kommer ju att passera in på vår tomt och förse sej med avrenspellets som vi bjuder på och så slickar den i sej lite fågelmat på köpet. Den här lilla killen har redan börjat tappa vinterpälsen, det styrs av ljuset inte temperaturen, och han ser lite luggsliten ut på halsen.

I fågelrestaurangen fanns det fler gäster än bara koltrastar. En entita flaxar förbi och tar ett hampfrö.

De är snabba och tar med sej ett eller flera frön i näbben när de besöker restaurangen.

Här har den lyckats ta minst tre hampfrön.

Talgoxen är förstås kung bland småfåglarna och vakar ständigt över utbudet i restaurangen.

Den dyker ner för att ta för sej...

...och bromsar upp lagom för att landa mjukt i den fluffiga snön.

Ibland blev det lite stimmigt med småfåglarna men det är svårt att få dem på bild med godtagbar skärpa.

Passar på att visa denna koltrast som är väldigt ljus på bröstet. Man inser att det är variation inom arten fast de är så pass enhetliga i färgerna.

Vi har flera par av större hackspett bakom huset och nu börjar det märkas att de har lite vårkänslor. Den här har landat på den torra grenen som ger en perfekt resonans när den trummar.

Här trummas det för fullt. Ljudet är karaktäristiskt och hörs långt. Det här är en favoritgren för hacke.

Den hade också en konstig manöver för sej då den skulle sitta på undersidan av grenen. Kanske var det något farligt som passerade, inte något jag kunde se i alla fall men skatorna varnade också.

Avslutar med en av småtjejerna som kommer förbi i stort sett varje dag och kollar om vi har lagt ut något gott till dem. Nu när det varit så pass kallt har vi lagt ut avrenspellets och äpplen (som man måste ta in och tina innan de går att dela). Några som uppenbarligen är årsungar har börjat se lite tunna och kantiga ut så vi stöttar med extra mat till dem.

Hälsningar Lena

Koltrastar i snö

Sun, 22 Feb 2026 18:48:42 +0100

Idag var det perfekt väder för att sitta ute och spana på koltrastarna i fågelrestaurangen.

Jag riggade min hemsnickrade ersättare till stubben och fyllde på med nötter och frön. Förutom all fin nysnö som fallit fick jag även en del snöfall när någon liten fågel satte sej på en gren ovanför. Ibland hamnade det lägligt bakom stubben, ibland framför och då blev autofokus helt förvirrad några gånger. Så här ser i alla fall hela matplatsen ut.

Koltrastarna var snabbt på plats när jag lämnat stubben och satt mej till rätta på altanen. Jag har flera hannar med små vita fläckar i fjäderdräkten och kan då känna igen vissa individer. Det här är en av stammisarna.

Här fick jag fint snöfall i bakgrunden.

Partiellt snöfall i alla fall. Notera att det sitter en fågel i bakgrunden till vänster. Det var kö till restaurangen ibland.

De här två dansar fint tillsammans.

Men en del verkade ha taktiken att skvätter jag bara tillräckligt med snö, kanske det räcker för att den andra parten ska ge sej.

Specks, en av mina favoriter, blev ordentligt purrad.

Men det brydde han sej inte om.

" - Bry er inte om mej grabbar, jag ska bara ta en nöt."

Ibland var det riktig kaos men det blir sällan bra på bild. Den här fick vara med ändå.

Jag hade kunnat sitta kvar länge för solen värmde t o m där jag satt. Klockan började dock närma sej 11 och OS finalen i curling, dessutom pågick redan 5-milen och jag började få svårt att koncentrera mej.

Jag hörde en nötskrika i skogen men såg den inte. Koltrastarna kivades på.

Det är samma par på de två sista bilderna och den högra fågeln vände i luften och bytte riktning. De är inte så duktiga som kolibrier, men jag blir ändå imponerad när jag tittar på en bildserie där de går något sådant. Jag hade förstås mer än koltrastar i restaurangen men det får jag ta en annan gång. Det första jag såg då jag kom in (och hade satt kameran på nerladdning) var två nötskrikor som intog stubben, typiskt. Men det fick bli OS istället.

Hälsningar Lena

På väg till jobbet

Sat, 21 Feb 2026 10:11:33 +0100

Det har varit klart och riktigt kallt på mornarna denna vecka och jag har insett att ljuset nu är tillbaka så pass mycket att jag kan stanna och fotografera på väg till jobbet och ändå komma fram vid den tid jag föredrar.

Denna morgon kör jag en omväg och passerar ett par platser längs den väg jag körde när jag bodde i torpet, dvs före 2005 då vi flyttade till Knivsta.

Solen är nästan uppe och jag inser att jag nu löper stor risk att möta en buss. De går inte ofta på den här vägen men jag hade koll på morgonturen när jag körde här dagligen. Det är alldeles för smalt för att möta en buss och vintertid givetvis ännu knepigare än sommartid. Jag tar några bilder snabbt och hinner fram till en korsning innan jag ser bussen. Jag undgår mötet helt.

Slutligen kommer jag fram till den korsning där jag måste ta höger för att komma till Uppsala. Jag har ingen bil bakom mej så jag kör ner sidorutan och riktar kameran åt vänster. Solen har nu gått upp och jag kan föreställa mej hur den skiner rakt i ögonen på de bilar som är på väg söderut. Jag stoppar kameran i väskan på passagerarsidan och vänder norrut. En dag kvar före helgen.

Hälsningar Lena