https://www.fotosidan.se Fotosidan - senaste kommentarer sv-se /blogs/straightphotography/straight-7423-om-demens-och-liknande.htm Som du vet bor min fru på ett SÄBO pga vaskulär demens. Att baxa henne dit fast hon inte ville var det värsta jag gjort i livet. Läget blev akut då min fru inte kände igen mig alls, och fast hon tyckte att den här karln var rätt så bra hade hon ju sin man att tänka på och körde ut mig i snögloppet. Att en del moduler funkar, en del inte är vanligt vid vaskulär demens. I en del avseenden funkade min fru som förr, hade kvar bedömningsförmågan från yrket som beteendevetare. Hade örnkoll på det sociala i boendet, såg vad som funkade och inte och tog ibland itu med sånt som inte funkade. . Att naturfolken "klarar sig bättre" kan man nog vrida och vända på. På platser där folkbokföringen är dålig eller obefintlig kan nog åldern felbedömas. Att "många blir gamla och förblir friska" kan behöva tas med en nypa salt. Men visst, att röra på sig i vardagen är säkert bra! Jag tror att det ibland också finns en genetisk komponent då det gäller demens. Min fru fick exakt samma symptom som sin far, så exakt att det var direkt ruggigt. Är livet värt att leva för den som fått demens? Min fru ville inte ta livet av sig. Ett bra boende och att träffa anhöriga ofta gör som det heter skillnad. Min frus har fungerat väldigt olika från period till period. I början halvdant med trist mat, måttlig städning och fyra år utan dusch. Min fru sa nej och personalen gav upp. Pandemin medförde de facto total inlåsning, inga promenader alls. Min fru som i grunden har exceptionellt bra fysik orkade bara gå 20 meter då vi efter nåt år fick träffas på gården. Men tränade upp sig igen! Då Forenede Care tog över boendet blev det ohållbara nerdragningar. Några av oss anhöriga lyckades få stoppa hotande misären genom direktkontakt högt upp i företagshierarkin och fick kommunen att tvinga företaget att följa sitt avtal. Men det vart ändå inte bra. Sen kom en ny bra chef som fick ordning på alltihopa. Snäll mot dom snälla, hård mot dom hårda. Bara dom som passar för jobbet får jobba där. Nu har hon avancerat vidare. Hon tror att kommunen drog en suck av lättnad att slippa henne. Jag hoppas att det hon byggt upp får finnas kvar. Thu, 23 Apr 2026 13:21:50 +0200 /blogs/straightphotography/straight-7423-om-demens-och-liknande.htm /blogs/straightphotography/straight-7423-om-demens-och-liknande.htm Fint skrivet Stefan! Och det är min mamma! :) /B Thu, 23 Apr 2026 08:53:25 +0200 /blogs/straightphotography/straight-7423-om-demens-och-liknande.htm /blogs/straightphotography/straight-7423-om-demens-och-liknande.htm Det finns en tyst rädsla som smyger sig in i våra morgnar, en oro som handlar mindre om kroppen än om det som bor i oss, minnena, rösterna, de små kartorna över vem vi är. Vi vill vara kvar i klarheten som i ett rum där allt har sin plats, hellre ett skört knä än ett förlorat namn, hellre värk i lederna än att tappa tråden i våra egna berättelser. Rädslan för demens är som en skugga som rör sig över familjebilderna, den suddar kanter, viskar att det kanske en dag blir svårt att känna igen sig själv i spegeln. Därför håller vi fast vid vardagens små ritualer, kaffekoppen, en välkänd melodi, ett skämt som alltid får oss att le, som om varje handling vore en nål som syr ihop det som hotas att gå itu. Men rädslan bär också en ömhet. Den får oss att värdera de klara stunderna högre, att tala långsamt och lyssna längre, att anteckna historier som annars skulle ha försvunnit i bråkdelen mellan två andetag. Vi lär oss att närvaro är en gåva, inte en självklarhet och att det ibland är viktigare att hålla handen än att vinna en diskussion. I den tystnaden växer en annan sorts mod, att erkänna sårbarheten utan att låta den definiera hela livet. Att skratta åt ett glömt ord, att låta någon annan fylla i en berättelse, att låta minnen delas och bäras tillsammans. Det är i de små gemensamma ögonblicken som identiteten bevaras, inte alltid i perfekta detaljer, men i tonen, i värmen, i de återkommande gesterna som säger, du är här, du betyder något. Kanske är rädslan för demens också en påminnelse om vad vi håller kärt. Den visar oss att minnen inte bara är lager av fakta utan vävda band mellan människor och när vi vårdar de banden, genom samtal, genom närvaro, genom att berätta om och om igen, så planterar vi små stolpar längs vägen som hjälper oss att hitta hem, även om vägen ibland blir dimmig. I slutändan handlar det om att göra plats för både rädsla och kärlek. Att erkänna att vi vill vara med så länge som möjligt och samtidigt att vi kan skapa mening i varje dag vi får. Bilden är jättefin, är det din mor? Stefan Thu, 23 Apr 2026 08:35:58 +0200 /blogs/straightphotography/straight-7423-om-demens-och-liknande.htm