Besök på Moderna

Fick en eftermiddag över efter ett lunchmöte och tog en tur till Moderna och tittade på fotografi. Det är mycket att  ta in: 2 stora utställningar med material ur deras samlingar samt en stor utställning med Jeanloup Sieff. Gillade den utställningen och det finns oerhört mycket i de permanenta samlingarna som är bra och det är härligt att få se flertalet av de stora fotografernas bilder i verkligheten.

Fotografi kan vara så mycket och jag har lite svårt för delar av konstfotografin. Tog ett extra varv efter en espresso och stannade bara för det jag gillade och det blev i huvudsak porträtt och reportage. Landskap eller natur finns det inte mycket av. På något sätt blev det bara alltför mycket och visst kan jaga undra en del kring varför jag fotograferar. Jag har inga konstnärliga ambitioner egentligen. Men det är klart att jag vill någonting med mina bilder. Frågan är bara vad?

Jag kände mig överväldigad och lite matt när jag gick tillbaka mot Centralen för att ta tåget hem. Det var några dagar sedan och frågorna snurrar fortfarande i bakgrunden. Vad är det för mening med att jag går ut och tar bilder? Det fanns ett citat på utställningen med Jeanloup Sieff om vad som hände när han tog landskapsbilder, jag tror det var ungefär som så att en för honom oväntad effekt var att han fick ett förhållande till den natur som han fotograferade.

Själv går jag ganska ofta tillbaka till samma plats för att ta bilder och då blir det en relation till platsen och jag lär mig att se hur den förändras under året och vid olika tidpunkter på dagen. För två år sedan fotograferade jag en och samma sten på en strand utanför Gävle ett tjugotal gånger. Det var lärorikt, men nu tror jag att jag är färdig med just den stenen. Jag var tillbaka där förra helgen, men kände att det inte fanns så mycket nytt för mig just nu. Många av de klassiska landskapsfotona har tagits av fotografer som levt nära samma plats i decennier. Ansel Adams med Yosemite och Edward Weston vid Point Lobos. Det är vackra platser, men platserna är inte exceptionella utan det finns många andra platser där det går att ta vackra bilder. Jag läste en skildring av en fotograf som besökte Point Lobos och blev besviken över att platsen inte var så vacker som på Westons fotografier.

Vägval

Vägval låter väl lagom intressant, men är kanske en onödigt pretentiös titel på ett inlägg som handlar om huruvida jag ska behålla mina Sony-grejer eller inte. Jag köpte en Leica M9 i december förra året efter ett år av funderingar och flera beslut att inte köpa. Sedan har det blivit några objektiv, de flesta begagnade och alla har hållit toppkvalitet.

Jag har ett bra paket med Sonygrejer, ett a900-hus och 7 objektiv, mm Leican har som bekanta en hel del begränsningar, inga macro- eller teleobjektiv, mm så jag behöll Sony-utrustningen för att använda när den passar bättre. Men nu efter drygt 4 månader har jag inte rört mina Sonygrejer förrän jag tog en tur i torsdags med den utrustningen för att testa hur det kändes. Visst finns det plus: en sökare där man ser bilden exakt, en mycket bra display, möjlighet att komma nära. Men lite tunga grejer och alla objektiv känns stora. Bilderna blir bra, men saknar ibland det där lilla extra som kommer med Leican. M9 styrka är avsaknad av AA-filter och CCD-sensor samt bra objektiv som ger en suverän skärpa och färg, något som naturligtvis inte kommer fram helt på en jpg för webben.

Prylar är prylar och bilden är det viktiga. Jag har två huvudinriktningar för mitt fotograferande. Det första är natur som har gått från fåglar och macro till mer landskap och hur jag upplever naturen. Det andra är gatufotografering och människor. Det är ett ökande intresse och var anledningen till att jag drogs mot Leican. Om jag begränsar mitt naturfotograferande till att ta bilder av det jag ser så är inte Leican någon begränsning, jag har objektiv som täcker 25-90 mm. M9 är utmärkt för landskap och eftersom den saknar spegel går det att få bra skärpa även utan stativ, men visst händer det att jag använder stativ, men mer sällan än tidigare.

Några av mina bättre bilder har jag tagit med en Sony a700 och ett Tamron 18-250. Grejer som jag har sålt för länge sedan för att jag ville ha bättre kvalitet. Men det var den utrustningen som jag använde i början och den allra viktigaste förutsättningen för att ta bra bilder är att ha en kamera med sig och använda den.

Redan innan jag bytte till Leica så började jag använda fasta brännvidder allt mer av två skäl. Det första är kvalitet och ljusstyrka, men det andra var att känna efter om jag kunde tänka mig att gå över till ett kamerasystem utan zoomar och det fungerade bra. Jag fann att jag tvingades ta mer tid på mig och röra på mig för att får den bild jag ville ha och arbeta långsammare. Nu arbetar jag helt manuellt och andelen tekniskt ok bilder är minst lika hög som tidigare.

Jag tar bara de bilder som jag själv vill ha och det gör inget om jag missar något för att jag har fel objektiv på kameran. Det som oroar mig lite är att M9 nog inte riktigt trivs ute i regn, a900 tål ganska mycket.

Det här är faktiskt en fundering om vägval i mitt fotograferande, inte bara en lyxig prylfundering. Med M9 tvingas jag till disciplin, får hög kvalitet och  en smidig och lätt utrustning. Det kanske bidrar till att jag blir mer fokuserad och utvecklas som fotograf!?