Om ett "konstverk" i hamnen

Hamnen i centrala Västerås är på många sätt en vacker plats. Här, där staden möter Mälaren, finns ett ovanligt fult konstverk i hårdplast. Det är en konisk skärm i ca måtten 2 x 7 meter. "Windshield" heter skapelsen. Konstnären heter Carsten Höller. Verket är ingen estetisk upplevelse. Det jag tänker på är livets nakenhet och människans eviga ensamhet.

Det hade varit bättre med ett konstverk som anknöt till Västerås betydelse som industristad. På den här kajplatsen har stora kraftverksgeneratorer skeppats ut till hela världen i hundra år. Vad har en skärm i hårdplast där att göra? Hur tänker de kulturansvariga?

Förvisso är det viktigt att begrunda vår eviga ensamhet och livets nakenhet. Mycket stor kultur har sitt ursprung i ensamhet och sökande. Skärmen i hårdplast ger dock inte några positiva vibbar.

"Konstverket" kostade skattebetalarna ca 600000 kr. I fulhet kan det bara jämföras med "Fontän" av Marcel Duchamp. Ni vet den där världsberömda liggande pissoaren.

Kreativa kulturbärare

Nu i helgen var det Custom & Hot Rod Show Västerås. Utställningen var välbesökt. Vi var många som gick omkring och njöt av de gamla bilarna och motorcyklarna i olika stadier av ombyggnad.

Jag beundrar dessa människor som kan renovera och bygga om äldre fordon. Vilken kreativitet, vilket kunnande. De är också viktiga kulturbärare. De för den äldre tekniken vidare. Dessa fordonsarbetare gör ett kulturarbete som är lika viktigt som skapandet av  litteratur, konst, musik och teater.

Tallinn 1994, del 2

Tallinn våren och sommaren 1994. Det har gått nästan tre år sedan Estland utropade sig som självständig stat och blev fria från Sovjet. Människor andas optimism och hoppas på framtiden. Jag är i Tallinn och jobbar på uppdrag av ABB.

I den gamla staden innanför ringmuren är byggnaderna slitna, men en del renoveringar har påbörjats. Den gamla staden har mycket charm. Utanför ringmuren är staden trist och grå, och präglad av den långa tiden under sovjetiskt styre.

Efter andra världskriget deporterades ca 75000 estländare till andra delar av Sovjet. Samtidigt flyttades minst 300000 ryssar till Estland. Man kan förstå estländarnas glädje över friheten. Det är också lätt att förstå att ryssarna i landet hamnade i ett svårt läge.

På fritiden vandrade jag ofta runt i den gamla delen av staden, men aldrig sent på kvällen. Det var inte helt säkert. Så det blev hotell Viru om kvällarna. Inte alltid så roligt, men jag var ju inte här som turist. I hotellbaren tog jag då och då en öl. Då kom det ofta unga, ryska prostituerade kvinnor och ville prata. Intressant att höra deras historia. Intressant men tragiskt. Samtalen avbröts alltid av deras hallick. En patetisk figur i mörk kostym. Han ville ju att affärerna skulle rulla på. På mig tjänade han ingenting.

I slutet av aug 1994 lämnade de sista sovjetiska trupperna Estland.

Bilderna är tagna i gamla staden med en Minolta SRT 101.

Tallinn 1994, del 1

Att jag jobbade åt ABB i Tallinn under fem månader 1994, glömmer jag aldrig. Däremot har jag glömt att jag tog några rullar s/v film under den perioden. För några veckor sedan hittade jag negativen i en skrivbordslåda. Det var överraskande och roligt. Bilderna är inte märkvärdiga på något sätt, men de är ett dokument från en spännande tid.

ABB skulle tillverka en vattenkraftsgenerator till Hälsingland, och svetsade komponenter skulle tillverkas på en rysk verkstad i Tallin. Företaget hette Dvigatel. Ett gammalt företag som startade redan 1895 för tillverkning av spårvagnar till Sankt Petersburg. När jag kom dit i april 1994, så var verkstäderna slitna och omoderna om man jämför med Sverige. Min uppgift var att jobba som instruktör och kontrollant. Allting blev bra i slutänden. Kraftstationen blev klar, och jag fick jobba vidare på ABB.

Här kommer några bilder från verkstadsgolvet. I nästa blogg kommer bilder från staden Tallinn.