Sila snacket.

Att barnen pratar om att de får sprit på dagis/skola/fritids får oss att höra skräckord men de har åldrarna 11 och neråt så vi reagerar inte så mycket och det handlar ju om handspriten bara.

Vi i Kalmar fick ju känna på hur livet blir utan vatten då det hade blivit en läcka och det tog 1½ dygn bara innan det fixades.
Tyvärr var vi inte utrustade med några större dunkar så vi kunde hämta vatten där det fanns att hämta, så vi fick använda fantasin.

Vi kom på iden att ta ut pulkorna och fylla dom med snö.

Fylla kastrullerna med snö. Smälta och använda till spolningen på toaletterna.
För en familj med sex barn så är spolningen ett Måste på toaletterna.

Det var ingen höjdare att tina snö, för det luktar blöt raggsocka.

När vattnet sen kom igång igen var det grumligt, gulaktigt, brunt.
De rekommenderade att vattnet ska kokas först innan man drack det.

När vi kokat det såg vi på kastrullens botten hur mycket skräp, rost rester som fanns kvar. Men att höra barnen diskutera detta fick oss båda att undra vad fröknarna hade tänkt om de hade hört detta:

-pappa filar vattnet (3åring nr 1)
-Nej det heter Silar. (5 åringen)
-Pappa silar. (3åring nr 2)
-Mamma spritar. (3åring nr 1)

//Johanna

Presentation

Detta är mina hjältar.

5 underbart trotsiga, ifrågasättande, känslomässigt laddade barn.
(plus så har jag även fått en bonus son som är min sambos).

Vi började andas,
vi lärde oss gå,
vi lärde oss att det vi varit med om
inte var vårat fel.

De säger att man behöver lika många år
man var i helvetet
till att läkas.

Jag har 10 år kvar.

Det är jag skyldig mina barn.

Tänkte bara presentera oss,
min erfarenhet är att det som vi bär på
inte riktigt är ett ämne andra vill höra om.
Det respekterar jag.

Jag vill inte heller Höra om det,
men jag är tvungen.

Ni som läste vad jag skrev,
ni som gav mig svar-

Ni anar inte hur berörd jag blev.
Jag satt och log genom tårar.

Jag är glad att jag vågade bli medlem
här på Fs.
Jag vågade visa mina bilder.

En bra början.

Ett steg är ialf ett steg.

Mvh Johanna

OFÄLLDA TÅRAR.

Livet började för 2½ år sedan.

Då tog jag mina första steg
ut ur ett terrorvälde.

Jag anmälde honom, han dömndes och fick fängelse
och då började jag och barnen
våran Kamp att överleva.
Att leva.

Jag är så tacksam att få vara mamma,
jag förundras över hur starka mina barn är.

Grunden till att jag började fotografera
var i första hand för min äldsta dotter.
Hon tyckte att hon var fulaste i världen,
äckligast, dummast mm.
Hon trodde varken mig eller någon annan
om man sa att hon var vacker, fin, söt, gullig, rar mm.

När jag fotograferade barnen
och vände kameran till henne
med orden: SÅ HÄR vacker är du i mina ögon.
Började hon så smått tycka om sig själv.

Om jag kan förmedla något i mina bilder
kan jag tacka mina barn.
Utan dom hade jag aldrig börjat fota,

..utan dom hade jag inte överlevt.

Jag känner inte någon här på fotosidan,
jag kan inte så mycket om kameran,
jag vet inte riktigt om jag har någon bild
som riktigt når ut.

Detta är mina stapplande steg
till försoning med mig själv.

Jag kan inte förändra det som hänt,
men jag kommer se till att barnen ska få Leva,
i resten av mitt liv.

//Johanna