Vad är det för folk som är ute och går?

Här tågar 1700-talet in med dansmästarinnan i full ståt och dansstaven i högsta(?) hugg.

Herr Mauritz är förstås ute och går. Han brukar dyka upp när det är 1700-tal vid gruvan. Förra året låg han bakom den stora branden i staden, men klarade sig från straff när domaren upptäckte att Herr Mauritz var stadd vid kassa. Rättegången upplöstes i kaos och de två herrarna avvek för att diskutera saken.

I år höll han sig mer i bakgrunden, men dök upp då och då vid gruvan.

Vilken gruva? Har jag sagt det. Vi är vid Sala silvergruva och året är 1754, och Bergmästaren är bekymrad för att det försvinner silver på vägen upp ur gruvan. Det gillar han inte, i alla fall inte om inte det försvunna kommer i hans fickor. Vi får väl vandra vidare och se om vi träffar på några intressanta eller misstänkta figurer.

Kan den här finurlige mannen från stadens borgerskap ha något med saken att göra. Nej, jag tror inte det, han är bara tillfällig besökare vid gruvan och är dessutom känd för att vara en genomhederlig man. Låt oss fortsätta vår vandring.

Tre personer i en triangulär uppställning. Bergmästaren till vänster samtalar med borgerligheten, lite på distans. Till höger doktor Geraldius, en märklig man som vi nog måste studera närmare. Och, i förgrunden, den 123-åriga Brita Rolandsdotter, doktor Geraldius' medhjälpare, som behållit ungdomlig lyster tack vare doktor Geraldius örter och dekokter. Henne skulle jag inte lita på en minut. Jag känner igen henne sedan förra året, när hon lystet och närgånget nämade sig personer med guldsmycken.

Men nu måste vi vara tysta. Bergmästaren talar till folket.

Högvälborne Herr Bergmästaren Daniel Bergenstierna höjer glaset (och det var inte dagens enda) till en skål för Gruvan och Gruvans dagar. Festligheterna och spektaklen kan börja.