Galen Rowell's Inner Game of Outdoor Photography
I min strävan att höja mina fotografiska färdigheter skaffade jag mig två böcker. Photographing the World Around You av Freeman Patterson samt Galen Rowell's Inner Game of Outdoor Photography, som detta recensionsaktiga inlägg ska handla om. Boken är från 2001, alltså ett år innan författaren och hans fru dog i en flygolycka.
Jag läste boken under en resa till Simpnäs, där den inspirerade mig till att försöka mig på en bild med lite mer ambition än tidigare.
På grund av amerikanska tryckbranchens vana att missrepresentera verk för säljändamål förstod jag inte att boken inte är skriven som bok, utan besår av ett antal essäer Rowell skrev 1993-1999 för en fototidning. Detta är i sig ingen problem, utan snarare en fördel, som jag ska förklara snart, men det hade varit kul att veta detta när man satte sig och läste. Essäerna är i regel 2-3 sidor långa och åtföljs av en eller flera bilder som belyser och inspirerar. Han tog ett gäng häftiga bilder i sina dagar.
Men oavsett form och ursprung är texterna väldigt bra. En del handlar om en viss resa eller ett område, andra om specifika tekniska saker och en del är rent av filosofiska funderingar.
De intressanta med boken är just det att kapitlen/artiklarna inte skrevs för att sitta ihop från början. Det gör att den spetar åt alla möjliga håll, samtidigt som han upprepar sig, skriver om samma resa eller samma bild, fast ur olika perspektiv. En artikel handlar om att ”fånga ögonblicket”, en annan om blixtfoto, men de använder samma bild som exempel.
Man får läsa om många olika ämnen och lärdomarna kommer lite under ytan, istället för förenklande howto-litteratur får man ta till sig det som är relevant för sin egen situation.
Rowell återkommer ofta till begreppet preconceptulize, det som Thom Hogan (och jag själv) skrivit om som pre-visualizing/förvisualisering. Det är inte bara att tänka ut bildidéer i förväg, utan även känna igen var och framför allt när en bild närmar sig. I den typ av fotografering han sysslar med (landskap, natur och djur) handlar det mycket om att förutse naturligt förkommande ljuseffekter.
Som naturfotograf kan/ska man sällan arrangera sina bilder, men Rowell beskriver hur man ändå ”jobbar fram” bilder. Han återger historien om hur han under en resa i Tibet ser en regnbåge när han och femton andra vandrare är i närheten av Dalai Lamas tempel. Han får en bildidé och frågar om någon hänger på. Alla tackar nej, det är snart middag och alla ska gå och äta. Själv kutar han någon kilometer upp på en kulle och tar därifrån sin mest kända bild. (Googla Rowell Potala Palace för att se bilden.)
En sak som slog mig när jag läste är att han till en början verkar motsäga sig själv. Han pratar om att ”pre-conceptulize”, därefter påtalar han hur viktigt det är att vara spontan. Han ondgör sig över att ha för mycket utrustning, men listar i artikeln efter en hel litania av utrustning.
Man måste läsa ganska noga och tänka själv för att förstå vad han menar, och då är det inte så motsägelsefullt längre.
Det främsta jag fick med mig av boken är den enkla sanningen att man alltid ska ha en idé med sitt fotograferande. Man ska ha något att uttrycka.
Ett feltänk jag är skyldig till är tron att gatufoto och annan spontan fotografering inte har någon idé – man vet ju aldrig vad som kommer. Det är sant att man inte vet vad eller vem som kliver in framför ens kamera, men har man sin bildidé klar för sig så känner man igen (förhoppningsvis) när en passande situation uppstår. Det tar bara längre tid. Vilket är sant för all högre fotografering.
Rowell skrev i en artikel om boken ”Bay Area Wild”. Han och en annan fotograf tog tillsammans 40 000 i vildmarken utanför San Francisco. Ur denna enorma samling valde de ut 250 bilder och från deras urval tog sedan en redaktör ut 140 bilder till boken. 0.35% av de tagna bilderna hamnade i boken, och det var två erfarna proffs som plåtade. En amatör ska inte förvänta sig högre ratio för sina projekt.
På det hela taget en bok full med lärdomar – det är bara en fråga om hur öppen man är inför dem.
