Mail till Linnea Pettersson

Hej Linnea.... och kära läsare!

Jag börjar med att berätta att detta mail (blogginlägg) är en reaktion på SVTs "Alla är fotografer", porträttdelen i avsnitt 3. Vet att jag är sent ute men jag har varit på resande fot (det är så lätt med giltliga undanflykter) och under den tiden haft problem med stabil internetuppkoppling. När väl kommunikationen fungerat så har jag försökt uppdatera mig via olika medier om den aktuella statusen i ämnet. Däremellan har jag när tid givits knackat ner en del tankar vilka har både mognat och ändrat sig under tidens gång, även om tidsspannet här är relativt kort. Skall här försöka sammanfatta mina tankar.

Vet till att börja med inte hur rätt jag gör när ett mail även blir ett blogginlägg men ämnet som sådant öppnades ju i en offentlig artikel i av våra "tabloidtidningar" så svaret och/eller tankarna kring det hela kan nog presenteras även dom offentligt även om det är tänkt till Dig, Linnea. Vilket som så kommer jag att varva ny text med det som jag skrivit under veckan som varit, detta för att jag tror det finns ett visst värde i de "spontana" tankarna innan eftertänksamheten har fått slå sina milda klor i diskussionen. Något som jag upplever att även Du förstått... Nåväl, det som är kursiverat är det som skrivits under resande fot och då påverkat av den tidiga fasen av diskussionen. Ni som läst mina tidigare blogginlägg (tror inte Du gjort det, Linnea) vet ju att återhållsamhet i textmassa inte är min starka sida så spänn fast läsglasögonen rejält.

Anledningen till kommunikationsformen mail är att detta specifika ämne som sådant redan har funnit sin form i sociala medier som twitter, facebook och fotocommunities. Dessa medier är till sin natur knapphändiga, ytliga och oprecisa i mitt tycke vilket gör att budskapet försvinner i bruset kring uppmärksamheten, nyanserna försvinner och det som kan vara viktigt mals ner under mer eller mindre men ändock bombastiska uttalanden vilka också är, som tillägg till ovan, korta, trubbiga och substanslösa. Så förunderligt egocentrerad den mänskliga naturen kan vara i sin iver att höras utan hänsyn till de inblandade och drabbade.

Jag läste Din artikel i Expressen och förundrade mig väldeliga över den underliga koppling till sexualisering som Dina tankar gick mot. Jag såg avsnittet innan jag reste och fick intrycket att det hela slutade med en bra porträttbild av en ung, självständig och stark tjej där, eftersom inslaget finns att bygga på, en respektfull och ärlig ton mellan far och dotter berättas om än i ett komprimerat och hårt klippt tidsformat.

Tänkte inte så mycket mer på det, resan upptog mina tankar, förrän jag råkade på tråden på Fotosidan om ämnet och där fick ytterligare trådar till andra medier.

Från början tänkte jag inte skriva eller "lägga" mig i debatten men det var något i denna som gnagde och irriterade mig. Uppenbarligen eftersträvar Du en debatt kring etiken och normerna kring fotograferingens vara och ickevara, där kan jag till fullo stödja Dig att denna behövs. Inte bara inom fotograferingsskrået utan även som en ständigt påminnelse kring det som är vårt samhälle och medborgarhem. Mina tankar kring det hela har varken mer eller mindre värde än övriga inlägg gjorda i olika medier och kanske är helt oväsentligt för Dig (och de flesta läsare) men något litet frö kanske det sår bland de gömda skrymslen i våra hjärnor där respekten residerar.

Jag har sett avsnittet ytterligare några gånger sedan jag kommit hem. Kan inte säga att jag, även om jag naturligtsvis ser det med andra "ögon" nu, tycker att jag behöver ändra min ursprungliga åsikt. Pappan känns (inte bara i den här sekvensen) som en eftertänksam, djupsinnig och "allvarligare" fotograf, mer än sin vapendragare, som har en tanke med sitt fotograferande och i konsekvens med det söker sammanhanget bild och miljö. Även detta speglas rätt bra i sekvensen. Utöver det så har jag ju läst pappans svar efter att nedan stycke skrevs men jag tar med det i sin helhet för jag tror det berättar lite hur spontant jag, och som jag förstått det, även andra uppfattat själva den utlösande händelsen till debatten.

Där Du upplever att pappan "slänger in lite nakenhet som laddning i bilden i brist på viktiga element som närhet, ärlighet och estetik" så lyssnade jag till en önskan att tatueringen skulle synas som ett element i bilden. Varför ville pappan det? Ser man på hur tatueringen är utformad så känns tatueringen inte som ett hastverk, den är grafiskt ren, stark i sitt uttryck, är placerad så att den visar sig vara uppenbart viktig, textbaserad vilket även det berättar något. Pappans önskan att ha med tatueringen säger även att den är viktig för honom och hans bild av sin dotter, ett indikation på att tatueringen berättar en viktig en del av det som är deras familj.

Så som Du uttrycker Dig i texten så gör Du inte bara en osmaklig tolkning av pappans önskan där Du otvunget tror att han för lite "cred" är beredd att sälja ut sin dotters integritet utan den största, i mitt tycke, kränkningen gör Du mot dottern som Du oförbehållslöst avidentifierar, objektifierar och sexualiserar på ett ovärdigt sätt. Dottern är en lika stor part i processen och har troligtsvis integritet nog att själv bestämma hur bilden skall se ut, om den kan och får användas. Allt detta tar Du ifrån henne och det Du ger tillbaka är, i mina ögon, en ytlig och kränkande syn på henne som objekt istället för den individ hon är.

Har nu läst Ditt senaste (?) blogginlägg där Du förklarar Dina intentioner, som jag förstår dem, till att vilja starta en debatt ,som jag tidigare nämnt, kring de normer som härskar inom fotografin. Jag kan till fullo hålla med Dig att en levande debatt kring normer och värderingar alltid är av godo, även om denna debatt kanske äger sina svagheter. Med det sagt så tycker jag även att den skall föras med respekt och eftertänksamhet. Det inlägg Du avlossade spred sin hagelssvärm alltför brett, ävenom det kan tyckas att man träffar ladugårdsdörren så blir periferiskadorna för omfattande och dessa skador gör att målet blir otydligt. Vissa ser det som en accepterad "förlust"men jag sällar mig inte till dem. Bättre en vettig mening sagd än en eruption av ovettigheter. Så som jag läser in hur folket diskuterar ämnet så känns det som den viktiga debatt Du eftersökte drunknar i efterdyningarna av det som i eftertankens kranka blekhet kanske borde fått ytterligare ett dygn att formulera sig. Alltså de frågor Du ställer i blogginlägget borde varit med i artikeln, kanske inte lika mycket för debattens skull som mer av respekt för de inblandade, främst dottern.

Jag kan inte nog påpeka mina tankar kring det ansvar man har som betraktare av konst. Det kursiverade stycke som följer nedan är de omedelbara tankarna efter att jag engagerat mig i diskussionen. Sedan dess så har jag fått till mig ytterligare tankar (det är ett ständigt tillflöde)kring betraktelsen och den kommunikation som är mellan skapare och åtnjutare av det som kan kallas konst, vilket i sig kan vara rätt mycket. Det ligger ju i sakens natur att det skall vara en spänning däremellan, en spänning som skall kittla, berätta, påverka, provocera, utveckla eller bara påvisa sakers natur. Det kanske blir ett blogginlägg bara kring denna del. Dock så skall ju denna kommunikation bygga på respekt. Ofta så finns tyvärr en underliggande agenda vilken, i sin iver att framföra ett riktad budskap, smutsar ner det ursprungliga syftet eller kanske inte ens tangerar det avsedda, i detta fall ett enkelt porträtt.

Det är betraktaren som sätter värdet i uttrycket av konst. En konstnär har en önskan att berätta något, mer eller mindre uppenbart meddelat i det uttryck denne väljer men i slutändan är det betraktaren som läser in om meddelandet gått fram eller inte. En osund betraktare kan lägga högst egenartartade, medvetet eller omedvetet, tolkningar på det mest oskyldiga verk.

Min tolkning av resultatet i relationen bild - betraktare i det porträtt pappan skapat tillsammans med sin dotter är just det Du efterfrågar, närhet, ärlighet och estetik. Utöver det kan man läsa in förtroende, gemenskap, respekt och integritet. Inte någonstans läser jag in Din tolkningsreaktion.

Jag är ju inte neutral i sammanhanget, även jag påverkas och utvecklar (hoppas jag) mina tankar och betraktelser utifrån de erfarenheter jag känner, läser, hör och skriver samt uttrycker själv. Därav denna lite underliga skrift vilken i sig inte skall ses som en sanning (låter lite högfärdigt jag vet) utan som ett inlägg i debatten att låta sig ta del av och förhoppningsvis vidga lite av ens vyer. Jag vet att det är ett trubbigt och kanske i sammanhanget oväsentligt inslag vilket inte tillför något men, som sagt, kanske en undermedveten ström av tankar låter sig påverkas lite.

Som en avslutning tror jag mig förstå, ännu en gång, att Du vill ha en debatt kring etiken och moralen gällande, inte bara "gubbifieringen" utan även, den allmänna synen på roller som presenteras i de olika medier vi översköljs med dagligen. Den debatten behövs som sagt naturligtsvis och den behöver föras genusneutralt tror jag. Debatten i sig är svår eftersom bredden på åsikter om vad som är och inte är tillåtet är stor och viljan att få sin åsikt hörd skapar ytterligheter. Det gör att man som offentlig person, som Du i detta fallet, har ett ansvar hur man framför, varför man vill framföra, vilka svar man önskar höra och vilken debatt som man vill skapa. Min enkla tanke och egentliga mening med detta inlägg är att Du tyvärr inte levde upp till dessa i förstaskedet vilket tippade över debatten till person och inte sak. Jag tror att Du äger både kunskap och verbalitet att föra fram en i grunden bra och innehållsrik diskussion kring de här frågorna. Som deltagare i en sådan diskussion/debatt är det, om än lite tråkigt men ändå, av betydelse att man läser det som skrivs i affekt en extra gång med självkritiska ögon innan det man tycker och tänker publiceras.

Utöver att Du även ifrågasätter inte bara den fotograf som bistod Johan, vilken gjort sig känd för att porträttera utsatta människor på ett respektfullt och värdigt maner, så önskar Du att hela produktionsteamet borde visat på en större självkritik. Denna önskan får mig att tänka på parallellen med människor som högt kräver en förutsättningslös respekt, när svaret på hur man får äkta respekt ligger i att man själv visar att man respektar andra människor

Med vänliga hälsningar

Peter Vahlersvik

PS Det är konstigt, hur mycket man än skriver så känns det som man ändå får fram för lite, för trubbigt och kanske för hårt. Jag ber om tillgift om det uppfattas för hårt, det är inte min avsikt. Vill bara få fram att det bakom varje sådan här diskusson finns levande och kännande människor samt att en värdig och sansad diskussion kring frågorna Du egentligen efterfrågar behövs DS