Vilse i en ny värld

- I´m scared. Det är de första orden jag hör från henne. De första ord som etsar sig fast. Orden och tonfallet - de känns i magen, de känns i hjärtat.

En liten kvinna med långt mörkt hår. Med ryggsäck på ryggen och en sökande blick. Hon är på rätt plats men ändå är allt så ovant, så nytt och okänt. I ett dygn hade hon rest. Försenade plan, borttappat bagage men nu sitter hon här. I sitt tomma rum, på sin obäddade säng och tittar ut över de 10 kvadratmeter som ska vara hennes hem i ett halvår.

- I have to email my mom. Tell her I´m okay, säger hon.
Men här finns ingen dator, ingen internetuppkoppling, ingen telefon. Det är bara ett tomt rum. Ljusa väggar, ett skrivbord med en upp - och nedvänd stol på, en gapande bokhylla och en tom säng och så Megan. En 22-årig psykologistudent från Tennesse i USA. Hon har lämnat familj, vänner, studier och bankjobbet där hemma och gett sig iväg. Hon har kommit till en ny högskola, en ny plats, ett nytt land där hon ska lära mycket. Lära om sig själv, om livet och om sina studier. Hon vill upptäcka världen. Se något nytt innan hon blir för fast - innan kärleksbanden i livet ömsint håller henne kvar.

- I´m scared but I will be okay, ord från en ung kvinna på äventyr i världen. Med endast en liten ryggsäck och handväska på armen. Sittande i ett tomt rum i en avskalad korridor i ett studentboende i en okänd stad. Jag känner hennes litenhet inför det stora äventyret. Förstår hennes förvirring och vilsenhet. En självvald tomhet, en önskan efter något nytt. Jag känner vördnad och förståelse. Jag vill bara ta henne i famn och krama om henne. Denna lilla kvinna - tuff men vilsen. Jag vill säga att det blir okej. För det blir det nog. Vågar man tro på sig själv och följer sina drömmar så blir det så. Bara man behåller tron på sig själv och sin egen förmåga att hitta sin plats i världen.

Det är dags för mig att åka hem till min familj. Megan stannar kvar där i det kala rummet. Hon sitter på sängen med sin ryggsäck. Jag går det hundratalet meter till högskolan och känner en längtan efter mitt barn, efter mitt sammanhang i världen. Jag känner också en också en längtan efter det nya. En sorg över att jag aldrig gjorde det Megan just gjort. Eller kanske gjorde jag det men på ett annat vis. Jag hittade mina äventyr och är väl mitt i det. Livet självt är ett äventyr, vad vi än väljer att göra av det.

Snart kommer hon gående, med ryggsäcken över axeln. Hon sätter sig vid en dator på högskolan för att skicka mail. Jag hjälper henne att tyda de svenska rubrikerna i mailprogrammet. Hon skriver rubriken: Hey mom!  Jag lämnar Megan med en känsla av att allt kommer bli bra i hennes äventyr. Hon är på plats och har tagit första steget i sin nya tillvaro. Hon mailar sin mamma och skriver att hon längtar men har det bra. Och jag åker hem till min lilla dotter, kramar henne och säger att allt är bra. Mamma är här - mitt i äventyret.

Midvinternatt i Landet Lagom

Nu har jag hamnat där jag alltid hamnar någon gång per år - i "hur ska jag överleva vintern"-stadiet. Herrejösses vad kallt det är. Bottennoteringen på min nattliga resa från Eskilstuna till Västerås var -21. Dessutom är världen täckt av ett iskallt stickande dis. Hur kan det vara fuktigt när det är -21. Någon har bestämt sig för att ruska om världen. Vädergudarna måste ha humor. Landet lagom har fått köldnoja. Ingenting är lagom längre. Den ena decemberdagen bjuder på +10 grader och duggregn - nästa dag är det snö, snö, snö, dis och 20 grader kallt. Sittande i soffan med en tekopp för att tina upp kan jag konstatera att Landet Lagom frusit till is.