Längtan ut om våren

Vår! Vad snackar karln om, undrar månde de lärde. Hösten håller så sakteliga ta över. Jo, det är sant och riktigt. Fast jag är alltjämt kvar i maj beträffande mitt bildredigeringsarbete. Det beror på tvenne ting. Min nya bildredigeringsprocess tar för det första lite längre tid och för den andra har jag haft otroligt svårt att sätta mig vid datorn och arbeta med bilder utan gjort allt annat istället. 

#2

I maj var jag ute och körde en sväng. En tur som har visat sig vara ganska så säker vad gäller möjligheterna att få syn på en del vilt. Brukar vara rätt trevligt att tuffa fram på den här rundan i sakta mak med rutorna nedvevade. Har märkt att många djur inte uppskattar ljudet när rutorna åker ner och har dem istället nedvevande från början när jag närmar mig områden där jag ofta tidigare sett ett eller annat. 

#3

För mig är det inte viktigt att komma supernära, även om jag givetvis uppskattar det när det händer. Jag uppskattar lika mycket om jag kan få bilder på ett djur i dess miljö.

#4

Fast ibland blir det ett snabbt höftskott, för plötsligt händer det bara.

#5

Bilen uppfattar de säkerligen inte som något större hot, däremot undrar de och är lite på sin vakt vad gäller slutarljudet. Min slutare låter en del även i så kallat tyst läge. Därför använder jag ytterst sällan mig av seriebildstagning när jag fotar djur. Det låter nämligen som rena maskingeväret. 

#6

#7

#8

#9

På hemvägen får jag syn på en räv en bit ut i en trädodling. 

ThenvisibleJackal

Tiden går

Tiden går och vi med den. Ibland står den stilla och andra gånger frågar man sig vart den tog vägen. Semestern är snart förbi för den här gången. En smula vemodigt då det inte blev den semester som vi hade planerat för. Istället blev det återkommande besök hos sjukgymnasten, följt av idog rehabträning - morgon, middag och kväll av mina inflammerade hälsenor, en stel nacke och rygg. Av den planerade fjällvandringen blev intet. Istället blev det några dagsturer till platser som inte var allt för fysiskt krävande. Har svårt att gå längre sträckor och får inte heller gå för långa promenader. 

En av dessa dagsturer gick till Värnamo. En stad som finns inpräglad i både min frus och min egen levnadshistoria. Min mormor hade en s k stuvbod där hon sålde tyger och allt annat som hörde till. Som barn tyckte jag att det inte var den hippaste av affärer förutom den där speciella möbeln som var till för att visa upp allsköns knappar. De fascinerade mig storligen. Jag gick även gymnasiet i Värnamo på Finnvedsskolan när 80-talet var nytt.

Nu var det inga vandringar längs minnets stigar som var inplanerade för detta Värnamobesök utan på besöksmenyn låg konst- och designmuseumet  Vandalorum, som hade en utställning om trädgårdens form genom tiden och ibland olika kulturer. Mycket intressant utställning även för en som jag, som inte sätter att hacka runt i trädgården i främsta rummet. 

Därnäst var det för att se en utställning på Åminne Bruksmuseum. En av utställarna hade vi träffat tidigare under våren på en utställning i Halmstad där studenterna, som deltog på folkhögskolekursen visuell gestaltning, presenterade och visade sina olika fotoprojekt de arbetat med under kursen. En av dessa studenter hade arbetat med äldre bilder på arbetare på Åminne bruk. Hon tipsade oss om att hon skulle ställa ut fler av sina bilder på Åminne bruk i sommar, något som lät väldigt intressant och som vi la på minnet.

#2

Nu blir det nästan att som att svära i kyrkan, men jag tog inte med mig någon kamera till Värnamo-. Kan låta lite underligt då jag i mångt och mycket anammat min morbrors devis om att inte gå ut naken. Min morbror var inbiten fågelskådare och gick i princip aldrig ut utan kikare. Han menade på att "man går väl inte ut naken". 

Jag kan säga att jag rätt snabbt kom att ångra mitt val att lämna kameran hemma den här gången, men helt kameralös var jag dock icke ity jag hade mobilen med mig. Alla bilderna i det här inlägget är därför tagna med kameran som tillhör en Samsung A34. Det är en miljö som väcker tankar och funderingar hos mig när jag stillsamt rör mig i den. 

#3

Att sätta exakta ord på vad det var i den här bruksmiljön som lockade fram en obändig vilja att fotografera i den här miljön låter sig inte enkelt göras. Det var en mixtur av miljön, dess maskiner och föremål, ljuset i lokalerna samt jag tyckte mig finna stor skönhet i t ex en gammal lysknapp. Det hela var mer en estetisk upplevelse än en teknikhistorisk. 

#4

Jag fann stor skönhet i de rostangripna tingen, i väggarna med sina blandning av sprucken och flagnad puts, knogigt tegel, färgfläckarna. Patinan som tiden lagt än här än där. Jag kände mig som ett barn i en mycket stor godisbutik.

#5

#6

I mina morföräldrar hus fanns det sådana här lysknappar eller vred alldeles innanför dörren ner till källaren. Precis när man kom nedför trappan hängde ett stort mörkgrönt draperi med ett storblommigt mönster i dova färger. Bakom det här draperiet fanns det all möjligt bråte; inbillar jag mig, för jag vågade aldrig kolla bakom det. Anledning till detta var att det under draperiet stack fram ett par stora svarta gummistövlar. Och med ett barns skenande fantasi utgjorde de här gummistövlarna en del av ett fasanfullt väsen som bodde bakom det här draperiet. För att inte locka fram detta väsen lät jag därför bli att dra undan draperiet för att se vad som fanns bakom. Det kanske inte var något, med det kunde också lika gärna vara något. Jag minns att jag under min barndom hade jag en del mardrömmar där trappan ner till källaren, draperiet och de här stora svarta gummistövlarna figurerade som återkommande ingredienser. 

#7

Några plaströr för elkablar väcker minnen från tiden vi bodde i ett nybyggt lägenhetsområde i de norra delarna av Enköping 1970. I lägenheten bredvid bodde det knarkare. Det var i varje fall vad som sas. Ifrån den här  lägenheten till vilken en ström av människor alltid tycktes röra sig  kastades ett rött ljussken ackompanjerat av den alltid närvarande musiken. Vad det var för musik vet jag inte. Jag var för ung för att kunna placera den, jag vet bara jag på något underligt vis passade in, att den hörde till. Området var alltjämt under uppförande och därför fanns det en del byggmateriel på sina ställen. Bland annat sådana här plaströr. Vi barn på gården gjorde rockringar av de här platsrören. På lekplatsen utanför knarkarlägenheten snurrade vid våra rockringar varv på varv runt våra små midjor. 

#8

#9

Gamla rostiga kedjor får mig att tänka på Dickens - "A Christmas Carol".

#10

När jag hamnar framför den här dörröppningen blir jag bara stående. Synen som möter mig har sett förut, det vet jag. Den får mig att förknippa det jag ser med bilder jag sett från den övergivna gruvstaden Kolmanskap i Namibia. Bilder som finns lagrade i mitt minne och som skapar en associationsgrund för vad  jag ser och upplever när jag betraktar scenen framför mig. När jag senare visar den här bilden för min fru erfar hon samma minnesbilder av bilder hon sett från Kolmanskap. Ingen av oss har varit i Namibia, men ändå gör vi båda den här kopplingen. Något som jag finner väldigt fascinerande. Frågan är varför vi gör det? Den ständigt närvarande ökensanden i Kolmanskap saknas här i Åminne ändå är det något i scenen som leder tankarna att koppla ihop de här två platserna med varandra.

#11

Fyra gamla lysvred på rad tar mig med fantasins hjälp till Kapten Nemos Nostromo.

#12

En elkabelgömmornas egen balett, där lysvreden är de klarast lysande ballerinorna som dansar sin evigt stelnade dans för mig på väggen. Det är som en balett frusen i tiden. Jag har svårt slita mig. I  mitt inre hör jag Satie - https://open.spotify.com/album/4ZWDD7tNRRMB2eO4B5LsJh?si=jsAcBo-GQoKAtuWqO92CCg

#13

Hornprydda och oseende stirrar avgrundens väktare på mig. Portarna till helvetet är stängda för nu.

#14

#15

Darth Vaders lillasyster blinkar åt mig där hon står i ett prång. 

#16

Det finns så mycket att fotografera att tiden inte räcker till. 

#17

#18

Hur var det nu med utställningen vi kommit för att se. Hänförd av den här miljön höll jag nästan på att glömma bort den. De olika konstnärernas alster var hängda på olika vis i de större rummen. Och jag måste säga att den eller de som har hängt den här utställningen har gjort en mycket bra jobb. Konstverken är mycket smakfullt placerade i den här miljön. En eloge till dem. 

#19

#20

#21

Jag vet inte vad det är för föremål. Gamla oljekannor? I mina tankar föreställer jag mig ett samtal mellan arbetskamrater under en paus i arbetet. 

#22

Någon har i teglet ristar in siffrorna 1920. Är det året som avses? Ett år som betyder något, ett år som ska var en början på något nytt, något bättre. Ett år med förhoppningar. Eller bara några siffror som anger ett mått av något slag och som i en anakronistisk betraktelse skapar ett sammanhang som kanske inte alls gäller. Bara för att de står där i teglet behöver det inte betyda att de ristades år 1920, som min föreställning om hur siffrorna kan läsas säger att det är vad de betyder. De kan vara ristade långt senare. Hade någon år 1920 vågat drista sig till att rista dessa siffror i teglet? 

#23

Jag vänder min blick inte bara mot föremål och väggar utan även mot golvet. Det är hårt ansatt och uppvisar sprickor, färgfläckar. Det är en karta över arbetes gång på bruket. 

#24

#25

#26

Precis som elkabeln vänder tillbaka vill jag återvända hit även om jag vet att ljuset kommer att vara ett annorlunda då, men det gör kanske istället att jag ser andra ting som väcker andra tankar och funderingar-

TheInvisibleJackal

I gömslet

Knölsvan

Det var länge sedan jag besökte Trönninge ängar även om jag bara bor någon halvmil därifrån. Ängarna har sedan upphöjningen till naturreservat och med de ändringar som därvid gjorts tappas charmen för mig. Från att varit en plats för både kryssare och fotografer är det numera främst en plats för kryssare. Jag vet ärligt inte riktigt varför jag valde att göra ett besök. Mina tidigare besök de senaste tre-fyra åren har mest blivit en besvikelse och nu tänker jag inte på möjligheten att fotografera mängden arter utan på chansen att några arter kan komma ganska nära där jag sitter i gömslet. Den chansen har minskat betydligt sedan uppförande av en observationsplats uppe på en vall i anslutning till våtmarken.  Här står man helt öppet. Vilket säkert en del fåglar har anpassat sig till medans andra inte har gjort det och kommer heller aldrig att göra det. I mina ögon hade den här observationsplatsen gärna tagits bort helt. Det hade varit mycket bättre om en observationsplats uppförts på den sidan där fågeltornet ligger och inte i närheten av ett gömsle. Förstår inte hur man tänkt här.

#2

Vigg

#3

Skrattmås

#4

Skrattmås

#5

Årta

Trönninge ängar är de platser man under våren har chans att se årta. Här är det en hane som visar sig. En av Sveriges vackraste andfåglar i mitt tycke. Avståndet är rätt långt och bilden är ganska så beskuren. Före observationsplatsen uppförande var det inte ovanligt att denna lite skygga fågel kom ganska nära gömslet om man höll sig stilla och tyst. Vilket inte alltid är fallet. Många kryssare sliter upp luckorna i gömslet, sticker ut huvudet och konstaterar högt att här var ju inget särskilt, bara en rödbena. Rödbenan som jag kanske suttit den senaste timmen och väntat på att den ska komma lite närmare, ställa sig på kompositionmässigt tilltalande plats. Den tar givetvis till vingarna och lär inte återkomma i det första taget.

#6s

Grågås

#7

Sothöna

Sothönor finns det en del hel på ängarna och de går oftast inte att missa emedan de i många fall har synnerligen kort stubin.

#8

Sothöna

#9

Grågås

Grågässen har fått sina dunungar. Dunens färg gör att de smälter hyfsat väl in i blandningen av av nytt gräs och fjolårsgräs.

#10

Årta, skedand, grågås, vigg

Årthanen visade sig ha en kompis. Och i bakgrunden syns en skedandshane. 

#11

Mindre strandpipare

Den mindre strandpiparen med sin omisskännliga gula orbitalring runt ögat är en ofta sedd vadare vid ängarna och den häckar även där.

#12

Grågås

#13

Skrattmåskolonin ser ut att ha ökat sedan mitt senaste besök och det är positivt. En skrattmåskoloni innebär fler ögon som håller utkik efter predatorer och ger därmed och andra arter en större chans att föda upp sina ungar.

#14

Smådopping

Smådoppingen häckar på ängarna och det är oftast goda möjligheter att kunna fotografera dem. 

#15

Smådopping

Särskilt den här gången då de gärna höll till och fiskade i den gröna algsörjan framför gömslet. Och att ingen kryssare kom och skrämde bort dem.

#16

Skrattmås

Som sagt det är inte de spektakulära arter som lockar utan det är möjligheten att kunna få uppleva ett beteende som är kryddan för mig när jag försöker mig att på att fotografera fåglar. 

#17

Skrattmås

#18

Skrattmås

#19

Skrattmås

#20

Drillsnäppa.

Det här var den utdelning jag fick efter suttit sex timmar i gömslet och likt John Lennon utbrister efter att ha spelat "Helter Skelter" skulle jag i en modifierad tappning utbrista - "I got blisters on my..."

TheInvisibleJackal

Öland III - Jordtorpsåsen

Andra och sista morgonen på Öland för den här gången bestämde vi oss för undersöka Jordtorpsåsen. En plats enligt guider med en hel del olika orkidéer, men även annat. vi var lite tidiga för orkidéerna i år. Det är också möjligt att vandra mellan Jordtorpsåsen och Borgs ängar. Det var inget vi brydde oss om. Har för mig att det är runt 7 - 8 km enkel väg och den tiden hade vi inte riktigt. Vi tänkte mest hålla oss på åsen en stund på förmiddagen och sedan köra hem till två sura katter.

#2

Även på Jordtorpsåsen hittade vi en hel del fältsippor.

#3

Och den hör lilla busken eller möjligen träd, som jag inte vet vad det är. Påminner lite om något slags fruktträd. 

#4

#5

Vi vandrade sakta stigen fram i reservatet och tittade oss omkring efter vad som kunde vara intressant att fotografera. Nu så här efteråt när jag sitter och skriver  om det hela känns vår vandringen den här dagen som en utopi då jag sedan fem veckor har dubbla inflammerade hälsenor och därmed starkt begränsad i min rörlighet. Enligt min sjukgymnast kan det ta uppemot ett halvår att bli bra. Eventuellt längre. De efterlängtade vandringarna i Grövelsjön har därför fått avbokas. Jag får cykla, men ska undvika att gå alltför mycket. Den effektivaste behandlingen mot inflammerade hälsenor är stötvågor, men p g a jag sedan en tid tar blodförtunnande får jag inte behandlas med stötvågor. Det finns risk för blodproppar då och det vill jag ju inte ha. Återstår därför olika övningar, träningsdisciplin och tålamod. 

#6

#8

Blåsippor växte det även här. Hemmavid växer det bara blåsippor på ett par platser som jag vet om. Och vill man vara säker på att få se några är det till dessa man får ta sig. På Öland däremot hittade vi blåsippor lite här och var.  Väldigt roligt.

#9

Buskviol

#10

Här är en blåsippa med nio kronblad.

#11

#12

Efter en liten fikastund var det dags att packa in i bilen och köra hemåt. Precis som alltid är de väldigt svårt att slita sig och när vi passerar Ölandsbron igen, fast nu på fel håll så att säga infinner sig återigen en saknad och längtan efter att kunna stanna längre, men än en gång pockar vardagen på uppmärksamhet. Det blir säkert ett nytt besök nästa år. I blir det inga fler. 

TheInvisibleJackal

Öland II - Nunnedalen

Vi hade hört talas om Nunnedalen på Öland. Detta var först denna gång som vi passade på att stanna till och besöka den. Vi har kört förbi vid många tillfällen tidigare. Troligen beroende på att den bästa tiden att besöka den är under tidig vår. Vi parkerade vid den mindre parkeringen. Gick och ställde oss att begrunda den på platsen uppsatta informationstavlan. Det såg ut som om det fanns lite olika vägar att ta sig ner till själva dalen. En del kunde vara lite besvärliga stod det. Den undviker vi sa vi bestämt.  Vi hittade snart  en stig som såg fin och trevlig ut. Efter tag möttes vi av ett rep, som var till för att hålla sig i medan man fortsatte stigen ner. Bitvis lite kämpigt, men det gick. Väl nere undrade vi  för en kort stund hur den tuffa stigen kunde se ut. Sedan såg vi skylten. Vi hade av valt den tuffa stigen. Ja, så kan det gå.

#2

Nere i dalen gick det stig och längs med stigen växte det otroliga mängder vitsippor, gulsippor och blåsippor samt här och var hålnunneört.

#3

Det var en färgprakt utan dess like. Längs stigen vandrade många besökare och även om de inte som vi försökte oss på att fotografera det vi såg, var helt hänförda. Jag pratade med en del, som sa att de aldrig sett något liknande. Jag var böjd att hålla med om det.

#4

#5

Hålnunneört

#6

#7

Gulsippa

#8

#9

#10

Blåsippan är spännande på flera vis. Kronbladens kan ha lite olika färg från nästan lila till mörkblått. Dessutom kan kronbladens antal variera. I den här bilden har blomman sex kronblad.

#11

Medan den här inte bara visar upp en annan färg utan även hela åtta kronblad. Jag har även sett exemplar med nio kronblad.  Och ja, vi tog den tuffa stigen tillbaka. Det var  ändå den snabbaste vägen till bilen.

#12

Efter kvällsvard körde vi ner till Färjestaden för att få en glimt av Ölandsbron i kvällsljuset.

TheInvisibleJackal