Kinnekulle III - bland ramslöken

På vägen till växtplatsen för Guckusko körde vi genom Munkängarnas naturreservat. Det lyste vitt mellan träden och en nedvevad bilruta bekräftade att här växte det ramslök så det stod härligt till. Då reservatet låg förhållandevis nära la vi det på minnet för att återvända efter att vi besökt guckuskorna.

#2

Ramslöken växte bland fina gamla träd. Vilket fick mig att istället för närbilder på ramslöken; även om det blev någon det också, att koncentrera mig mer på miljöbilder med träden som huvudinslag. Givetvis ackompanjerade av ramslöken. 

#3

Doften från alla den här ramslöken var bedövande. Skulle jag äta en macka nu skulle den säkert mest smaka ramslök även om den bestod av ost och skinka.

#4

#5

#6

Som små stjärnhopar är ramslökens blomknippen.

#7

Gurkspindel?

En liten grön spindel. Skulle kunna var en s k gurkspindel. Den smälter oavsett  väl in ibland ramslöken.

#8

Man kan tro att vi vandrar vida omkring i reservatet. Det gör vi icke. Min fru som är en hängiven makrofotograf rör sig med samma hastighet i terrängen som en sengångare. Dock med den skillnaden att det inte växer någon mossa på henne. Och eftersom träden inte springer iväg har jag inte heller speciellt brått. Det här gör vår gemensamma fotoutflykter till trivsamma tillställningar i långsamhetens lov. 

#9

#10

#11

#12

#13

#14

Lukten till trots. Det började suga i tarmen. Lunchdags, men inte här. Vi bestämde oss för att inta den någon annanstans. 

#15

#16

#17

TheInvisibleJackal

Kinnekulle II - Guckusko

Jag känner till en växtplats på Öland där det växer Guckusko, men det är bara knappt en handfull. Jag har förstått att norröver är den vanligare och en av platserna där den växer mer talrikt än på Öland är just Kinnekulle. Att hitta den här växtplatsen och fotografera guckusko var den här lilla resans huvudmål. I mitt förra inlägg sa jag att det var en långhelg, men nu när jag tittar tillbaka på bilderna minns jag det rörde sig om endast en övernattning. Vi gick således upp redan vid halvfem-tiden för att hinna med att packa ut i bilen för att börja den här långa dagen med att hitta till guckuskorna. Vi hade valt att gå upp tidigt då parkering vid växtplatsen inte var särdeles stor. Det kanske fanns plats till tre - fyra bilar på sin höjd och eftersom det kanske kunde vara fler som var ute i samma ärende som vi var det lika bra att vara där tidigt. Dels för att få en parkering och dels att kanske få en stund med guckuskorna på egen hand.

#2

På vägen till guckoskorna sprang det närmare tio dovhjortar över vägen och jag räknade till nästan 30 ute på olika fält. Detta  under lite drygt en mils bilkörning.

#3

Vi var först på plats och efter en liten vandring på en stig kom vi fram till växtplatsen. Den syn som mötte oss går knappt att beskriva. Det var mängder av guckusko. Det var nästan bisarrt med tanke på vår tidigare öländska erfarenhet av guckusko. Precis som på Öland var växtplatsen inhägnad och man man fick avnjuta blommorna utanför denna då guckuskons rötter är känsliga för tramp.

#4

#5

#6 

#7

#8

#9

#10

#11

#12

#13

#14

#15

#16

#17

#18

#19

#20

#21

#22

#23

#24

Det blev under några timmar; hur många, vet jag inte, en hel del bilder. Det var svårt att slita sig därifrån. Vi var som trollbundna. Under nästan hela tiden var vi själva där. Endast ett annat par som snabbt gick runt och tog några mobilbilder var där en kort stund. Ibland vet jag inte om när man är ute så här med sin kamerautrustning med stativ och allt, på något sätt skrämmer undan andra som också vill fotografera på den platsen. Det är som om ens kamerautrustning och hur man hanterar den gör en del obekväma. Än värre är om allt är uppställt och jag bara står där, men jag fotograferar inte d v s jag trycker inte kamerans avtryckarknapp. Varför gör jag inte det? De uppträder då ofta som om de av misstag har råkat klampa in i en filminspelning. De hastar iväg nästan på en gång när de har kommit och de har trots kommit av en anledning. Allt med jag bara står där och hoppas att det ljus som fanns alldeles nyss ska komma tillbaka. En del bryr sig ett dugg och börjar prata. Vilket jag inte har något emot. Andra däremot nästan smyger med att de vill ta en bild av något som de tycker om, något som de vill ha med sig ett minne ifrån. För att sedan smyga undan. Rädd för att störa. Jag kan delvis känna igen mig det här. Om jag t ex går in i en musikaffär plockar jag ogärna ner en dyr elgitarr. Vad ska jag med mina kunskaper om max tre ackord och där ett av det kanske inte ens är ett ackord göra med en sådan gitarr. Nä, då låter jag hellre bli. Att bara stå och hålla i den känns dumt. Låter det bekant?

TheInvisibleJackal

Kinnekulle - ankomst

Efter några veckor sjukskrivning är jag åter på banan igen. I varje fall delvis. Jag  opererade ett ljumskbråck i början av oktober. Operationen gick bra. Jag klarar mig utan morfin nu; tack och lov, mår inte särskilt bra av det. Vanliga värktabletter fungerar alldeles utmärkt. Är väl mest stel känner jag. Får var lite försiktig med vad jag lyfter den första tiden. Kamerautrustningen får ligga och gona till sig ett tag till i ryggsäcken. Personligen tycker jag nog att det var rätt så perfekt att bli opererad så här års. Snart är november här och då brukar jag sällan ta fram kameran särskilt ofta. Kommer det snö sedan i december kan den åka fram, annars inte då heller.

#2

Jag har en drös med inlägg som ligger och väntar. Vet inte riktig varför jag kommit efter så mycket just i år. Var i och för sig rätt dålig årets första kvartal. Det hänger med känner jag. I början av juni for vi till Kinnekulle över en långhelg. Vi hade hittat ett fint boende ute på landet. Efter att ha pratat lite med det trevliga värdparet tog vi en liten promenad i omgivningarna.

#3

#4

#5

Tillbaka till boendet fick jag syn på en flock dovhjortar. Fantastiskt tyckte jag. Mannen i värdparet var inte lika begeistrad. Han upplevde dovhjortarna mer som ett plågoris som åt upp inte bara grödorna utan även tillintetgjorde allehanda försök att få till en prunkande trädgård. Han såg helst att jag använde gevär istället för kamera på dovhjortarna.

Han berättade att på hösten kunde det vara uppemot 200 dovhjortar på ett fält alldeles i närheten. De tar kanske 5-6 minuter att gå dit. 

#6

#7

#8

#9

#10

#11

Vi hade inte kört till Kinnekulle för dovhjortarnas skull. De blev; som jag ser det,  en bonus. Nu var det dags att krypa i säng för att orka gå upp i gryningen. 

TheInvisibleJackal