Bland andra
Bildskapare Hellesö växer i mina ögon
Terje Hellesö växer i mina ögon. Jag riktar i huvudsak inte mina kameror ut i naturen, men bland annat Terjes blogginlägg om motiv och bild är mycket läsvärt och tänkvärt tycker jag, och hans inlägg om det äkta och det subjektiva är också något som är väl värt att reflektera över oaktat vilken fotografisk genre vi tycker oss känna mest tillhörighet i. Terje är inte bara en väldigt duktig och inspirerande bildskapare i mina ögon. Han framstår dessutom som en (en)vis och kunnig person som frikostigt delar med sig av sina erfarenheter, sin kunskaper och sina tankar. I mitt fotograferande och skapande inom den lite mer dokumentära genren har jag mycket jag kan lära av bildskapare Hellesös naturbilder och texter.
Rruga Kosova B
Plemetin, Kosovo. November 2019
Ett par mil NV om Pristina ligger det lilla samhället Plemetin. Det är ingen trevlig plats. Både vyn och luften domineras fullständigt av det stora kolkraftverket och de intilliggande områdena där brunkolen tas upp ur marken. Området omgärdas av enorma slagghögar som innehåller stora mängder cancerogena ämnen. Det finns en liten by nära kraftverket som i folkmun kallas "cancerbyn", detta för att en så stor del av byns invånare har drabbats av cancer.
Några hundra meter från kolkraftverket, utmed Rruga Kosova B, finns två stycken sexvåningshus. Här bor cirka 40 familjer och cirka 250 personer i varje hus. Här trängs romer, ashkali, balkanegyptsier och kosovoalbaner på samma plats. Ingen som bor här betalar för det, men ingen tar heller hand om husen, allt som kan vara trasigt är trasigt. Vattnet i huset är otjänligt, alla eldar i sina lägenheter för det saknas centralvärme, några familjer eldar grenar och trä från gamla möbler medan andra eldar sopor. Avloppssystemet fungerar ibland och galler framför lägenhetsdörrarna är ett sätt att hålla obehöriga ute. Husen uppfördes med biståndsmedel 2006 och sedan dess har förfallet varit konstant. Här är det aldrig tyst oavsett tid på dygnet och här hör det till vardagen med våld och hot. Det första jag möts av när jag kliver ur bilen utanför huset är att någon skriker "Hitler" åt mig från en av balkongerna.
Habib är 37 år och bor sedan 2016 i huset med sin familj. Han skickades tillbaka till Pristina efter att ha tillbringat ett par år i Tyskland utan att ha fått uppehållstillstånd. Vi går in i trapphuset och möts omedelbart av tre saker. En kraftig lukt av mögel, ett trapphus i sex våningar fullt av smuts, sopor och krossat glas samt en ljudkuliss bestående av en blandning av intensiva samtal, skrik, gråt, skratt och olika typer av musik.
Habib säger att vi inte bör gå upp till sista våningen eftersom vi inte har skyddsmask framför munnen, jag insisterar och vi går upp. Habib täcker sin mun med jackans krage. Det stinker ruttet, mögel och urin. Jag frågar Habib hur det är möjligt att bo här utan att bli sjuk. Han svarar "alla är mer eller mindre sjuka hela tiden". Det är halt och kletigt på trappstegen, men jag väljer ändå att inte hålla i mig i trappräcket på vägen ner genom trapphuset.
På våning tre kommer det ut en kvinna som vill att jag kommer in i hennes lägenhet för att se vattenläckan i köket. Det står hinkar på golvet i köket för att samla upp vattnet som rinner in från våningen ovanför, att döma av vattnets färg och lukt i hinkarna är det sannolikt avloppsvatten som läcker in. Ytterligare en våning ner kommer det fram en ung kvinna i en sliten fuskpäls till mig och säger "tjenare!". Hon har bott i Västervik under flera år, men återvände till Pristina för ungefär ett år sedan. Vi pratar en stund i trapphuset, hon berättar att hon har en son kvar i Sverige och att hon nu väntar på tillstånd för att kunna återvända till Sverige. Hon berättar att hon blev lovad bostad och arbete om hon återvände till Kosovo. Hon fick inget arbete och hon bor nu med sina föräldrar i det här huset. Det är katastrof säger hon gång på gång under vårt samtal.
Väl ute ur huset, på väg mot bilen, ropar någon genom ett trasigt fönster från grannhuset "jag ska döda dig, döda dig med kniv!" samtidigt som två småpojkar skriker "fuck, fuck!" och en liten flicka i 7-års åldern med klarblå ögon ler mot mig och säger "hello!". Ett galet hus, ett hus där risken för galenskap är stor, ett hus där det sannolikt är lätt att bli galen.
Makfire och barnen i ruinen, del II
Fushë Kosovë/Pristina, Kosovo. November 2019
I förra blogginlägget skrev jag om Makfire och hennes barn, om deras livsbetingelser och deras kamp för överlevnad i utkanten av Pristina. I en kommentar till det inlägget skrev jag att "det tyvärr finns en omänskligare fortsättning på denna berättelse". Här är den.
Onsdagen den 10 juli 2019 var en dag och en kväll som alla andra dagar och kvällar för den 37-åriga änkan Makfire och hennes 4 barn i utkanten av Kosovos huvudstad Pristina. Alla dagar är lika, det är bara vädret som möjligen kan variera. De flesta av dygnets vakna timmar handlar om att leta efter matrester och plast i Pristinas soptunnor.
Som alltid sköt Makfire sin utvecklingsstörde son Muhamet i rullstolen framför sig i den sena Kosovokvällen och som alltid var även 6-åriga dottern Majlinda och 3-åriga sonen Faruk vid hennes sida tillsammans med 9-årige Kujtim. På grund av Muhamets handikapp och de övriga tre barnens låga åder samt det faktum att Makfire är änka sedan några år tillbaka så tillbringar de i princip all tid tillsammans. De letar matrester tillsammans, de tigger tillsammans och de sover tätt tillsammans för att hålla värmen i den ruin som utgör deras enda fasta punkt här i tillvaron.
Sent på kvällen den 10 juli började det regna och Makfire beslutade att avbryta kvällens letande i soptunnor och återvända med barnen hem till ruinen. Äldsta sonen Kujtim ville fortsätta leta en liten stund. Makfire gick med på det, men uppmanade pojken att inte bli för sen hem. Det blev hennes sista ord till sin son.
Torsdagen den 11 juli hittades 9-åriga Kujtim död nedanför trapporna till ett lägenhetskomplex i stadsdelen Xhemail Mustafa' i Fushë Kosovë i utkanten av Pristina. Han hade utsatts för kraftigt våld mot huvudet. Platsen där Kujtims kropp påträffades var inte okänd för Makfire.
Kujtim hade tidigare under sommaren berättat för Makfire att han vid två tillfällen drogats och utnyttjats sexuellt av en man i närheten. Platsen där Kujtims kropp påträffades var samma plats där den nu anklagade förövaren bodde.
Jag träffade Makfire och hennes barn i maj 2019 och nu träffades vi igen, 6 månader senare på samma plats. Makfire håller upp det enda fotografi hon har av Kujtim, en illa åtgången bild av hennes älskade son som sitter i en plaststol. Hennes tårar rinner ner för kinderna, hon gråter till att börja med ljudlöst, men till slut brister allt. Hennes förtvivlan är total där hon sitter på knä framför den gamla vedkaminen i ruinen och försöker torka två små barnskor.
Jag frågar om hon fått något stöd eller någon hjälp av någon. Hon svarar att hon fick några tabletter av polisen innan de talade om för henne att Kujtim hade hittats död. Tabletterna gjorde så hon inte grät säger hon. Förutom det säger hon sig inte ha fått någon hjälp alls, detta med undantag av att någon hjälpt henne att bekosta en grav åt sonen.
På min fråga hur hon hanterar sin sorg svarar hon "jag vet inte" och när jag frågar vad människor i hennes omgivning säger om det som hänt svarar hon "ingen säger något, han är ju död". Jag tvekar för en stund, men frågar till slut vad som skulle hända om hon i framtiden skulle träffa på den man som förgripit sig på och sannolikt även dödat Kujtim. Hon svarar utan att tveka och med en glasklar stämma "jag kommer att döda honom". Jag vill ställa två frågor till, men jag ställer bara en av dem - "tror du på Allah?". Hon svarar "ja, absolut, han har gett oss gåvor, gåvan att kunna se, att kunna höra och att kunna känna". Den fråga jag tänker men inte ställer är "vad tänker du när du tänker på din och dina barns framtid?"
Vi avslutar vårt samtal, jag ger Makfire en kram och vi går ut från den starkt urinluktande ruinen. Vi tränger ihop oss 7 personer i den gamla Opel Kadett som min tolks äldre bror kör. Vi kör till den plats där Kujtims grav finns. Det är första gången Makfire och hennes barn återbesöker graven efter att Kujtim begravdes i juli.
Makfire hade ett obegripligt svårt liv innan den 11 juli och som inte det vore nog blev det än värre efter det. En utsatt, kroniskt sjuk och fattig änka på Europas absoluta samhällsbotten som saknar allt vad förutsättningar heter och med en handikappad och rullstolsbunden son och ytterligare två småbarn att sörja för. Jag ställer aldrig frågan till Makfire, men frågar mig själv gång på gång "hur ska framtiden bli?". Samtidigt hör jag Makfires ord inom mig "Allah har gett oss gåvor, gåvan att kunna se, att kunna höra och att kunna känna".
Makfire och barnen i ruinen
Fushë Kosovë/Pristina, Kosovo. Maj 2019
För många år sedan fick jag ett svar av en romsk kvinna, ett svar som jag tänkt på många gånger genom åren. Jag träffade henne i området Fushë Kosovë utanför Pristina i Kosovo. Det var en råkall dag 2008 och kvinnan eldade tidningspapper för att hennes barn skulle hålla värmen i det skjul som utgjorde deras bostad i det romska slumområdet. Kvinnan berättade att hon varje kväll gick ut för att leta efter något ätbart eller användbart i soptunnor i närområdet. Jag frågade henne om hon kände skam som tvingades leta bland sopor för sin och sina barns överlevnad. Hon svarade "nej, det är inget problem, problemet är att så många andra människor har letat i samma soptunnor före mig samma kväll". Inte nog med att de svalt och frös, det var dessutom en stenhård konkurrens om matrester och sopor på den absoluta samhällsbotten i Pristinas utkant. Jag vet att jag då tänkte "bara allvarlig sjukdom eller handikapp hade kunnat göra situationen än värre".
Idag, en dag i maj 2019, ett drygt decennium senare, är jag tillbaka i Fushë Kosovë och bara några hundra meter från den plats där jag 2008 träffade den romska kvinnan ser jag nu någon sitta i en röd rullstol framför en ruin en bit bort. Jag hoppar mellan vatten- och gyttjepölar fram till rullstolen. En trebent hund är hela tiden runt mig, hunden skäller, morrar och visar sina tänder, men backar tack och lov varje gång jag lyfter handen. I rullstolen sitter en utvecklingsstörd pojke framåtlutad och fastspänd. En kvinna kommer ut ur ruinen och går fram till pojken i rullstolen. Kvinnan heter Makfire och pojken, som är nummer två i en syskonskara av fyra, heter Muhamet. Makfire är sedan två år tillbaka änka och ensamstående med Kujtim 9 år, Muhamet 7 år, Majlinda 6 år och Faruk 3 år. Hon har olagligen bott i ruinen sedan 2016 och har många gånger under årens lopp fått veta att ruinen snart kommer att rivas. Senaste informationen är att ruinen jämnas med marken om två månader.
Jag går in i ruinen och en kraftig lukt av urin slår emot mig. Under en lina där tvättade barnkläder hänger på tork pickar en ensam brunspräcklig höna på något bland avskrädet på golvet. Jag skjuter undan en pläd som fungerar som draperi till Makfires och barnens bostad, ett rum som är mindre än 10 m2. Makfire flyttar en kastrull från en plats till en annan inne i rummet, morgonens regn har letat sig in genom de massoniteskivor och kartonger som utgör bostadens tak.
Det är 17 grader varmt ute, det är mitt på dagen och Makfire tar fram en tjock termooverall ur en klädhög inne i rummet. Hon klär på 3 årige Faruk den flera storlekar för stora overallen. Jag frågar varför och hon svarar att det kan bli kallt i kväll. Hon och de 4 barnen inklusive Muhamet i rullstolen ska ut och leta bland Fushë Kosovës soptunnor. Den tanke jag tänkte 2008 att "bara allvarlig sjukdom eller handikapp hade kunnat göra situationen än värre" är den verklighet som Makfire och hennes barn lever i.
Jag och min tolk sätter oss i bilen och åker vidare. Vi stannar till efter någon kilometer. Jag kliver ur bilen för att fotografera människor som kommer gåendes längs en järnväg. När jag vänder åter mot vår bil ser jag Makfire korsa järnvägsspåret. Hennes rygg är krökt och hon skjuter Muhamets rullsol framför sig, i rullstolen sitter nu även Faruk medan Kujtim och Majlinda går bredvid. Om jag inte visste att det var Makfire och om jag inte visste att hon var född 1982 skulle jag, när jag nu ser hennes krökta kropp i profil, tro att det är en gammal kvinna som korsar järnvägen med sina barn barn.
När solen går ner över Fushë Kosovë ikväll tänker jag på Makfire och barnen. Hennes tankar sträcker sig antagligen till nästa soptunna och en förhoppning om att hitta något som är ätbart alternativt hitta tillräckligt med plast för att kunna sälja, uppköpare av plast betalar 12 cent per kilo. Förhoppningen står framför allt till att hitta en soptunna som ingen annan av Fushë Kosovës invånare har letat i tidigare.
Skriver om
Innehållskategorier
- Intresse - Reportage / Situation
- Intresse - Svart-vitt
