Ett par mil NV om Pristina ligger det lilla samhället Plemetin. Det är ingen trevlig plats. Både vyn och luften domineras fullständigt av det stora kolkraftverket och de intilliggande områdena där brunkolen tas upp ur marken. Området omgärdas av enorma slagghögar som innehåller stora mängder cancerogena ämnen. Det finns en liten by nära kraftverket som i folkmun kallas "cancerbyn", detta för att en så stor del av byns invånare har drabbats av cancer.

Några hundra meter från kolkraftverket, utmed Rruga Kosova B, finns två stycken sexvåningshus. Här bor cirka 40 familjer och cirka 250 personer i varje hus. Här trängs romer, ashkali, balkanegyptsier och kosovoalbaner på samma plats. Ingen som bor här betalar för det, men ingen tar heller hand om husen, allt som kan vara trasigt är trasigt. Vattnet i huset är otjänligt, alla eldar i sina lägenheter för det saknas centralvärme, några familjer eldar grenar och trä från gamla möbler medan andra eldar sopor. Avloppssystemet fungerar ibland och galler framför lägenhetsdörrarna är ett sätt att hålla obehöriga ute. Husen uppfördes med biståndsmedel 2006 och sedan dess har förfallet varit konstant. Här är det aldrig tyst oavsett tid på dygnet och här hör det till vardagen med våld och hot. Det första jag möts av när jag kliver ur bilen utanför huset är att någon skriker "Hitler" åt mig från en av balkongerna.

Habib är 37 år och bor sedan 2016 i huset med sin familj. Han skickades tillbaka till Pristina efter att ha tillbringat ett par år i Tyskland utan att ha fått uppehållstillstånd. Vi går in i trapphuset och möts omedelbart av tre saker. En kraftig lukt av mögel, ett trapphus i sex våningar fullt av smuts, sopor och krossat glas samt en ljudkuliss bestående av en blandning av intensiva samtal, skrik, gråt, skratt och olika typer av musik.

Habib säger att vi inte bör gå upp till sista våningen eftersom vi inte har skyddsmask framför munnen, jag insisterar och vi går upp. Habib täcker sin mun med jackans krage. Det stinker ruttet, mögel och urin. Jag frågar Habib hur det är möjligt att bo här utan att bli sjuk. Han svarar "alla är mer eller mindre sjuka hela tiden". Det är halt och kletigt på trappstegen, men jag väljer ändå att inte hålla i mig i trappräcket på vägen ner genom trapphuset.

På våning tre kommer det ut en kvinna som vill att jag kommer in i hennes lägenhet för att se vattenläckan i köket. Det står hinkar på golvet i köket för att samla upp vattnet som rinner in från våningen ovanför, att döma av vattnets färg och lukt i hinkarna är det sannolikt avloppsvatten som läcker in. Ytterligare en våning ner kommer det fram en ung kvinna i en sliten fuskpäls till mig och säger "tjenare!". Hon har bott i Västervik under flera år, men återvände till Pristina för ungefär ett år sedan. Vi pratar en stund i trapphuset, hon berättar att hon har en son kvar i Sverige och att hon nu väntar på tillstånd för att kunna återvända till Sverige. Hon berättar att hon blev lovad bostad och arbete om hon återvände till Kosovo. Hon fick inget arbete och hon bor nu med sina föräldrar i det här huset. Det är katastrof säger hon gång på gång under vårt samtal.

Väl ute ur huset, på väg mot bilen, ropar någon genom ett trasigt fönster från grannhuset "jag ska döda dig, döda dig med kniv!" samtidigt som två småpojkar skriker "fuck, fuck!" och en liten flicka i 7-års åldern med klarblå ögon ler mot mig och säger "hello!". Ett galet hus, ett hus där risken för galenskap är stor, ett hus där det sannolikt är lätt att bli galen.

Jag träffade Makfire och hennes barn i maj 2019 och nu träffades vi igen, 6 månader senare på samma plats. Makfire håller upp det enda fotografi hon har av Kujtim, en illa åtgången bild av hennes älskade son som sitter i en plaststol. Hennes tårar rinner ner för kinderna, hon gråter till att börja med ljudlöst, men till slut brister allt. Hennes förtvivlan är total där hon sitter på knä framför den gamla vedkaminen i ruinen och försöker torka två små barnskor.

Jag frågar om hon fått något stöd eller någon hjälp av någon. Hon svarar att hon fick några tabletter av polisen innan de talade om för henne att Kujtim hade hittats död. Tabletterna gjorde så hon inte grät säger hon. Förutom det säger hon sig inte ha fått någon hjälp alls, detta med undantag av att någon hjälpt henne att bekosta en grav åt sonen.

På min fråga hur hon hanterar sin sorg svarar hon "jag vet inte" och när jag frågar vad människor i hennes omgivning säger om det som hänt svarar hon "ingen säger något, han är ju död". Jag tvekar för en stund, men frågar till slut vad som skulle hända om hon i framtiden skulle träffa på den man som förgripit sig på och sannolikt även dödat Kujtim. Hon svarar utan att tveka och med en glasklar stämma "jag kommer att döda honom". Jag vill ställa två frågor till, men jag ställer bara en av dem - "tror du på Allah?". Hon svarar "ja, absolut, han har gett oss gåvor, gåvan att kunna se, att kunna höra och att kunna känna". Den fråga jag tänker men inte ställer är "vad tänker du när du tänker på din och dina barns framtid?"

Vi avslutar vårt samtal, jag ger Makfire en kram och vi går ut från den starkt urinluktande ruinen. Vi tränger ihop oss 7 personer i den gamla Opel Kadett som min tolks äldre bror kör. Vi kör till den plats där Kujtims grav finns. Det är första gången Makfire och hennes barn återbesöker graven efter att Kujtim begravdes i juli.

Makfire hade ett obegripligt svårt liv innan den 11 juli och som inte det vore nog blev det än värre efter det. En utsatt, kroniskt sjuk och fattig änka på Europas absoluta samhällsbotten som saknar allt vad förutsättningar heter och med en handikappad och rullstolsbunden son och ytterligare två småbarn att sörja för. Jag ställer aldrig frågan till Makfire, men frågar mig själv gång på gång "hur ska framtiden bli?". Samtidigt hör jag Makfires ord inom mig "Allah har gett oss gåvor, gåvan att kunna se, att kunna höra och att kunna känna".