Bildkomposition

Bildkomposition

Bildkomposition handlar om att arrangera bildelementen (formerna) för att uppnå ett visst syfte.

Det kan t.ex. vara att bygga upp ett intryck av oro eller någon annan känsla. Harmoni är ett begrepp som ofta nämns i böcker om komposition. Harmoni är den klassiska kompositionens ledord och många regler finns för hur man ska uppnå denna harmoni. De vanligaste två utgångspunkterna för resonemang om harmoni är dels triangelkompositionen och dels det gyllene snittet (se annan artikel), där bildelementens tyngdpunkter placeras i skärningslinjerna.

Triangelkompositionen är ett bra utgångsläge för resonemang om komposition. Den anses som mycket stabil och de flesta ser nog detta och håller med om det, även om man inte kan något om komposition i övrigt. Pyramidformen som sådan ger ju ett tungt och statiskt intryck. Det känns som om denna komposition är fast förankrad i marken.


Vänder man triangeln upp och ner får man faktiskt motsatt effekt. Också i detta fall tydligt urskiljbar för var och en. En triangel som "står på huvudet" känns inte stabil. Den inger oro. Man väntar på att den ska falla åt endera sidan.

Trianglar, kvadrater, rektanglar, ellipser och cirklar är enligt min mening statiska kompositioner. Åtminstone om hela formerna stannar inom bildytan.




Flyttar man däremot ut, eller förstorar kompositionens huvudlinjer, uppstår i regel en dynamik i bilden. Inte alltid av godo, men bra att vara medveten om. I många fall är det just denna förändring av kompositionen man gör när man tar "det magiska steget närmare" när man fotograferar.

Diagonaler är användbara för att driva på eller åstadkomma dynamik i en bild. Diagonaler är vad som uppstår när man "flyttar in" i en triangelkomposition. En diagonal från övre vänstra hörnet till det nedre högra anses allmänt (i västerlandet) leda in i bilden. In på scen s.a.s. En diagonal från det nedre vänstra hörnet till det övre högra däremot, ger ett intryck av att vara en "ryggbild". Om ingen rörelse- riktning finns i bilden kan man förstås säga att en diagonal från övre vänstra hörnet till det nedre högra är densamma som diagonal från nedre vänstra hörnet till det övre högra. Vilket det också naturligtvis är. För mig är inte de här rörelseriktningarna speciellt viktiga, det är den diagonala linjen i sig, givet att den börjar och slutar utanför bildytan, som skapar dynamiken. Jag tror att det enda som är självklart med diagonaler är att vi västerlänningar läser dem från höger till vänster och det därför känns lite mer rätt om en bil kommer åkande från vänster till höger i bilden, än tvärtom.



Kors och kryss är vanliga skelett att hänga upp bildbyggnaden på. Använder man sig av någon av dessa kompositioner så kan man rentav placera det viktigaste bildelementet mitt i bilden. Något som annars brukar räknas som tabú i kompositionen. Observera att bildexemplet nog får betraktas som övertydligt. Jag kommer att byta ut det mot ett annat vid tillfälle.



Dela aldrig en bild på mitten, vare sig vertikalt eller horisontellt. Resultatet av en sådan delning blir två bilder. (jmfr. s.k. hötorgslandskap med horisonten precis mitt i bildytan). Både harmoni och dynamik försvinner. Bilden får två centrum.



Placera inte bildens huvudmotiv (om något sådant finns) precis i mitten. Lägg det hellre något åt sidan (som på bildexemplet här nedan). Den eventuella dynamiken dör annars, bilden "avstannar". Dock finns det undantag. Ett redovisas ovan i "Kors och kryss", ett annat är i de fall något ska redovisas och bildens enda berättigande är som en exakt illustration. Som t.ex. vid en produktfotografering.




Upprepningar och formtema är två andra vanliga kompositionsstrategier. Upprepningar innebär att samma form upprepas så frekvent att själva upprepningen i sig blir bildens bärande idé. Om man helt bortser från bildinnehåll och endast ser till formen så är ett skolfoto ett bra exempel på en sådan bild. Även om åtminstone en del fotografer anstränger sig för att få någon mer övergripande komposition i bilden. Formtema innebär att man använder sig av en form som får gå igen några gånger i bilden. Rena formtema ser man sällan i andra bilder än måleri. Det är svårt för en fotograf att arbeta med formtema eftersom målarens möjligheter till kontroll inte finns. En fotograf kan inte få en buske att upprepa en form som finns någon annanstans i bilden.



Arbeta med kontraster. Ställ stort mot smått, mörkt mot ljust, hårt mot mjukt, rörelse mot stillhet, yta mot djup. Kontraster är en grundläggande del i kompositionen/bildbyggnaden om man vill uppnå dynamik i bilden.

Öva, öva och öva. Jag avslutar denna artikel med en kommentar om det enda som egentligen är relevant när det gäller att skaffa sig kunskaper inom komposition och bildbyggnad. Titta på bilder. Gå på museum, studera bilderna i dagstidningarna. Studera alla bilder! Det här fungerar precis som med att lära sig spela fiol. Det enda sättet är att spela fiol.



Liksom i fiolspel så kommer man såsmåningom att börja kombinera olika metoder och arbetssätt, för att till sist helt sluta tänka på att man sysslar med komposition i sitt bildarbete. Då kommer man också att börja närma sig ett personligt sätt att komponera sina bilder. Man skaffar sig ett bildspråk!

Övning: En mycket effektiv övning är att riva några bitar tidningspapper och börja flytta omkring dom på en given yta. T.ex. på ett ark ur ett ritblock. Sätt upp mål för vad som ska uttryckas eller understrykas med kompositionen och se hur pass nära målet du kan nå genom att placera papperslapparna i olika inbördes förhållanden. Ändra kompositionen och se. Fortsätt så varje dag på heltid i en vecka. I slutet av veckan kommer något att hända. Man börjar förstå vad det handlar om! Denna övning har jag själv "utsatts" för under ett kompositionsblock för Arne Isacsson på Gerlesborgsskolan för många år sedan. Jag lovar att det ger resultat.

Tyckte du att detta var intressant? Läs då också artikeln om bildbyggnad.