Lina Haskel har precis sammanfattat fem års arbete i en utställning på Galleri Kontrast, och jobbar just nu med nästa steg. Bildsamlingen ”Folkets Hus – Space in common” ska bli en fotobok.

Foto: Lina Haskel

Allt låter så självklart när Lina Haskel berättar om sitt arbete. Hur hon efter tre års multimediastudier på Stockholms universitet kom på att hon läst fel ämne och i stället bestämde sig för att flytta till New York. Att hon sökte och kom in på Kulturama som ett medel att nå målet, och att kursledaren ovetandes tipsade henne om att söka in på prestigeskolan International Center of Photography. Sedan, när hon åkt till sina drömmars stad för att lämna in ansökningshandlingarna till ICP följde hon flyttplanen trots att hon upptäckt att hon vid första besöket inte trivdes i the City. Hur hon visserligen behövde bearbeta redaktören i flera månader, men att hon slutligen ändå fick göra praktik som bildredaktör på Rolling Stone Magazine, precis som hon ville. Och sedan hur hon följde magkänslan när den tog henne tillbaka till Stockholm.

 Lina ser närmast förvånad ut över frågor som »varför«, som om hon inte ens tänkt tanken att hon hade ett alternativ. Kring hur hon jobbar med sina egna mångåriga projekt till exempel.

– Fördelen med att jobba länge med ett eget fotoprojekt är ju att man ger sig tid att tänka och komma på hur man ska göra för att hamna rätt, säger hon efter några sekunders funderande.

– Nackdelen är att ingen pushar på.

 2008 tappade Lina sugen på att fortsätta med sitt projekt om Folkets Hus, en idé hon kommit på tre år tidigare under en sommarvistelse i Sverige.

– Jag bestämde mig för att göra antingen eller, antin­gen lägga av eller göra ett ryck. För att öka pressen på mig själv gick jag ut och berättade om projektet, och när omgivningen visade intresse för jobbet kunde jag inte dra mig ur.

Anledningen till att Lina började jobba med Folkets Hus-projektet 2006 berodde egentligen på en slump: året innan fick hon vetskap om något hon över huvud taget inte funderat över tidigare.

 – Jag fick upp ögonen för Folkets Hus. Jag lärde mig hur Folkets Hus hade sitt ursprung i det sena 1800-talet, då arbetarrörelsen behövde möteslokaler. Arbetarna byggde själva sina möteslokaler eftersom fackföreningarna motarbetades av arbetsgivarna. Nöjesverksamheten finansierade bygget och den fackliga verksamheten: arbete och nöje kom att bli beroende av varandra i Folkets hus. 

Historien fångade Linas intresse. De flesta husen jagade Lina rätt på själv, och genom sitt engagemang i en dansbands- och schlagertidning träffade hon artister som kunde tipsa om lämpliga fastigheter runt om i landet.

 – Även om de vanliga jobben inte har styrt mig har jag försökt att hinna med mitt privata projekt när det varit möjligt. Hade jag ett uppdrag i Örnsköldsvik tittade jag vilka Folkets Hus som låg i närheten och tog kontakt. Gick det inte ringde jag till lokalen som stod som andravalet på min lista, ända tills jag fick en kontakt.

Under fem års tid reste Lina genom landets samtliga 25 landskap och fotograferade ett sjuttiotal Folkets Hus, hela vägen från Lappland ner till Skåne.

De rena motiven visar spåren av människorna som bevistat lokalen snarare än människorna själva. Bilderna är varma samtidigt som de ger ett litet hjärtnupet intryck, med stolar pedantiskt uppradade framför åldrade träpaneler och dammdoftande gardiner.

 – Jag ser mig inte som en hardcore reportagefotograf, men jag har medvetet låtit bli att ändra något på platserna som jag har besökt. Det skulle ha känts fel. Jag undersökte heller aldrig i förväg hur husen som jag skulle fotografera såg ut. För att själv få plats i rummet kan jag ha makat på en stol, eller möjligen dragit en gardin åt sidan för att få ett bättre ljus på motivet jag velat avbilda. Men i stort har jag låtit allt vara som det var när jag kom.

Den 24 september plockades utställningen »Folkets Hus – Space in common« ner från väggarna på Galleri Kontrast där 58 bilder visats under drygt en månad.

När Lina bokade in utställningen till galleriet visade hon de 35 bilderna som nominerades till Scanpix Stora Fotopris 2011. I somras reviderade hon urvalet tillsammans med Mia Klintewall och Marcus Erixson.

– Jag hade skrivit ut 65 bilder, och så valdes några bort när när vi ramade utställningen. Det gick så smidigt, på bara tre dagar hängde alla tavlorna uppe.

Ett av kraven Lina hade inför utställningen var att samtliga landskap skulle vara representerade i bilderna. Från början tjänade regeln som piska för att tvinga ut henne i landet. Under utställningen handlade det om att visa respekt för publiken.

– Det hade inte varit roligt om en besökare letade efter fotografiet från sitt landskap och inte hittade det.

Var utställningen ska ta vägen härnäst är fortfarande inte riktigt bestämt, även om Lina är mycket tydlig med att hon inte gjorde utställningen för att den bara skulle visas i Stockholm.

– Jag vill att den ska visas ute i landet, och håller på att ta kontakt med lämpliga utställningsplatser där bilderna når en intresserad publik.

Parallellt med utställningen har Lina jobbat med boken med samma namn. Målet är att presentera den i handeln under vintern 2012/2013. Att fotografera egna projekt är både dyrt och tidskrävande. Likaså att göra utställnin­gar och fotoböcker.

– Jag finansierar mina projekt ur egen ficka samt med stipendier. Det första stipendiet för Folkets Hus-projektet fick jag 2009, i fjol tog jag emot Bildkonstnärsnämndens arbetsstipendium och nu i november tar jag emot Arbetets Museums dokumentärfotopris.

Får mer ut av Fotosidan. Plusmedlemskapen börjar från 119 kr