Fotoresa: Svalbard - Istid i nutid
Den råa och magnifikt vilda ishavsarkipelagen Svalbard är ett av världens allra finaste fotoresmål. Djurlivet och det arktiska ljuset gör det till en drömdestination för landskaps- och viltfotografen.
Vi har bara varit ombord knappt en timme, och inte mer än hunnit korsa fjorden över till Skansbukten, när storlarmet går ombord: isbjörn rakt fram!
Där går en livs levande ung björnhona en bit in på fjordisen, medan vi sakta tuffar fram till iskanten lite längre bort och lägger oss stilla där. Efter att ha kommit fram och spanat in oss och traditionsfartyget M/S Origo på nära håll en stund, försöker hon därefter bryta sig in i den gamla jaktstugan från 1920-talet som står en bit upp i slänten. Kanske är det något som luktar det gott där inifrån?
Hon provar med taket, med dörren, vid skorstenen, men lyckas inte ta sig in. De som en gång byggde jaktstugan hade varit med förr. Björnhonan lommar då vidare inåt fjälldalen och jagar några vildrenar i sluttningen, till synes mest på skoj.
Plötsligt är det en imponerande hög fart på henne, men det är ännu mer fart på renarna och de klarar sig undan den här gången.
Häng med oss på Fotoresa till Svalbard 25 sept-3 okt 2024! Läs mer om resan här.
PS! Som Fotosidan Plus-medlem så får du rabatt på resor med Wild Nature.
Det känns nästan lite snopet att ha fått se björn redan så tidigt under resan, men det är helt klart ingen som klagar. Det kan annars ta dagar innan man hittar resans första isbjörn. Oftast lyckas man dock hitta fram flera stycken under en veckas fartygsexpedition.
En gång såg jag ett 20-tal björnar som höll till runt en död, ilandfluten sillval. De åt av den i över ett års tid.
Packisens fantomer
Vi har hela Atlanten på babords sida, och åt andra hållet syns nu det riktiga Spetsbergen. Längs vägen mäktiga snöklädda bergsmassiv, spetsiga toppar och glaciärer. Dessutom midnattssol.
Små flockar av alkekungar och spetsbergsgrisslor lättar från havet framför fartyget och stormfåglar glider förbi en efter en på stela vingar längs fartygssidan. Ensamma, mustaschprydda storsälar ligger på isflak som vi sakta seglar förbi.
Några av deltagarna som håller spaning på däck belönas rätt som det är med att en helvit ismås gör besök. Dessa måsar kallas ”packisens fantomer”, och deras närvaro i den kritvita miljön avslöjas oftast bara av det tydliga lätet, den gulspetsade blågrå näbben, det mörka ögat och de svarta fötterna.
Vi går sent till kojs i hytten, men det är ändå lite svårt att sova. Vi är alldeles vid iskanten. Lösa isflak skaver mot fartyget, det knirkar, knakar och gnisslar när det ordentligt isförstärkta skrovet kommer i kontakt med isen.
Packiskanten är välkommen, om inte för sömnen kanske, så i alla fall för polarupplevelsen. Med isen följer sälarna och med dem ökade chanser till fler isbjörnar.
Avslappnade valrossar
Valross, valross – larmet går på nytt! Styrmannen lägger om rodret och vi tuffar långsamt i riktning mot tre stora mörka klumpar på ett isflak längre fram.
Sakta och försiktigt kommer vi närmare. Valrossarna verkar inte ha någon vidare lust att kasta sig ner i det iskalla vattnet.
Valrossen fridlystes 1952, efter att ha blivit i det närmaste helt utrotad här, och efter det har den kommit tillbaka och valrossarna har nu blivit alltmer avslappnade i sin relation till oss besökare. Så är det på de platser i världen där människor inte längre skjuter på eller stör djuren och fåglarna. Det tar sin tid, men efter att antal år slappnar djuren av och ser inte människan som en lika stor fara längre. Det är tyvärr ännu alldeles för få platser där vi människor har gjort oss värda det förtroendet.
De långa betarna skimrar i elfenbensvitt, de styva morrhåren är tjocka som blyertspennor. Valrossbetar var en begärlig handelsvara redan under vikingatiden.
En ensam valross dyker upp i vattnet bredvid de andra och med en frustning blåser den nästan som en val för att ventilera lungorna från kondensvatten. Ett djupt andetag, en kraftig böjning på kroppen och valrossen försvinner ljudlöst. Det sista som är kvar på näthinnan är baklabbarna, perfekt parallella och med sträckta vrister.
En isbjörn kommer till fartyget
Färden går mot nordost och när vi närmar oss tundraområdet Reinsdyrsflya blir landskapet lite flackare vid kusten, men med det bergiga Andrée land som snötäckt bakgrund. Någon får till sist syn på det som alla förstås spanat efter – långt där ute på isen finns nästa isbjörn. På håll ser den ut som en gulvit boll i de annars nästan blåvita ismassorna.
När vi kommer närmare verkar björnen fatta ett visst intresse för oss. Den lunkar sakta på, rakt mot fartyget, stannar upp, ställer sig på bakbenen för att lyssna och suga in de främmande lukterna.
Nu ser den vitare ut i pälsen men är ännu långt ifrån kritvit. Med nosen i vädret vaggar björnen huvudet från sida till sida och lufsar sedan mot oss med en blandning av lekfull smidighet och trulig klumpighet i gången.
Till sist kommer den fram ända till fartygets för, som lutar mot iskanten. Björnen luktar på metallen, slickar på den, sitter ned en stund, tittar på oss, suger in dofterna och ger sig därefter strax av igen med nyfikenheten stillad. Kanske har den aldrig någonsin mött varken fartyg, stål eller känt lukten av människor förut, denna ”Arktis ensamme vandrare”.
Färgprakt i september
Med natur och vilda djur kan man aldrig säkert veta vad man kan få uppleva, det måste man vara medveten om, men chanserna att möta isbjörn under en fartygsbaserad expedition här uppe är mycket stora. För den som vill fotografera isbjörn är bakgrunderna och miljöerna på Svalbard i absolut världsklass.
Valross är numera garanterad på en fartygsexpedition, likaså Svalbardvildren och flera arter sälar. Dessutom dyker det ofta upp valar och nästan alltid fjällräv.
För fartygsturer varar säsongen ungefär från maj till oktober. I maj är det ännu vårvinter, men redan midnattssol. I juni-juli är fågellivet som mest intensivt, men ljuset å andra sidan rätt gråblåvitt, eftersom solen aldrig närmar sig horisonten. I juli-augusti är den sparsamma blomsterprakten som mest utvecklad och ljuset börjar komma tillbaka i slutet av augusti när midnattssolen upphör.
I september är nog ljuset som mest fantastiskt, eftersom solen går ned igen och du får många timmar med fint släpljus, långa skuggor och fantastisk färgprakt. På fartygsturerna kan september vara den finaste årstiden för landskapsfoto. Dessutom har de landlevande däggdjuren klätt upp sig i sina stiligaste höstvinterpälsar, renarna är i praktform för brunsten, fjällrävarna är vita igen och valrossarna samlade på sina strandhängställen.
I och med att havsisens yta har sin minsta utbredning under året vid den här tiden är också isbjörnarna normalt lite lättare att hitta.
När det sedan blir slutet av februari och mars är det ett extremt vackert arktiskt blålila ljus, men då rör man sig ofta bäst runt per skoter eller hundspann och det kan också vara bistert kallt. Vilket i och för sig en del av oss älskar
Läs mer
Artikeln är publicerad i Fotosidan Magasin 5/2023
10 Kommentarer
Logga in för att kommentera
Plus att du behöver betala flyg till Svalbard
All information kring resan finns klart på www.wildnaturefotoresor.se nu. Länken här på fotosidan kommer att uppdateras inom kort. /MVH Henrik