För mig och många andra som deltar mycket och intensivt i föreningslivet kan sådana aktiviteter framstå som självklara och okomplicerade. Visst, delvis är det väl en generationsfråga, men jag tror också att vi föreningsmänniskor måste bli bättre på att berätta för de yngre och oanslutna om hur en förening fungerar och vad som är det fina med att vara med i en sådan.

Vad är grejen med fotoklubbar egentligen?

Har aldrig rikt förstått grejen med fotoklubbar.
Själv ser jag Fotosidan som en form av fotoklubb som inspirerar och finns tillgänglig på mina villkor när jag kan.
Jag tror att många fotografer idag, (precis som andra människor) har svårt att vara tidsstyrda. Att träffas den och den tiden innebär mer krångel än nytta hur underligt det än kan låta.

Själv är jag en sån typ. Jag resr mycket i mitt yrke och skulle ha oerhört svårt att kunna deltaga i möten etc.
att istället träffas här, över nätet som på sitt sätt är djävligt osocialt är ändå den gyllene medelvägen för mig.

De gånger jag är i behov av att träffa likasinnade så kontaktar jag dessa och vi åker ut och fotar tillsammans. Det går att anordna tävlingsmoment för att utvecklas även på de små träffarna internt om man nu är ute efter det. Att förbättras gör man genom att prata mycket bilder och bildspråk, eller såväl teknik ned på millimeternivå om så önskas.

Således, jag tror att klubbverksamhet kommer att sakta försvinna allt mer. I det uttalandet inte bara foto inräknat utan föreningsliv i stort. Jag är den förste att beklaga, då jag själv inom andra genrar haft oerhört roligt genom just föreningslivet. Det är förändringens tider och det är bra att man tar tag i det här från grunden. Jag hoppas föreningslivet kommer att bli kvar då jag inser nyttan för många med detta, dock ser jag mycket utmaningar för att realisera detta.

Digital- och internet-eran har en kraftig prägel i att föreningar och klubber tappar medlemmar i takt med att inte nya tillkommer. Man tittar och diskuterar fotografering och fotografi på interaktiva forum. Som är tillgänglig när man vill, var man vill. Allt utom fotografering kan ske vid internetansluten enhet i hemmet, i skolan, på caféet, på bussen etc.

Att sammanföra människor fysiskt, är det spontana eller organiserade fotografträffar på något café eller hemma hos någon deltagare, som gäller idag. Föreningslivet är enklare och mer självklar när man studerar.

Oavsett krävs det eldssjälar som arrangerar, administrerar och engagerar sig.

Hoppas att fotoklubbarna har en framtid. Jag har varit med i två olika klubbar men hoppade av då tröttnade på alla gubbar. Och det stora vad att man skall bara tävla i olika format. Och det passar mig inte. Så jag slutade. Hittar det jag vill på internet och via åka på utställningar själv.

Sista två fotoklubbarna jag kikat på har varit fulla med gamla fimpluktande gubbar som enbart ville blaska med sitt analoga.
Yngre med digitalfoto var idioter som bara pillade i datorn och så vart allt fixat på tre minuter - nänä, ingen känsla alls för fyra timmars mörkrumsarbete...
Det raljerades rätt bra i den källaren om hur jävla dumma och dryga dagens ungdomar var som inte kunde det gamla.

Såsom 45-åring (typ mittemellan) och att jag kan såväl analogt som digitalt kände jag att jag ville fotografera. Inte träffa gamla inpissade nördar med bristande empati mot en omvärld som åkt ifrån dem allihop.

jag kom aldrig tillbaka en andra gång.

Skulle gärna vara med i en men bor just nu i Oslo så det skulle ju inte gagna RSF, men om det är någon som vet en klubb här i Oslo så hör gärna av er.

Det får helt enkelt inte handla om något annat än foto på en fotoklubb. Alla tar med eget fika och det ska inte vara någon administration o krångel. Alla kan väl bara betala sin del av lokal-hyran kontant när man kommer. Måste allt vara så krångligt?

En missuppfattning här är att det beror på att folk inte vill
gå med i föreningar och därför sviktar medlemstalen
och många klubbar läggs ner.
På klubbnivå sitter ofta gamla rävar som inte släpper
in några färskingar i styrelsen eller går med på förändringar.
Kör på i gamla spår och har tråkiga möten.
En typisk fotoklubb finns nog i en ort på 25.000 innevånare,
och hur många av dessa 25.000 vet om klubbens existens?
Jag skulle säga max 1000st.
Hur många känner till den lokala fotbollsklubben?
! ! ! !
Vad beror det på?
Fotbolls lirarna kom på att dom kan ha publik,
och t.o.m. ta betalt, därmed uppmärksamhet.

Fotoklubbarna då?
En sluten förening, här e´vi, det här är för oss....

RSF då?
Varför startade inte RSF Fotosidan för 15-20 år sen?
Varför syns inte representanter för RSF regelbundet
i kulturprogram TV och hörs i radio?
Antagligen för att det sitter fotoklubbare där,
dom gör som dom alltid har gjort kör på i gamla hjulspår.
En och annan vill nog satsa, men majoriteten tycker
att det är bra som det är.

Riktigt intressant diskussion - även om jag inte kan förstå varför kvantitet (antalet personer som är fotoklubbsmedlemmar) har så stor betydelse? Huvudsaken är väl att de som är med trivs. Det kan inte passa alla.

Samtidigt blåser nog förändringens vindar i många klubbar. Det pågår ett generationsskifte både när det gäller människor och teknik. När jag gick med i "min" klubb (Varbergs Fotoklubb) för några år sedan var den ganska sömnig - typ månadsmöten + årsmöte + en egen kalender som finansierade verksamheten. Hög medelålder och väldigt få som var riktigt engagerade. Mycket teknikprat och få riktiga bilddiskussioner.

Sedan dess har det hänt massor. Men det som betytt mest är nog interaktiviteten - att vi har använt oss av nätet för att stärka klubben. En egen grupp här på Fotosidan som var väldigt aktiv till en början. Sedan flyttades diskussionerna mer och mer över till en Facebookgrupp. Den är "halvöppen" så att även de som bara är nyfikna på klubben har tillträde. Där kan vi planera utflykter med väldigt kort varsel. Vill man ut och fota och vill ha sällskap är det bara att skriva en rad och strax svarar någon som har tid och lust att hänga på. Frågor, infall och förslag haglar.

En gång om året ordnar vi fotomarathon där allmänheten får vara med. Gärna när det är som mest folk i vår sommarstad. Det gör att klubben syns utåt. Efteråt ställs bilderna ut på museet.

I stället för bara månadsmöten (som vi fortfarande har) är det öppet i klubblokalen varje tisdagskväll. Det blir umgänge under väldigt avspända former. Man kan droppa in och ut när man vill. Spontana bildvisningar, bilddiskussioner, bildredigering, då och då veckouppgifter och naturligtvis även en del prat om utrustning. Vi lånar och testar gärna varandras grejer. Perfekt om man inte riktigt kan bestämma sig för vad man vill ha. Den som inte kan så mycket får hjälp av dem som kan mer. "De gamla" kan ofta oerhört mycket om fototeknik. Hur en kamera faktiskt funkar. De yngre är i sin tur ofta fantastiska på bildredigering. Alla har något att lära - och att lära ut.

När kvällarna blir långa och ljusa på våren skippar vi träffarna i klubblokalen och gör fotoutflykter istället. Morgonen efter kan man räkna med att få se en bild på sig själv i Facebookgruppen. Kravlande i den mest bisarra ställning med kameran. Några av mina mest kreativa bilder har kommit till under sådana utflykter - i skymningen när man börjar bli lite trött och fnissig och mycket oseriös :-P

Visst deltar klubben fortfarande i den klassiska tävlingsverksamheten som verkar vara många fotoklubbars ryggrad. Men för oss är det mer en bisak. Ändå har klubbens samlade tävlingsframgångar ökat rejält de senaste åren. Det tror jag är en följd av alla intensiva bilddiskussioner vi har på klubben + de utmaningar och veckouppgifter som spontant dyker upp.

Inser att ordet spontant dyker upp ofta i mitt inlägg - men jag tror att det är nyckeln till varför Varbergs fotoklubb levt upp de senaste åren. Spontaniteten och samhörigheten har gjutit nytt liv i klubben. Och vi har otroligt kul ihop :-D

Årets fotograf 2012 Magnus Fröderberg, grattis!
Det som slår mig när jag går igenom listorna från "RSFs utställningar och salonger" är hur få Stockholmare som är med, är vi i Stockholm extra dåliga på att gå med i fotoklubbar och i så fall varför? Jag har själv aldrig varit med i någon fotoklubb, naturligtvis har tankarna funnits men det har alltid slutat med att jag har valt att avstå.
Är det inte så att föreningsliv bygger på att man har tid över för att engagera sig med "likasinnade", i vårt moderna samhälle är tid en bristvara som vår omgivning ställer krav på att få del av.
Att fotografera har i alla fall för mig blivit ett sätt att kunna disponera min egen fria tid till någonting angeläget, jag arbetar i genomsnitt ungefär 12h per dag och har gjort så i många år. När möjlighet finns stjäl jag en stund för att ta några bilder, jag kan ta små omvägar för att ta en bild, ibland åker jag till arbetet en timme tidigare för att ta några bilder i soluppgången osv.
Varje gång när jag går ut på stan så ser jag fotograferande människor, de fotograferar med allt från mobiltetefoner till avancerade systemkameror.
Fotografering har kanske utvecklats i två diametralt olika riktningar, ett stort antal som bara tar snap shots som sprids i realtid via sociala medier och så en annan grupp som lägger ner mer och mer tid på att göra bilder, vissa lägger ner massor av tid framför datorn (i stället för mörkrummet).
Egentligen kanske vi lägger ner mer tid framför datorn med PhotoShop för att disponera vår egen tid.

Temadagar kan vara ett sätt att engagera fler typ Fotosöndag, veckans tema är...