Båda sidor gör uppenbarligen sitt bästa för att skrämmas. Själv har jag den åsikten att det är en hoper rötägg inom fotografkåren, inte enbart i Sverige, utan rent generellt som genom ett förkastligt beteende har medverkat till att driva fram denna lagstiftning.

Att gemene man och kvinna nu med största sannolikhet kommer att anse att det är olagligt att rikta en kamera på ett sådant sätt att en människa som inte givit sitt uttryckliga, helst skriftliga, tillstånd är bara att räkna med. Det räcker ju med att veta om att det finns en reglerande lagstiftning för att veta ALLT om lagen och dess fulla betydelse även om man i verkligheten inte har en aning om vad den i verkligen säger. Fakta spelar en mindre roll än vad de allra flesta anar. Och redan nu finns det de som VET att det är mer förbjudet när det gäller fotografering än vad lagförslaget innebär. Och lagförslaget gör inte saken bättre snarare värre.

Kraven på lagar som förbjuder fotografering växer hos allmänheten. Ofta på helt vaga eller rent av obefintliga grunder. Och detta ser man ofta exempel på.

Det finns ett generellt problem med all lagstiftning. För att driva igenom en förändring - vare sig den är motiverad eller inte - så krävs det en opinion. Opinioner uppnår man inte sällan genom att dra på ganska våldsamma argument, vädja till känslor och ägna sig åt rena propagandan.

Opinion fungerar lite som ketchupflaskor, när det väl händer något, då händer det mycket ... Vilket i sin tur leder till att vi lite då och då får lagstiftning som är direkt ogenomtänkt eller i alla fall överdriven i relation till det problem den skall lösa.

I den här processen agerar ofta media förstärkare, att driva opinion drar läsare och tittare och är med andra ord högst kommersiellt gångbart. Varför tror ni det finns så många debattprogram på TV? För att inte tala om indignationsreportage av olika slag där mer eller mindre kända missförhållanden avslöjas (och emellanåt överdrivs ganska kraftigt).

I längden leder lätt den här typen av opinionsdriven lagstiftning till att lagen blir ett inkonsekvent lappverk där små (men opinionsmässigt tacksamma) frågor får större genomslag än i grunden mycket större strukturella problem som är svåra att debattera på 15 minuter i TV. Dessutom leder det lätt till att man så att säga behandlar symptomen istället för orsakerna.

Att det sker en förändring av lagstiftningen så att man kan komma åt människor som begår övergrepp i smyg med tekniska hjälpmedel (till exempel kameror) verkar i grunden förnuftigt. Men frågan är om det alls är nödvändigt att göra det via inskränkningar i tryck- och yttrandefrihet. Som många har påpekat borde en rättssäkrare väg vara att förändra definitionen av övergrepp till att också omfatta övergrepp som sker utan att den utsatte märker det.