Jag har inte testat men kan angripa din fråga analytiskt.
I fallet att du endast tar en bild för att åtgärda den i efterbehandlingen så måste du i givet scenario börja välja om du vill offra skuggor eller högdagrar. Eftersom scenens verkliga histogram inte får plats i kamerans möjliga dynamiska omfång måste alltså en del av scenen hamna utanför.
Om du väljer att exponera efter skuggorna så kommer högdagrar att hamna utanför kamerans övre gräns. Dess partier kommer att saturera pixlarna på sensorn. Det betyder att de får så mycket ljus de kan ta emot och "rinner över". Oavsett vilka nyansskillnader som finns där i verkligheten kommer dessa att bli vita och förbli så oavsett vad du gör i efterbehandlingen.
Om du istället väljer att exponera efter högdagrar så kommer de djupaste skuggorna att bli så mörka att bruset tar över. Med andra ord, det lilla ljus som dessa pixlar registrerar försvinner helt i det brus som uppstår och de nyanskillnader som finns där kommer att bli nästintill omöjliga att urskilja. Eftersom även bruset varierar lite så kan man alltså inte veta om en variation i ljusintensitet mellan två pixlar beror på scenen eller på bruset.
I båda fallen går all information förlorad i de områden som du väljer att lägga utanför kamerans DR-omfång. Med det sagt så kan man ibland rädda bilder där det är skuggorna som offrats om glappet inte är alltför stort mellan ljus och mörker. Om det finns lite information i skuggorna och kameran har bra brusprestanda så kan man mycket väl få ut tillräckligt med information ur skuggorna för att få en användbar bild. Tvärtom går dock inte eftersom utfrätta partier är helvita. De kan högst tonas ned till en grå nyans.
Gränsen för när en exponering räcker beror dels på kamerans DR-omfång. Det varierar mellan olika sensorer och varierar även med val av ISO-inställning. En annan "gräns" är hur mycket brus i skuggorna man som fotograf accepterar i bilden. Är man lite tolerant så kan många skuggor räddas medan en mer kräsen fotograf skulle förkasta samma bilder.
/P
Jag brukar inte citera extensivt, men jag gör det här för att peka på att frågan här inte alls är belyst analytiskt. Det är en mycket gammal idé att "exponera efter skuggorna och framkalla efter högdagrarna", ett paradigm som dramatiskt har vänts helt diametralt i och med den digitala eran.
Numera förekommer alltså att fotografer exponerar efter högdagrarna och framkaller efter skuggorna.
Här ovan görs ett par helt felaktiga påståenden, sett till dessa två paradigm, som egentligen är väldigt lika och bara tar hänsyn till de skilda egenskaperna hos film och digitalfoto.
Om jag exponerar efter skuggorna innebär det inte alls att jag petar någonting över kanten, så länge motivet ryms inom det dynamiska omfånget. Likaledes om jag exponerar efter högdagrarna, så sotar jag inte igen skuggorna, så länge mitt dynamiska omfång räcker för motivet.
Felet i resonemanget är att vid exponering efter högdagrarna kompenserar man med plus, och vid exponering efter skuggorna kompenserar man med minus. Det är visserligen oklokt att välja skuggorna, om det är viktigt att inte fräta ur högdagrar, medan det ofta är bättre att exponera efter högdagrarna också när man vill ha detaljer i skuggorna, så länge motivets omfång ryms inom kamerans.
Hur mycket man ska kompensera vid högdagermätning får man prova fram med den utrustning man har, men för de allra flesta av våra kameror ligger det på +2 eller något mer när man använder kamerans jpeg och omkring +3 när man utgår från råfilen.
Det dynamiska omfånget i ett motiv är sällan så stort som fjorton steg. Vanligen hamnar det någonstans kring tolv steg i solsken och mindre vid andra ljusförhållanden. Det extremaste är när man behöver god teckning med bra färger inomhus, samtidigt som man vill ha god teckning i det man ser genom fönstret vid solsken. Där är problemet inte enbart det dynamiska omfånget hos chipet, utan också vår förmåga att återge det i den färdiga bilden.
Helt oavsett om man väljer att använda alla fjorton stegens dynamik i det bästa chip som finns idag, blir bilden väldigt fadd om man inte behandlar de olika områdena inom den på olika sätt. Det är därför man separerar tonerna och gör vad som benämns "tone mapping", där man förstärker kontrasten lokalt, medan den globala kontrasten hålls låg.
Säkraste sättet att få ett förutsägbart resultat är att exponera efter högdagrarna,
med hänsyn till hur de ska placeras i tonskalan. Man kan alltså "exponera rätt" med hjälp av spotmätare och lämpligt vald mätpunkt för exponeringen
och kompensation.
Att utan kompensation mäta högdagern och använda den exponering som mätaren visar är ren idioti.
Det här stämmer överlag, så länge man kan bortse från färg, men det finns en del fall, dessvärre rätt vanliga, då ljusmätaren inte ger god ledning för exponeringen, och det är främst när man har starkt mättade färger i motivet, främst sådana som kan klippa den röda kanalen, men också de som klipper i blått. Där kan gaffling vara ett sätt att hitta en bättre exponering än vad man kan mäta fram. Starkt mättat och ljusstarkt rött kan kräva hela två stegs minuskompensation för att få fram struktur och toner.
Också gult, som inte finns bland färgerna i kamerans filter, kan klippa i rött. Grönt däremot klipper aldrig.
Och specialfallet att en färg eller två klipper är vanligare än många tror. Klippning handlar inte bara om urfrätt vitt som bara kan dämpas till en grå nyans, utan det handlar om rött, gult, blått och lila, som inte kan återge nyanser, därför att det når det högsta värdet i en eller två av färgkanalerna.
Brus i skuggorna är ett mycket mindre problem. I den färdiga bilden drar man för det mesta ner det bruset bäst genom att göra de partierna helt svarta, utom i fallet som jag tog upp ovan, när man tar inomhus, och vill ha både inomhusmiljö och utomhus väl återgivet. Där kan det vara bättre att göra två exponeringar och använda den ena för utemiljön och den andra för innemiljön och tonseparera, eftersom man annars ligger för nära bruströskeln i bildens mörkare partier.
Så det finns specialfall, där gaffling är motiverat, men som metod vid all fotografering är gafflingen onödig om man har lärt sig var gränserna går för utrustningen man har, och hur man exponerar på bästa sätt för motiv som ryms inom kamerans dynamiska omfång. Där är den säkraste metoden att exponera efter högdagrarna. Hur mycket man ska kompensera avgörs av dels vilken kamera man har, men också hur man efterarbetar och hur man vill att högdagrarna ska återges.
Man kan använda samma metod som Ansel Adams använde för att utvärdera det dynamiska omfånget och anpassa zonsystemet till digitalfotografering på ett förnuftigt sätt. Det vanligaste felet i tänket hos den som inte förstår vad det betyder att "exponera efter högdagrarna" är redovisat i det citerade inlägget.
