Tänkte väcka en fråga om något annat än en massa teknik. Är det någon mer än jag som brottas med frågor kring vad som är meningen med ett porträtt? Kan man verkligen göra anspråk på att skildra en människas inre på ett fotografi? Eller är det bara en yta, det som går att se? Har gjort ett inlägg om detta i min blog, http://bilderfotografierkort.blogspot.se/2012/10/vems-portratt.html, och läser gärna kommentarer på de här frågorna antingen här eller i bloggkommentaren.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Porträtt
http://www.ne.se/porträttfotografi

/Stefan

Varför ska ett porträtt visa ens intre. Har aldrig hört den definitionen någonsin. Dock kan man ur ett porträtt utläsa olika saker.

/Stefan

Jättefina bilder i ditt blogginlägg. Supersnyggt.

Jag tror inte det finns nåt generellt vad gäller porträtt, då det beror på fotograf och syftet, och framförallt om betraktarens associationer eller förhållande till den avbildade gör det också en stor skillnad.

Ett fotografi är ju faktiskt bara yta + betrakarens upplevelse. ( vilket ju iofs inte är så bara =)

Jag gillar porträtt mycket men har i princip bara gjort arrangerade såna och mest även poserade.

Dock har jag precis gjort ett projekt där jag tagit porträtt av 120 st Hökarängsbor och gjort ett stort kollage , 210cm brett. Det var en spännande upplevelse.

Jag brottas med samma tankar titt som tätt. Har inga svar, en för mig själv, utan det går från det ena till det andra. Intressant att läsa på din blogg och inspireras av dina bilder.

Pellepianos verk var också väldigt intressant och inspirerande.

Jag har länge brottats med tanken att gå med i gruppen 100 Strangers på Flickr, [http://www.flickr.com/groups/100strangers/]. Skräckförtjusningen kittlar i magen bara vid tanken.

Kul med era tankar och svar. Det där 100 strangers verkar ju vara en fantastisk utmaning. Ta den! Och ditt collage pellepiano är en skön skapelse. Rakt på. Båda fallen är utmärkta exempel där man kan göra det till precis vad man vill själv. Jag undrar hur du agerade när du tog dina Hökarängsporträtt. Vad hade du för tankar inför var och en av dem? Försökte du på den korta tid du hade att hinna se dem med dina ögon? Vissa ser oerhört personliga ut, andra ler mest för fotografen. Jag är ute efter den här sekunden då man känner att DÄR har jag något. I magen typ.
På en workshop med Anders Petersen för många år sedan pratade han mycket om vikten av en magkänsla. Han hade också tipset att om man ska ta ett porträtt så ska både fotograf och motiv vara nakna. Även om det bara var ett "headshot". Tjaa, kanske inte alltid. Men det är där någonstans jag vill börja. Naken i sinnet, typ. För att kunna ta in den andra personens karaktär. Öppen för alla intryck. Jag tror att det är då man kan komma nära den andre. Och ja, jag tror på att det går att visa något av en persons inre karaktär i ett porträtt, Rommel. Jag tycker t.o.m. att det är det viktigaste målet med att ta ett porträtt. Annars blir det mycket riktigt yta. Sedan är det naturligvis mitt intryck av den personen som gör den bilden. Tror precis att ni hjälpt mig en bit på vägen att hitta kärnan. Det centrum som ett porträtt ska ha, vare sig det är superstajlat, i flykten, på kort tid eller efter en natt tillsammans.

pofoto sa:

Jag undrar hur du agerade när du tog dina Hökarängsporträtt. Vad hade du för tankar inför var och en av dem? Försökte du på den korta tid du hade att hinna se dem med dina ögon?

Klicka för att se resterande...

Jag hade fått låna en lokal mitt i centrum, där jag satt upp en liten ministudio med ett par kinablixtar. Sen fick jag öva på att få in folk och ta en bild. Många vägrade eftersom de var på väg att köpa schampo eller frukost och inte kände sig så fräscha =) Andra gick med på det men hade väldigt bråttom så då blev det bara en bild i princip. Andra var talföra och då kunde man få ett flertal bilder. Det var väldigt blandat.

Har börjat göra en enkel hemsida för projektet med lite bilder och så. www.ansiktetutåt.se

pellepiano sa:

Andra gick med på det men hade väldigt bråttom så då blev det bara en bild i princip. Andra var talföra och då kunde man få ett flertal bilder. Det var väldigt blandat. [/url]

Klicka för att se resterande...

Underbart. Det kanske är den skillnaden som jag tyckte mig märka. Kom att tänka på Irving Penn som gjorde en stort antal porträtt på hantverkare (small trades) på 50-talet som du kan se här: https://www.google.se/search?q=irving+penn+workers&hl=sv&prmd=imvnso&source=lnms&tbm=isch&sa=X&ei=43SPUPKXPLLS4QTIuYCoAQ&ved=0CAoQ_AUoAQ&biw=1254&bih=823
Tyvärr har jag inte hittat någon sida med hans samlade bilder så det fick bli Google.
De bilderna lär ha kommit till på ett liknande sätt, i varje fall ska ideén börjat med hantverkare som var i huset där han hade sin studio.

På en sida hittade jag dessutom det här citatet från denne Penn:
" A good photograph is one that communicates a fact, touches the heart and leaves the viewer a changed person for having seen it. "
En tanke att ta med sig även när man tar porträtt.

Kul att se. Kände inte till just den serien av Penn.

Ett roligt citat från när han fotade Hemingway som sa ...
- Du tar fantastiska bilder. Vad har du för kamera?
Penn svarade.
- Jag tycker dina romaner är strålande. Vad har du för skrivmaskin?.

Jag tror att det är svårt att visa det "inre" i ett porträtt. Däremot, så tror jag mycket på att ett porträtt ska visa en personlighet, som i sig, delvis ju är det inre. Att enbart dokumentera ytan, blir i mina ögon "platt" och ganska ointressant. Jag gillar när man försöker plocka fram personligheten hos modellen, sedan om den är glad, allvarlig, ledsen, arg eller vad som må va men...
Ett bra porträtt ser jag som en bild där personen "skickar" något till fotografen.
Precis som jag tycker att fotografens skicklighet lika mycket går ut på att se och/eller plocka fram personligheten....
Lite tankar från min sida. //Peter-L

pellepiano sa:

Kul att se. Kände inte till just den serien av Penn.

Ett roligt citat från när han fotade Hemingway som sa ...
- Du tar fantastiska bilder. Vad har du för kamera?
Penn svarade.
- Jag tycker dina romaner är strålande. Vad har du för skrivmaskin?.

Klicka för att se resterande...

Oh gud vad underbart. Den ska jag försöka lägga på minnet.

Peter-L sa:

Jag tror att det är svårt att visa det "inre" i ett porträtt. Däremot, så tror jag mycket på att ett porträtt ska visa en personlighet, som i sig, delvis ju är det inre. Att enbart dokumentera ytan, blir i mina ögon "platt" och ganska ointressant. Jag gillar när man försöker plocka fram personligheten hos modellen, sedan om den är glad, allvarlig, ledsen, arg eller vad som må va men...
Ett bra porträtt ser jag som en bild där personen "skickar" något till fotografen.
Precis som jag tycker att fotografens skicklighet lika mycket går ut på att se och/eller plocka fram personligheten....
Lite tankar från min sida. //Peter-L

Klicka för att se resterande...

När jag läser det här så kommer jag ihåg en beskrivning av hur Richard Avedon, tror jag det var, arbetade när han tog porträtt. Han plåtade och plåtade tills han nästan hade börjat trötta ut motivet med alla instruktioner. Då började han leta efter den bild som skulle bli hans syn på personen ifråga. I ett obevakat ögonblick då motivet inte var på sin vakt för att posera, tog han bilden. På sitt sätt. Hans syn på personen. Ett helt subjektivt porträtt. Själv är jag lite tveksam till ett sådant arbetssätt. Känns ganska utmattande.

Nej, jag är övertygad om att man inte kan göra anspråk på att skildra en människas inre i ett fotografi. Absolut inte.

Det man kan däremot, tror jag, är att ta bilder i vilka främmande betraktare kan läsa in fragment av en personlighet, antagligen ofta till stor del felaktiga.

Och man kan ta bilder, som betraktare, som känner objektet, kan känna igen sidor av objektets personlighet, en sorts närvarokänsla.

Och det där räcker väl?
Det räcker väl att vi kan få en känsla för närvaron av en personlighet?
Om den är sann eller falsk spelar väl ingen roll för fotots skull, om man inte känner objektet?

Det kan ju spela roll, om objektets personlighet spelar en reell roll i verkligheten, och missrepresenteras av bilder. Men det är ju liksom en annan sak, även om det är hemskt vanligt.

pofoto sa:

När jag läser det här så kommer jag ihåg en beskrivning av hur Richard Avedon, tror jag det var, arbetade när han tog porträtt. Han plåtade och plåtade tills han nästan hade börjat trötta ut motivet med alla instruktioner. Då började han leta efter den bild som skulle bli hans syn på personen ifråga. I ett obevakat ögonblick då motivet inte var på sin vakt för att posera, tog han bilden. På sitt sätt. Hans syn på personen. Ett helt subjektivt porträtt. Själv är jag lite tveksam till ett sådant arbetssätt. Känns ganska utmattande.

Klicka för att se resterande...

*L* Jag tror heller inte på att "trötta ut motivet", så jag hoppas inte att det va så du läste mig.
Däremot, så tror jag som sagt på att Se, modellen... Att tolka och fånga en personlighet eller i god samverkan få fram något. Det tror jag på att man kan göra, och vet delvis...
Det kan också handla mycket om social talang och kemi...

Samverkan!? Jag har hela tiden tänkt i linje med att det är fotografen som är den skapande, aktiva. Att fotografen ska undvika alla försök från motivet att påverka bilden. Har svårt att se vad det skulle bli för bild annars. Känns som om man oundvikligen hamnar i "ta en bra bild på mig". Den typen av porträtt som jag diskuterar är i linje med det dokumentära, berättande. En typ av porträtt där fotografen visar och kanske till och med blottlägger något som kanske inte annars syns. Närvaro, ärlighet och kontakt. Ledord som jag tror mycket på i den process som det är att ta ett porträtt.

Just den där "myten" om samverkan drev ju mig till min porträttserie (http://www.hendrikzeitler.com/index.php?/works/de-utvalda-/) för ett tag sen – att låtsas om en direkt blickkontakt/medvetenhet om kameran (motiven tröttnade ju snabbt på mig) trots att vi vet att de inte har nån uppfattning om fotografi.

Och ansvaret?

Mitt i allt detta slog det mig att jag har ju ett ansvar. Ett ansvar för det som jag åstadkommer när jag tar ett porträtt. Lite som när de i vissa kulturer menar att kameran tar en bit av motivets själ. Jag hävdar ju helt fräckt att jag har rätt att avbilda en annan person som det behagar mig. Ja, menar rentav ibland att personen ska vara glad och nöjd med det jag gör. Tacksam kanske. Det förpliktigar.
Se också mitt bloginlägg om det här: http://bilderfotografierkort.blogspot.se/2012/11/att-ta-ett-portratt.html