Såg du programmet om Nachtwey? Drömmer du om att skildra krig i bild?

Läs gärna sid 21-24 i Fotografisk tidskrift från 1995, om fotografen John Skerce.

”Tillbaka i USA blev han sittande i lägenheten, kunde inte sova och vågade knappt gå ut, tankarna snurrade kring ruttnande kroppar, eldstrider och dödade barn...”

Precis på samma sätt brukar poliser oc brandmän förklara tiden efter ett JOBBIGT pass på jobbet.
Kallas för PTSD, "post traumatiskt stressyndrom"

Och situationen blir ju rimligen inte lättare när ens omgivning inte riktigt kan förstå fenomenet?

NiklasK skrev:


Precis på samma sätt brukar poliser oc brandmän förklara tiden efter ett JOBBIGT pass på jobbet.
Kallas för PTSD, "post traumatiskt stressyndrom"

Klicka för att se resterande...

Mikaels inlägg

Jag är bekantmed en nu pensionerad räddningstjänsteman vid tyska autobahn olyckor.Han berättade just om såna här trauman.Det var särskilt svårt när barn varit inblandade bland döda och lemlästade.Han säger att det fortfarande kommer över honom såna minnesbilder.

skulle vara intressatn att veta hur många fotografer som drabbats av det här.. ALla är ju olika känsliga.. Något som jag tycker är jobbigt kanske någon annan tycker är en skitsak! Det kan ju även vara andara liknande händelser jag varit med om som inte den andra har vilken spär på syndromet.

Tror det är viktigt att de drabbade har förstående familjer som snabbt ser det eftersom det är jobbigt att inse att man är sjuk!

NiklasK skrev:


Precis på samma sätt brukar poliser oc brandmän förklara tiden efter ett JOBBIGT pass på jobbet.
Kallas för PTSD, "post traumatiskt stressyndrom"

Klicka för att se resterande...

Artikeln tar upp just PTSD och ger exempel på hur Skerce drabbas av ångest, återfall i supande och hamnar i bråk (slagsmål).

Ok, kanske skulle läsa artikeln..
Intressant sjukdom det där..
Tror många av de soldater som mördar sina anhöriga när de kommer hem från ett krig har PTSD!

Jag fotograferade ett havererat flygplan en gång med fyra omkommna. Jag vill inte påstå att jag fick PTSD av det men det har gått åt många timmar till funderingar kring huruvida det var rätt eller inte. Till och från så har man väl haft lite ångest över det, men inte så att man har haft mardrömmar.

Det är snart tio år sedan och det händer fortfarande att jag funderar på det, det brukar återkomma när jag fotograferar någon svår trafikolycka och så. Det jag själv finner märkligt är att jag aldrig någonsin kännt mig intresserad att dra fram kopior på dessa bilder. Utan de har alltid stannat på neggen, förutom de bilder som såldes till media då. Fast det var media själva som drog upp kopior på dessa.

Att fotografera krig eller andra humanitära katastrofer är naturligtvis otroligt mycket jobbigare, men samtidigt mycket viktigare. Som fotograf ska man nog förbereda sig så mycket som möjligt innan resan till platsen men även förbereda för hemkomsten. Så att man har en beredskap för den ångest som troligen uppstår.

Mvh
Maverick